När jag var ung var biblioteket och skivaffären mina andra hem. Bland LP-skivorna fanns skatter och ledtrådar till fantastiska upplevelser. Producenten på U2-skivan hade också haft ett finger med i många andra skivor. Det var bara att följa Brian Enos yrkeskarriär. Jag drogs med på olika musikaliska äventyr genom att följa olika trådar, och fick mycket av min musikaliska skolning i samtalen med andra kunder och anställda i affären.

Min son, David, är nu elva år och nästan helt innesluten i sin musikaliska värld. Han spelar, sjunger och andas musik. Timmarna framför internet har gjort honom till ett kunskapsfyllt barn som diskuterar gitarrsolon, instrumentalisternas personliga utveckling och de olika bandens inspirationer. Vi sitter tillsammans framför datorn och söker information om Metallica, som vi varvar med youtube-klipp för att kunna följa bandets musikaliska utveckling. David vet mer än jag om det mesta som rör musik numera. Han är lite imponerad över att jag lyckas pricka in rätt toner, för det mesta, när vi spelar Guitar Hero. Musiken för oss samman på ett lustfyllt sätt och jag är oerhört tacksam över att ytterligare en generation Demirbag håller musiken nära.

Lägg då till att han får extra undervisning i engelska för att den i skolan är alldeles för enkel. Visst är han ett fött geni, värdigt Einstein, men det är nog mer internet som hjälpt honom på traven. Ibland ropar han på mig för en snabböversättning. Intresset för musik är drivkraften. För att kunna förstå vad idolerna säger och sjunger om på youtube har han lärt sig engelska i en häpnadsväckande fart. Ibland hamnar han lite fel på nätet. Det är framförallt youtube-klippen som kan vara förödande, om man stavar fel. Det har gett oss anledning att prata om att det finns en förlegad kvinnosyn, rasism och homofobi. När en klasskamrat försökte sig på ett bögskämt svarade min son väldigt självsäkert att:

- Det är liksom supergammalt att tro att homosexuella är konstiga. Det trodde man för länge, länge sedan, typ på 1950-talet. Innan man hade mobiltelefoner och allt du vet. Amen, alltså, det är så konstigt att man trodde så.

Så rabblade han upp alla idoler som var homosexuella. Störst av dem alla är Freddie Mercury. Varav klasskamraten instämde och de fortsatte med sökandet efter nya musikaliska fynd på youtube.

Internet med allt vad det innebär är ett oändligt stort bibliotek. Fylld med information och kunskap. Men som i det verkliga livet behöver barnen en vuxen vid sin sida i äventyret framför datorn. Våra barn behöver vuxna som kan leda dem igenom djungeln av bilder, filmer, texter och sociala forum som tillsammans utgör underverket internet.

Nätet är inte och bör inte heller vara värderingsfritt. Att illegalt ladda ner musik eller filmer är stöld. Det förstår min elvaåring. Kanske är det så att många som ser nätet som en gratismarknad inte hade en vuxen som filtrerade informationen genom ett värderingsnät. Men många vuxna lämnar barnen framför datorn och begränsar sin inblandning till ett gnällande om nätet som asocialt och konstigt. Ett ställningstagande som inte för med sig mycket gott eller skapar kontakt mellan generationer.

Nätet är inte ett parallellt universum. Verkligheten som bygger fysiska möten är fortfarande avgörande för barnens utveckling, men nätet är ett medel för kunskapsbyggande, relationer mellan människor som annars aldrig skulle kunna mötas. Jag vill inte undvara mina barn detta. Men som med allt annat måste stora upptäckter göras i trygghet och med stöd av vuxna. Nu väntar jag på att våra politiker, jurister, journalister och andra opinionsbildare också ska ta sitt ansvar för att upprätthålla nätet som en värld med samma spelregler som i det vi kallar verkliga världen. Jag och min son behöver samhällets stöd för att tryggt och rättssäkert fortsätta vår upptäcktsresa som tar sin början varje gång vi loggar in.

Dilsa Demirbag-Sten

Debattör, författare och kulturjournalist. Dilsa Demirbag-Sten är aktuell med boken Fosterland (Albert Bonnier förlag).