Dags att tala om piratpublicering

I kvarteren runt Cinema Lumiere i Mexico City där vi precis premiärvisat Patrik 1,5 för en entusiastisk publik på FICTGAY Mexico 2010 står gatuförsäljarna på rad. I lådorna bland tusentals varor återfinns piratkopior av de amerikanska storfilmerna och tv-serierna. Filmerna kostar runt 25 pesos, knappt 15 svenska kronor. Vår mexikanska guide berättar då att även vår film finns att köpa (med spanska undertexter!) hos en kille som specialiserat sig på gayfilm. Helt otroligt, tänker jag och undrar hur den hittat ända hit. Filmen är ännu inte såld till Mexiko så det finns ingen officiell distribution. Svaret jag får är ”He probably downloaded it and made copies”.

I dagens fildelningsdebatt känns inte frågan om försäljning av piratkopierade dvd:er särskilt relevant. Det var länge sedan vi behövde åka till exempelvis Kina för att hitta ännu ej utgivna filmer. Idag finns filmerna att hämta på nätet och det enda vi behöver är lite avsaknad av (eller snarare anpassad) moral, en dator och en fungerande internetuppkoppling. Dock kan ett varnande finger höjas för den som tänker passera USA:s gränser med piratkopierade dvd:er. Om tullen hittar dem blir det returresa med vändande plan och en snygg stämpel i passet som gör det omöjligt att passera landets gränser inom överskådlig tid.

Åter till Mexico.Är det någon skillnad på den mexikanska säljarens fysiska dvd-exemplar av Patrik 1,5 och den fil med exakt samma film som delas ut på nätet av en person i exempelvis Sverige och som sedan offentliggörs för hela världen? Ofta jämförs fildelning med de gamla blandbanden som många pysslade med på kassettbandens tid och hur musikbranschen även överlevde detta påstådda hot. Detsamma gällde när VHS-spelaren kom, men då var det filmbranschen som skrek. Detta var frågor jag funderade över då den fysiska piratkopian i Mexico förvånande nog väckte mindre irritation hos mig själv än vad diskussionen kring fildelningsfrågan brukar göra. Svaret på frågan är i mitt tycke ett tveklöst ja, det är skillnad. Och låt mig förklara varför genom att låna ett begrepp som jag tror förekommit tidigare i debatten men som tål att upprepas mer – piratpublicering. Spridning av ett fysiskt piratkopierat exemplar är självklart ett intrång men det handlar om ett exemplar där filmen kopierats till en dvd-skiva. Spridningsmöjligheterna är i detta fall begränsade till antal kopior och försäljningsställen. Men att den mexikanska försäljaren gör något fel när han tar betalt för ”sin” produkt utan att dela med sig till de som bekostat och/eller skapat innehållet på skivan håller nog de flesta med om.

En digital version av filmen som erbjuds på nätet är däremot varken begränsad till antal eller geografisk plats. Skillnaden mellan att kopiera enstaka exemplar som kräver en fysisk hantering och att sprida digitala filer med obegränsad tillgång borde vara tydlig för alla. Alla som har en dator med uppkoppling kan ta del av den. Om fildelaren dessutom använder peer-to-peer-teknik ökar antalet utgivare snabbt eftersom varje ny fildelare bidrar och publicerar delar av, eller hela, materialet. Spridningen blir obegränsad och kan istället för att liknas vid piratkopiering jämställas med allmän utgivning eller publicering. Enligt upphovsrättslagen är det rättighetsägaren som själv bestämmer över exemplarframställan och spridning av sitt verk. Här finns både ekonomiska och ideella aspekter att ta hänsyn till i fildelningssammanhang.

Jag tycker att vi en gång för alla lämnar den gamla slitna blandbandsjämförelsen som dessutom inte bröt mot upphovsrättslagen förutsatt att blandbandet inte spreds utanför det, enligt lagen definierade, ”privata bruket”.  Det är också dags att lämna jämförelsen med begreppet ”piratkopiering” i fildelningssammanhang och istället använda ”piratpublicering”.

Visst är det kul att mexikanerna får en chans att se filmen via den svarta marknaden, men risken är att det står i vägen  för en riktig lansering i Mexiko med ett filmbolag som kan marknadsföra filmen ordentligt och på så sätt sprida den till en större publik.

Tomas Michaelsson

Tomas Michaelsson är producent på Filmlance. Han har producerat en mängd Beck-filmer  samt  Ella Lemhagens “Tur och retur” och “Patrik 1,5”. Den största publikframgången är dock en animerad opera med över 600 000 tittare: http://www.youtube.com/user/LOVEandWAR

11

Kommentarer

  1. Ja, eller så kan man börja snacka kopieringsförbud. För det är vad illegal fildelning handlar om. Det är ett förbud mot att kopiera filer.

  2. Skillnaden har inget att göra med vilket lagringsmedium man använder. Du kan ju ladda upp filerna från en DVD och dela över nätet lika mycket som du kan ladda upp filerna från en extern hårddisk och dela över nätet. Skillnaden i det här fallet är att mexikanen SÅLDE sina exemplar, dvs utnyttjade verket kommersiellt. Den övervägande majoriteten av alla pirater kan nog enas om att kulturskapare borde få kommersiell ensamrätt på sina verk (även om det går att tvista om hur länge den rätten skall vara).

    Och sedan verkar du inte veta vad publicering är för något. Publicering innebär att man gör något tillgängligt för allmänheten, dvs avlägsna något från den personliga sfär som tidigare skyddats av integritetslagstiftning. Det kan man bara göra en gång. Har man väl gjort något tillgängligt för allmänheten så är det tillgängliggjort – man kan liksom inte komma i efterhand och be alla glömma den där publicerade dagboken. Har en person publicerat ett verk kan piratkopiering aldrig vara publicering, för det är redan allmän information.

    Om någon skulle ta ett icke-publicerad verk och dela det, så är det visserligen piratkopiering, men framför allt något som kallas DATAINTRÅNG.

    • @ Nicholas Miles
      Som jag tolkar ditt första stycke så menar du att om betalningen för ett piratkopierat verk sker på en gammelmarknad i Mexico så är det fel. Men när någon betalar till exempel en internetleverantör eller en anonymiseringstjänst istället för kulturskaparen så är det OK.

      Det resonemanget känns ganska omodernt. Du måste se de nya sammanhang och de nya möjligheter som nätet ger. Pengar överförs idag på mer komplexa sätt. Men grundprincipen i exemplen ovan är den exakt samma; kulturskaparen blir blåst och någon annan tar pengarna.

      I båda fallen betalar konsumenten; kontanter och kreditkort är det mer raka gammelsättet – det nya är indirekt och går via abonnemang, via dyrare läskedrycker m.m. då reklamen för dessa finansierar olika så kallade gratistjänster, etcetera.

      Att kulturskapare blir blåsta är alltså inget nytt. Men varför måste du försvara det?

      Ditt andra stycke är rent nonsens. Begreppet publicering är inte så snävt som du vill att det ska vara. En artikel som publicerats i en tidning kan mycket väl publiceras långt senare i en annan tidning. Det kallas fortfarande publicering. En återutgivning är alltså också en publicering.

  3. Internetleverantörer tjänar pengar på att tillhandahålla infrastruktur. Att den den infrastrukturen används till kulturdistribution är oväsentligt. Menar du att det mexikanska vägverket skall hållas ansvarigt för att skivförsäljaren använde dess vägar när han körde till marknaden också? Glasfibertillverkare tjänar pengar på att telecom-företag bygger ut sina nät, kanske de ska betraktas som delaktiga också? När någon laddar ner ett verk via bittorrent betalar de inte för verket, men när de köper det på den mexikanska marknaden gör de det. Så ja, det är skillnad.

    När det kommer till publicering så leker du ju bara med orden. Om alla utgivnings- och tillgängliggörande tillfällen är publiceringar så är ju den mexikanska DVD-försäljaren också piratpublicist, varje gång han bränner en ny omgång DVD-skivor, och då förlorar ju ordet ”piratpublicering” bara nyspråk för piratkopiering.

  4. @ Nicholas Miles
    Du missade poängen. Antagligen medvetet. Men det är viktigt att du försöker förstå det faktum att kulturskapare blir blåsta och att någon annan tjänar pengar på det.

    Kan du komma dit så blir nästa steg i diskussionen intressantare. Men det vågar du antagligen inte. För då blir det komplicerat. Och då håller det inte längre att gömma sig bakom några haltande liknelser, eller att skylla på de rika film- och skivbolagen eller att hänvisa till tekniska kryphål. Debatten blir på riktigt.

    Din och andras reflex att hoppa över rättviseaspekten och gå direkt på en sörja av offensiva attacker är mycket nedslående. Det är faktiskt en form av empatistörning.

    Det är verkligen inte ”oväsentligt” att den digitala infrastrukturen används till kulturdistribution. Det är ju en av de stora grundfrågorna. Eller hur? Det är du som försöker leka lite med orden. Inte jag. Men med ett sådant påstående så underminerar du bara din egen trovärdighet. Jag tror du kan bättre.

    Och känns det inte föråldrat och uttjatat med alla dessa haltande liknelser?
    Har alla upphovsrättsdebattörer laddat ner samma manual någonstans? För upprepningsgraden, fantasilösheten och irrelevansen är alltid lika slående. Vägverket? Gäsp.

    Syftet med dessa liknelser ligger oftast i linje med uppfattningen att tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna när de har på sig sexiga kläder som stimulerar mannen. Sexdriften är som vi alla vet en naturlag som inte går att stoppa. Den bara vill fram. Ingen kan eller ska ta ansvar. Du kanske inte har någon flickvän eller råd med en hora. Men har du en kuk så måste du helt enkelt stoppa in den när du blir kåt. Det bara är så. Och att ens försöka kontrollera sexdriften på något sätt för att förebygga våldtäkt vore en skymf mot alla mäns integritet. Och integriteten kommer alltid först!

    Hoppsan. Nu blev jag visst en lika dålig debattör som du…
    Nej. Inte riktigt. Jag ville bara visa hur meningslösa haltande liknelser är som debattinlägg. Och hur idiotiska svartvita resonemang är.

    Kan vi enas om att kulturskapare blir blåsta och att någon annan tjänar pengar på det?

    • Olle, du frågar om alla upphovsrättsdebattörer laddat ned samma manual när dom argumenterar. Det stämmer faktiskt! På piratpartiets hemsida finns bl.a. ett populärt forum som heter ”Djävulens advokat”. Undertiteln är ”Här övar vi argumentation. Posta motståndarens synpunkter och öva på att angripa dem”. Det är en fungerande strategi från Piratpartiets sida att alla piratpartister bemöter alla kloka argument på samma sätt. Att ingen uppmärksammat detta är faktiskt märkligt.

  5. Olle: Att kalla mina liknelser tråkiga är inte att bemöta mina argument. Visst, man kanske kan tycke att de saknar underhållningsvärde, så kan det mycket väl vara, men det har ingenting med sakfrågan att göra. Att kalla mig för psykopat och våldtäktsman är berör inte heller det vi diskuterar här.

    Piratpublicering är fortfarande bara nyspråk för piratkopiering.

    Jag tror inte jag skulle säga att kulturskapare blir ”blåsta”, men låt oss säga att de blir det för sakens skull. Vad har detta med internetleverantören att göra? Nätleverantören tillhandahåller bara infrastruktur, som använder kan göra vad de vill med. De säljer möjligheten att skicka information på ett visst sätt, och jag kan skicka vilken information jag vill. Det är vår deal, inget annat.

    Visst, jag kan skicka olaglig information genom deras infrastruktur, men hur är det deras fel? Om jag bryter mot lagen är det faktiskt polisens jobb att hitta och arrestera mig och rättsväsendets jobb att avgöra min skuld. Internetleverantören har inte gjort något fel; den har bara tillhandahållit en legitim tjänst som jag utnyttjat på ett illegitimt sätt. De säljer inte innehåll, de säljer infrastruktur.

    Om det blir ett rättsligt förfarande av det hela är det givetvis rimligt att nätleverantören bidrar med information så som om jag faktiskt använt deras tjänst eller inte, samt i vilken utsträckning (hur mycket data som gått upp/ner från mitt abonnemang), men ingen annan än polisen skall ha som plikt att beivra brott. Telecom-operatören som leverar nättillgång till min dator tjänar pengar på att jag köper deras tjänst, ja. Det gör elbolaget som levererar el till min dator också. Är de också delaktiga? Är de också med och ”blåser” kulturskaparna?

  6. Först och främst så i #5 gör du jämförelser till orelaterade områden. Du likaställer våldtäkt med att kulturskapare inte har kontroll över exemplarframstälningen. Jag föreslår att du försöker hålla dina svar på en mer acceptabel nivå oavsett din vana till debatt och retorik.

    Det jag funderar på är att du säger att blandband aldrig har varit ett upphovsrättsbrott, kan du möjligtvis utvidga det resonemanget? Jag kanske har annan erfarenhet än dig, men jag har fått intrycket att orsaken till att vi har en kasettersättning är just för att blandbanden inträngde på upphovsrättsinnehavares rättigheter. Idag är det inte något brott, men det var minst sagt uppe till debatt när kasettbandspelare blev allmän egendom. Samma debatt fanns förövrigt när bilbliotek infördes, när bion lanserades och när vhs-spelaren kom. Alla lanseringar av ny teknik och nytt distribitionssätt har gett upphov till en debatt där det finns allmännyttan på ena sidan och olika upphovsrättsinnehavare (inte nödvändigtvis samma sak som kulturskapare). Men du säger alltså att just den digitala infrastrukturen gör det hela mycket värre än något annat distributionssätt?

  7. @ Nicholas Miles
    Ledsen om du uppfattade det som att jag anklagade dig för att vara psykopat och våldtäktsman. Men mitt exempel var menat som en sarkasm över själva debattmetoden. Det skulle inte tas bokstavligen. Tvärt om. I dubbel bemärkelse. Vilket jag faktiskt tycker framgår ganska tydligt.

    Och ”tråkig” har jag heller inte skrivit. Bara att själva metoden att använda samma gamla haltande liknelser i debatt efter debatt är så uttjatat, fantasilöst och irrelevant. Detta oavsett vilken sida det kommer ifrån.

    Du skriver att jag inte bemöter dina argument men då har du inte läst ordentligt. Du skrev att det fanns en viktig skillnad i att mexikanen på marknaden utnyttjade verket kommersiellt. Jag svarade att det stämmer inte alls. För verket utnyttjas nämligen för kommersiella syften även när det fildelas illegalt. Många tillverkare och tillhandahållare av vissa produkter eller tjänster tjänar massor av pengar på att verk fildelas illegalt. De har kommersiella syften. Och de utnyttjar verken. Direkt eller indirekt. Men kulturskaparna som står för innehållet som generar behovet av produkterna och tjänsterna får ingen ersättning. Det är inte OK.

    Men istället för att fundera över denna ström av pengar, eller de kulturskapare som drabbas, så går du direkt in på ännu fler haltande liknelser. Att på allvar flytta debatten till en diskussion om det mexikanska vägverket blir bara löjligt. Analogin är helt enkelt för dålig. Och irrelevant. Som vanligt.

    Det är som att kulturskaparens arbete, och värdet på kultur som kan konsumeras digitalt, har genomgått en extrem och forcerad devalvering på bara några år. Och få bryr sig; Skit i dem, film och musik ska vara gratis, använd ett VPN, etcetera. Och när ekonomisk ersättning väl kommer på tal så verkar gratiskonsumenterna i debatten bara prata om De Giriga Storbolagen vs. Integritet.

    Samtidigt har gratiskonsumenterna inte fattat att det mesta som det de verkar tro är ”gratis” faktiskt bekostas av påslag för reklam på de analoga produkter som de redan konsumerar. Och att de därigenom betalar [sic!] för att ge bort sin ekonomiska möjlighet att påverka kulturskapandet och kulturlandskapet. Oftast till Ännu Större och Ännu Girigare Multinationella Storbolag. Det är så otroligt naivt. Och inkonsekvent. Bland annat.

    Det intressanta med att introducera begreppet ”piratpublicering” är väl att det ger en möjlighet att kunna nyansera debatten lite. Det finns ju många exakta tekniska benämningar på hur olika typer av fildelning m.m. fungerar. Och att bara klumpa ihop allt och kalla det ”kopiering” när man lämnar det digitala fackspråket är ibland väldigt trubbigt och kan vara helt missvisande. Så varför inte prova ”publicering” som ett begrepp? För mig ger det till exempel associationer till ”ansvarig utgivare”. Och att prata mer om ”ansvar” tycker jag är något som verkligen saknas i upphovsrättsdebatten.

    Generellt i samhället så är det inget ovanligt att tillverkare eller tillhandahållare av vissa produkter eller tjänster har just ett ”ansvar” för hur de används. Det ligger inte endast på konsumenterna. Speciellt om det är på områden där produkter och tjänster kan missbrukas eller skapar olyckliga omständigheter där tredje part råkar illa ut.

    Men om tillverkare eller tillhandahållare och konsumenter inte kan eller vill ta sitt ”ansvar” så kan samhället gå in och försöka påverka detta ekonomiskt eller skärpa lagstiftningen. Det är absolut inget unikt i ett samhällsbyggande. Tvärtom. Det är en av de centrala delarna – om det inte är ett ultraliberalt, anarkistiskt eller fascistiskt samhälle. Jag ska inte gå i min egen fälla och ge några exempel eller liknelser, men har du lite fantasi så kan du säkert själv komma på flera produkter, tjänster och områden där detta sker idag. Det finns många. Och det är inget konstigt, odemokratiskt eller moraliskt uppseendeväckande med det. Så var kommer all denna enorma indignation ifrån när det just berör det digitala fältet?

    Nu kan jag inte skriva mer för jag måste gå och på toaletten och publicera lite hårdvaror. Eller mjukvaror. Svårt att veta vilket det blir innan jag har inlett själva publiceringen.

  8. Markus Nilsson

    En pragmatisk fråga: vad krävs för att stoppa det du kallar piratpublicering? Intresserad av idéer kring vilka ingrepp som skulle krävas juridiskt, polisiärt och ekonomiskt för att stoppa piratpublicering genom darknets och sneakernets.

    Låt mig börja med det sista. Idag kostar 1000 Gb lagringsutrymme cirka 1000 kr. Om utvecklingen fortsätter, vilket den verkar göra, så får du om fem år istället 32000 Gb för 1000 kr. Detta motsvarar i runda slängar 32000 avsnitt TV serier (eller tillräckligt med film för cirka fyra års oavbrutet TV tittande eller fyra timmar om dagen i ett kvarts sekel). Antagligen rymmer det all samlad skönlitteratur utgiven till och med dags dato. Spridning av materialet på en sådan hårddisk, kan det någonsin hindras?

    OneSwarm är ett exempel på ett darknet. Varje deltagare delar material med sin närmsta vänner som i sin tur kan vidareförmedla material till sina vänner. Fildelning denna väg går inte stoppa med mindre än att privat kommunikation bestraffas. Eller?

    Givet denna bakgrund, hur maximerar vi kulturskapande i samhället? Personligen tror jag vägen går genom mikrobetalningar direkt till skaparna och genom ökad offentlig finansiering av infrastruktur för kultur, inte genom ökade anslag till polisiära insatser i ett slag som är dömt att förloras…

  9. ”Här finns både ekonomiska och ideella aspekter att ta hänsyn till i fildelningssammanhang.”

    Förutsatt att vi talar om fildelning av verk som är medvetet publicerade av upphovsmannen och inte offentliggörs i ett sammanhang som är kränkande för upphovsmannens anseende eller konstnärliga särart, vilka ideella aspekter aktualiseras menar du?

    Angående ”piratpublicering” tycker jag att publicering har antagit en litet märklig betydelse idag. Ordet betyder ju egentligen offentliggöra eller göra tillgängligt för allmänheten, så när man börjar tala om att ”återpublicera” blir det litet märkligt. Antingen är någonting publicerat eller så är det inte det. Man kan inte offentliggöra någonting flera gånger. I samband med Expressions Lundby-Wedins-bildfadäs så talades det till och med om ”avpublicering”. Upphovsrättslagens ”göra tillgängligt för allmänheten” (eller kort och gott ”tillgängliggörande”) tycker jag därför är en mycket bättre beskrivning.

    Jag tror att det var Yrsa Stenius som sade i något sammanhang att det finns en punkt där kvantitet blir kvalitet. Det tycker jag är en bra beskrivning och ibland förvånar det mig att det finns pirater som inte verkar vilja kännas vid det (även om det förstås också finns många som inser detta).

    Avslutningsvis har jag väldigt svårt att förstå varför upphovsrättsinnehavare skulle vara berättigade till en del av ISP:ernas inkomster. Fildelare anklagas ofta för att vara en del av denna nya ”culture of entitlement”, men många rättighetsinnehavare verkar också de vara fullgoda medborgare där…

Kommentera kommentaren