Frihetens pris – om anonymitet och att uttrycka sig i sociala medier

Att fritt kunna uttrycka sin åsikt via sociala medier som bloggar och diskussionsforum är ett tvåtusentalsprivilegium som förhoppningsvis är här för att stanna. Valfriheten är också ett privilegium – att fritt kunna få välja om man vill skriva anonymt eller inte. Att det är betydligt bekvämare och lattjo lajban att gömma sig bakom en anonym signatur än att helt öppet blotta sin identitet, har de flesta kommentarsskribenter kommit på för länge sedan. Då slipper man ta konsekvenserna av sitt handlande och slipper dessutom konfronteras med mothugg som skär rakt in i ens person. Och tyvärr är det även så, att valet att inte vara anonym kan ha ett ganska högt pris.

Jag började blogga i augusti 2005. Det var inte planerat, jag visste då knappt vad en blogg var för något, men vissa av mina kursare på juristprogrammet startade bloggar inför att de skulle åka iväg som utbytesstudenter. De ville att jag också skulle börja blogga så vi kunde ha koll på varandra över världsdelarna. Jag hade redan från början både mitt fullständiga namn och min bild publicerad på bloggen. Så hade mina kursare och så har jag haft sedan dess. Något annat var otänkbart. Jag tycker även det är fegt att tycka till om det ena efter det andra utan att våga visa vem det är som tycker. En blogg med en tydlig avsändare är betydligt intressantare än en blogg av en anonym skribent, för som anonym kan man ju hitta på vad sjutton som helst utan att det måste ha någon som helst verklighetsförankring. Det är nog knappast en slump att de största och mest framgångsrika bloggarna i Sverige aldrig har varit anonyma. En läsare vill tydligt se vem avsändaren är, annars kan det kvitta. I alla fall så växte sig min blogg stor ganska snabbt, mycket tack vare länkar från andra bloggare. På knappt en vecka pendlade min blogg mellan placering två och sex på Svenska Bloggtoppen. Och drivkraften att fortsätta, den kom nog genom att jag aldrig ville göra läsarna besvikna. Jag insåg själv hur besviken man kunde bli när man surfade ut på en intressant blogg och såg att den inte uppdaterats sen sist. När sedan annonsintäkter kom in i bilden blev såklart drivkraften även att hålla uppe läsekretsen så jag systematiskt kunde höja annonspriserna och locka till mig fler annonsörer. Det mest positiva och den största behållningen för mig med att blogga, var förutom att jag fick uttrycka mig fritt i egna blogginlägg, att jag lärde känna så otroligt många människor genom alla evenemang, galor, premiärer, pressfrukostar m m som jag blev inbjuden till via bloggen. Att jag sen lyckades leva på bloggens annonsintäkter i ett och ett halvt år, det var bara en bonus.

Men offentligheten har som sagt ett pris. När kommentarsskrivarna, som till största delen alltid är anonyma, går igång med den stora sågen är det alltid mig som person de kritiserar. Antingen är det mitt liv och leverne, mitt utseende eller mina åsikter som gör att jag är en person värd att kritisera eller håna. Att sakligt kritisera någons åsikter, det är bara sunt för en öppen debatt, men alldeles för många gånger har anonyma skribenter kritiserat mig på ett sätt som de absolut inte skulle ha gjort om de mötte mig öga mot öga. Om folk skriver elaka personangrepp om mig i mitt eget kommentarsfält, det spelar dock egentligen ingen roll, det finns en knapp som heter delete när gränsen har passerats. Men det som är desto otäckare är när andra skribenter skriver om mig eller mina närstående i sina egna bloggar eller i diskussionsforum. Ofta är det då saker som är ordentligt tillskruvade eller inte ens är sant, utan helt taget ur luften. En gång läste jag t ex om mig själv att jag inte alls arbetar som jurist i Stockholm, att jag har ljugit om det och istället är expedit i en klädbutik i Uppsala. En annan gång fick jag läsa att jag och min dåvarande pojkvän aktivt letade efter sexpartner via annonser på olika webbplatser. Att i fall som dessa kontakta de anonyma skribenterna och be dem ta bort inläggen är ofta en omöjlighet. Om det över huvud taget finns en adress att maila till så verkar de strunta fullständigt i min önskan. Tvärt om så verkar någon form av respons bara elda upp dessa människor ännu mer så de inspireras att komma med nya påhitt.

Jag är egentligen inte emot att man ska få vara anonym på internet. Personer som har sådana tjänster eller ämbeten där de i och med sin position är tvingade att tycka eller agera på ett visst sätt, de måste också ha en chans att fritt få uttrycka sina åsikter utan att det ligger dem till last i tjänsten. Men det jag inte gillar är att de anonyma skribenter som faktiskt begår brott som t ex ärekränkning, olaga hot eller ofredande via internet är så svåra att komma åt.

Att i eget namn på internet berätta om sitt liv kan också vara jobbigt för familj och vänner. Även om de inte nämns vid namn så förstår ju alla som känner mig vem det är jag var hos eller som var med och gjorde samma sak, vilket kan leda till konflikter. Att fritt skriva sina åsikter på internet är även en svårighet om man har ett yrke där åsikterna i bloggen i vissa fall kan påverka eller vara till last för arbetsplatsen. Som jurist på byrå vet jag aldrig vilken klient jag företräder om t ex att halvår, och om klienten då läser i min blogg att jag tycker verksamheter eller produkter som deras är rent skit, det är inte speciellt positivt.
Det allra värsta med att inte vara anonym på internet är dock risken för stalkers. När min blogg var som störst hade jag upp emot 36 000 läsare per vecka, vilket var väldigt mycket då på den tiden, år 2006-07. Jag hade några märkliga typer efter mig som jag upplevde som riktigt läskiga. De skrev långa mail under oändlig tid och ringde på min hemtelefon. Ibland var det smicker och ibland var det hotelser. När ens liv på internet gör att man känner sig rädd i sitt eget hem eller ute på stan, då frågar man sig själv om det verkligen är värt det. Men än har inte de fega, anonyma och ofta bittert avundsjuka kommentatorerna fått mig att ge vika för offentligheten. Man ska även komma ihåg att det finns två typer av människor på vår jord: De som går före och verkligen gör något, och de som går efter och bara kommenterar det som andra har gjort. Och jag är glad, nöjd och stolt över mig själv så länge jag tillhör kategori nummer ett.

Karolina Lassbo
Karolina Lassbo, 29, arbetar som affärsjurist på JCA Skarp Advokatbyrå. Blev under studietiden en internetpersonlighet genom bloggen ”En glamourprinsessas dagbok”. Rekryterades av Metro för att starta upp Metrobloggen och har även bloggat på Aftonbladet och på Newsmill i samband med presidentvalet. Bloggar nu åter igen på sin allra första blogg karolinalassbo.blogspot.com.

4

Kommentarer

  1. Hej Karolina!

    ”Jag är egentligen inte emot att man ska få vara anonym på internet. Personer som har sådana tjänster eller ämbeten där de i och med sin position är tvingade att tycka eller agera på ett visst sätt, de måste också ha en chans att fritt få uttrycka sina åsikter utan att det ligger dem till last i tjänsten. Men det jag inte gillar är att de anonyma skribenter som faktiskt begår brott som t ex ärekränkning, olaga hot eller ofredande via internet är så svåra att komma åt. ”

    Vi lever i en ny tid och behöver lära oss nya vanor och tekniker.

    Här är några tips för att minimera detta problem:

    1) bloggtjänster har ofta spamfilter & blockmöjligheter. Om du får återkommande jobbiga kommentarer från ett visst ip eller nick, så är det bara att blocka detta ip/nick.
    2) Direktkommunikation med sina läsare är underbart! Se det från den sidan. Dick Erixon väljer att utesluta kommentarer helt, men det gör att jag inte vill besöka hans blogg alls, blir bara arg när jag inte får kommentera saker han skriver. Om du tar ser de negativa kommentarerna som en ”kostnad” för att ö.h.t. ha en direktkontakt, blir det kanske lättare att ta.
    3) Som internetvan människa (uppväxt med BBS, IRC, ICQ etc) är jag medveten om att det finns ”idioter”, ofta kallade ”troll” i internetsammanhang. Det är en vanesak att lära sig ignorera dem. Ett motto är ”don’t feed the troll” dvs låt bli att fortsätta kommunikationen med dem

    Några tips i lunchrast-hasten! Ha det bra,

  2. Ja jösses. Och stalkers har aldrig förekommit tidigare?
    För den som inte bgriper är det svårt att förstå. Att bli känd på internet är detsamma som att bli känd IRL. Hur svårt ska det vara att förstå?
    Du kan välja att gå runt på stan med en skylt med namn och telefonnummer som alla kan se eller så kan du välja att inte göra det. Men att kräva att alla ska gå runt med en skylt bara för att du har valt att göra det är liksom lite off så att säga.

    Internet är lika mycket en del av samhället som ett torg eller en allmän badplats.

  3. Jämför detta med hur högre uppsatta känner sig när de ska axla sin arbetsroll samtidigt som de ska balansera detta med sitt privatliv. Det är inte första eller sista gången någon blir förföljd eller ärekränkt (som det så populärt heter) enkom för att man är framstickande offentligt.
    De personer som faktiskt gör något av sina ord, allt från att göra illa till att bara göra snälldumt, är okonforma människor som skulle ha gjort något liknande i vilket fall som helst. Anonym eller ej, Internets vara eller ej.

    Som Schkeptiska jag snuddar vid så väljer man att vara anonym eller ej. Detta gäller lika mycket afk som online, under normala omständigheter.
    Det kan tyckas vara orättvist att man måste välja bort anonymiteten för att bli känd, ibland t.o.m. för den enkla anledningen att tjäna pengar eller vara beslutsfattare osv. Det är ett övervägande man gör själv, som vuxen och fri person.

    OlofB gav rådet ”don’t feed the trolls”, och det är väl det absolut bästa man kan göra mot den typen av människor som söker utlopp på andras bekostnad. Lär dig att ignorera det onödiga och samtidigt obehagliga. De flesta dödliga ger upp innan något händer så länge man inte underhåller dem. Visar man sig svag så stärker det denna sorts individer.

    Att anonyma skribenter skulle vara ointressantare kan man tycka, om man tycker det. Jag vill dock framhålla den starka fördelen med en helt anonym skribent, den att det blir så mycket lättare att obarmhärtigt kritiskt granska vad som skrivs och sägs.

    Internet kräver mer av enskilda individen i sitt granskande och filtrerande. De som är ovana vid att kommunicera känner att det är kämpigt att sortera ut det viktiga innehållet och hålla sig fokuserad på ämnet.
    Karolina nämner att anonyma skrev osanna saker om henne, vilket hon inte hade kontroll över. Och tur är väl det! Hur skulle våra liv se ut om våra grannar, chefer och barn kunde kontrollera vad vi sa om dem?
    Om man stör sig på att det inte går att nå anonyma för att försöka kommunicera fram en lösning på exempelvis ryktesspridning så ska man komma ihåg att det är slöseri på energi att försöka stoppa ryktesspridning. _Det går precis lika bra på Internet som i verkligheten._

    På tal om verkligheten, varför envisas så många med att tala om Internet so om det vore det där visuella cyberspace som man ser på film? Släpper man föreställningen om att Internet är det där som är motsatsen till IRL så finner man automatiskt lösningen på många av sina ickeproblem.
    Man behandlar väl t.ex. inte människor annorlunda bara för att man är ”hemma” och inte ”ute i världen”?

    Vi anonyma då, varför är vi anonyma?
    Förutom uppenbara fördelar som att kunna skriva vad man vill och slippa bli förföljd så finns det ytterligare saker som inte brukar tas upp.
    * Flexibilitet. Slippa registrera sig. Slippa svara på något som man inte orkar svara på utan att det skadar ens personliga framställning. Skirva när och nästan var man vill utan att någon annan kan göra speciellt mycket åt det mer än att blocka och banna.
    * Gemenskapen. Att identifiera sig med ett stycke text som man vet har skrivits av minst en människa är uppiggande läsning.
    * Övrigt skydd. Inga skräpmail. Ingen identitetsstöld.
    * Umgås med sig själv. Svara på sina egna texter. Promota en själv. Sprida sitt ord mer effektivt. Möjlighet kunna utgöra en massa på egen hand.
    Nackdelar är få och har på sätt och vis redan redogjorts för.

    Vi lever inte i en ny tid och behöver inte lära oss nya vanor och tekniker. Allt vi behöver göra är att fortsätta som vi alltid gjort, utan fördomar, utan rädsla eller förakt.

    /A

  4. Hur har det gått Lassbo, fått nytta av våra tips ännu? Några buggar att rapportera?

Kommentera artikeln