Transparensens potential och risker

Lawrence Lessigs passionerade kamp för att förändra Washington DC belyser nätets potential och risker som demokratiskt verktyg.

Pigga politiska nätaktivister gillar att prata om ”transparens”. I manifest och bloggar och arga debattartiklar kräver man öppnare, mer transparenta regeringar, i synnerhet när det gäller kampanjfinansiärer och kontakter med lobbyister och näringsliv – och det är förstås ofta berättigat.

Louis Brandeis, en inflytelserik domare i USA:s Högsta Domstol i början av 1900-talet, brukade säga att ”solsken är det bästa motgiftet”. Genom att belysa relationer mellan exempelvis regering och näringsliv hoppades han att korruptionen skulle minska och folkets förtroende för politiker rusa i höjden. Men i Lawrence Lessigs essä ”Against transparency” i amerikanska The New Republic går han till attack mot den internationella transparensrörelsen – vilket kanske är lite oväntat, med tanke på att Lessig själv sitter i styrelsen för USA:s ledande transparensorganisation Sunlight Foundation, som tagit sitt namn just från Brandeis citat (Lessig är även juridikprofessor på Harvard och gästade nyligen Sveriges riksdag för att prata om digitala allmänningar).

Lessig tror förstås på att bekämpa korruption, men han har med åren blivit tveksam till om Sunlight-stiftelsen, och i bredare perspektiv hela den transparensrörelse som vuxit fram organiskt på nätet, är det mest effektiva sättet att göra detta. Han oroar sig framför allt för att ökad transparens kan skapa vilseledande slutsatser. Sunlight kampanjar exempelvis för att alla medlemmar i kongressen ska offentliggöra sina arbetsscheman varje dag, såväl som att filma interna förhandlingar och processerna som leder fram till olika lagförslag. De har nyligen släppt en iPhone-app som gör det möjligt att snickra ihop samband mellan kampanjdonationer och kongressledamöters röstningsmönster i tunnelbanan på väg till jobbet. Det låter bra, men Lessig är skeptisk – han kritiserar Brandeis citat och verkar i stället bygga sitt argument på poeten Alexander Popes bevingade ord: ”En liten smula kunskap är en fara, drick djupt ur källan eller låt den vara”. Stora mängder osammanhängande information om vad regeringen gör riskerar att förvirra, snarare än upplysa folket, tror Lessig.

Nätet har gjort det enklare än någonsin att offentliggöra information, att presentera den på fiffiga sätt och att därigenom försöka synliggöra samband mellan exempelvis en amerikansk senators sätt att rösta och de företag som bidragit till hennes valkampanjer. Men vad händer när den här informationen släpps fri för vem som helst att bruka som de vill? Vad händer när ”en liten smula kunskap” hamnar i händerna på pigga bloggare med snärtiga diagramverktyg och en outtröttlig lust att konstruera samnband som liknar en konspiration? Lessigs oro är att detta varken kommer att leda till ett bättre beteende bland politiker eller ett ökat förtroende för regeringen, utan tvärtom kommer uppsjön av svårhanterlig data resultera i mängder av felaktiga kopplingar mellan röster i kongressen och de faktiska motiven till dessa röster, vilket i sin tur kan innebära att ”förtroendet för det politiska systemet minskar ytterligare”. Missbruket av offentlig data kan leda till virtuella lynchmobbar som attackerar kongressledamöter på luddiga grunder, tror Lessig.

Det kan framstå som ett sällsynt alarmistiskt resonemang från någon som brukar vara optimist när det gäller nätets samhälleliga konsekvenser, men det är framför allt ett förvånansvärt ifrågasättande av hur det kollektiva medvetandet och det öppen kod-tänkande som så ofta har genererat briljanta samarbeten på nätet skulle kunna hantera ofantliga mängder statlig data.

Man kan se Lessigs kritik som en del av en bredare oro bland teknologiskt sakkunniga om massornas visdom på nätet. En liknande skepsis har nyligen uttryckts av bland andra Evgeny Morozov, på Open Society Institute och Georgetown University, som hävdar att det så kallade twitter-upproret i Iran i själva verket genererade mer skada än nytta – exempelvis råkade ivriga västerländska twittrare som stödde den iranska oppositionen ofta avslöja identiteter på oppositionen, såväl som alternativa, digitala kommunikationsvägar som snabbt stängdes ned av iranska myndigheter.

Ethan Zuckerman, på Berkman Center for Internet & Society, delar också Lessigs oro över att ”mer information kan leda till mer förvirring”. Det här betyder inte att transparensrörelsen borde avvecklas, eller att massornas visdom är en myt. I den intressanta boken ”Wiki Government”, av juridikprofessorn Beth Noveck (som även är teknologisk rådgivare åt Obama-administrationen) argumenterar hon övertygande för att låta den nya tekniken bli en brygga för att bjuda in folk i regeringens beslutsfattande och diskussioner. Noveck ligger bakom det framgångsrika och banbrytande amerikanska initiativet Peer to Patent, där man offentliggjorde patent innan de godkänts, så att experter och sakkunniga kunde komma med synpunkter och förslag på förbättringar – vilket i de flesta fall ledde till bättre uppfinningar. Noveck poängterar att anledningen att Peer to Patent-projektet blev så framgångsrikt var att det främst var extremt kunniga personer som engagerade sig i det.

Enligt Lessig är transparensrörelsens syfte en lika självklar följd av ”nätets arkitektur” som fildelning och ett fritt informationsflöde. Han hävdar därför att vi måste föra en lika initerad diskussion om hur vi kan motverka ett slags urspårad transparensrörelse, som vi i dag diskuterar fildelning, upphovsrätt och framtiden för journalistik på nätet.
Hans essä avslutas med en mörk illustration där solskenet i Brandeis metafor inte genererar ett motgift (mot korruption och i förlängningen politikerförakt) utan i stället skapar ett träsk där det växer allehanda otrevligheter – där nätets förmåga att frigöra information bara leder till förvirring, misstänksamhet och uppgivenhet inför den demokratiska processen. Hans lösning är inte att sluta kräva transparens, utan i stället att göra transparensen obetydlig: genom att bara tillåta offentligt finansierade kongressvalkampanjer, så att det inte behövs transparens på åtminstone det området.

Tillsammans med Joe Trippi, som drev demokraten Howard Deans banbrytande presidentvalkampanj 2004, har Lessig startat det lovande initiativet Change Congress, där de försöker mobilisera en folkrörelse som är trötta på särintressen och lobbyisters inflytande i Washington. Det är ett bra exempel på potentialen med nätaktivism i USA. Efter att Högsta Domstolen precis beslutat att tillåta ohejdad kampanjfinansiering från företag, lobbyister och fackförbund är Lessig och Trippis initiativ mer angeläget än någonsin.

Martin Gelin

Martin Gelin har arbetat som journalist i New York sedan 2001 och skrev en prisbelönt bok om Barack Obamas valkampanj, ”Det amerikanska löftet”. Under 2010 arbetar han som nya medier-ansvarig för den rödgröna valkampanjen.
twitter.com/M_Gelin
www.tnr.com/article/books-and-arts/against-transparency
www.change-congress.org

20

Kommentarer

  1. [...] händer på Netopia i dag då? Jo, i dag avhandlas transparens under den suspekta rubriken “Myten om transparensen“. Gårdagens magplask fick inga stilpoäng, men det får faktiskt dagens krönika av Martin [...]

  2. Vilken tur då att Acta-förhandlingarna är hemliga! Eftersom transparens är farligt och kunskap om vad lagstiftarna håller på med är farligt så är det ju fantastiskt bra att dessa frågor diskuteras mellan lagstiftare och upphovsrättslobbyn i hemlighet. För tänk om vi fick svart på vitt om planerna på att övervaka människors kommunikation, stänga av folk från Internet och allt det där andra mysiga som verkar diskuteras. Tänk om sådan information hamnade i händerna på ”pigga bloggare med snärtiga diagramverktyg och en outtröttlig lust att konstruera samnband som liknar en konspiration?”

    Hemska tanke. Nej det är nog bäst att förhandlingarna om mer övervakning och mer repressiva lagar för ske i det fördolda!

  3. Läs Anna Trobergs svar (första kommentaren).

    Undrar hur det kommer sig att Martin Gelin skriver denna desinformerande artikel just nu, när MP och V just sålt ut sig till S i frågan om datalagringsdirektivet?

  4. ”Stora mängder osammanhängande information om vad regeringen gör riskerar att förvirra, snarare än upplysa folket, tror Lessig.”

    ”Missbruket av offentlig data kan leda till virtuella lynchmobbar som attackerar kongressledamöter på luddiga grunder, tror Lessig.”

    Och?

    Lösningen är väl enkel. Liksom samhället är överens om att moped, bil, lastvagn och bus i okynniga händer utgör en fara för allmänheten och att man därför skall ha utbildning innan man får sin licens (körkort), så må vi kräva att man genomgår en motsvarande utbildning i samhällskunskap, religion, statistik och ekonomi, innan man får sin röst-licens.

    Och nej – jag är inte säker på om jag skojar eller ej.

  5. Poängen med Lessigs artikel är väl att transparens är bra i den mån den kan ge upphov till konstruktiva förslag och förändring mer än den ger upphov till misstänksamhet och politikerförakt som inte leder någon vart. Det handlar alltså om en balans mellan konstruktiva och icke konstruktiva följder.

    Jag kände inte riktigt igen mig i din beskrivning av vad Lessig tycker, som jag tycker utmålar Lessigs åsikter som en tydlig hållning trots att artikeln mest är ett resonemang utan entydiga slutsatser. En betydligt bättre sammanfattning finner man hos Nicklas Lundblad som skrev om det här i samband med att artikeln publicerades i oktober förra året.

  6. De pigga transparensaktivister jag refererar till i första stycket är bland de mest beundrandsvärda i hela USA:s politiska sfär och det krävs en ganska rejäl dos paranoia för att tolka ”pigg” som en förolämpning.

    Men även de mest passionerade aktivisters goda intentioner kan leda till oväntade resultat, det är det jag – och Lessig – känner en viss oro för. Att tolka krönikan som anti-transparens är att göra sig dum. Jag har själv donerat pengar till Sunlight och sprider Change Congress-information till alla jag känner.

    Möjligtvis får rubriken (som inte jag har satt) krönikan att framstå som mer anti-transparent än den faktiskt är.

    Christer: artikeln skrevs för en månad sedan.

    Anna: du kanske borde rätta sakfelet i din text också, eftersom det påpekats här.

    Om du är genuint oroad över att, som du skriver, ”staten och kapitalet sitter i samma båt” föreslår jag att du ägnar en tanke åt att moderaterna är det enda partiet i Sverige som inte vill redovisa sina stora bidragsgivare, vilket även råkar vara det ämne som min krönika faktiskt handlade om.

    Tack för er dyrbara tid.

  7. Tor: Att en positiv transparensrörelse handlar om att hitta en ”balans mellan konstruvktiva och icke konstruktiva följder” är väl mest ett väldigt diffust sätt att uttrycka exakt det jag skrev i ovanstående krönika.

  8. Självklart kan transparens leda till att det blir en massa cherry picking ur den strida strömmen av information. Jag har exempelvis inte svårt att föreställa mig hur klimatskeptikerna skulle mobilisera sig om klimatforskningen var mer transparent. Det finns en risk att de skulle dränka andra sidans argument i utvalda detaljer som passar deras syften, och informationsmängden kan försvåra debatten.

    Men jag tycker inte att det argumentet fäller det öppna samhället. Jag har gott hopp om att informationsströmmen går att strukturera. Google lyckas göra den enorma webben tillgänglig och lätt att filtrera fram det relevanta ur, så varför skulle vi inte kunna göra samma sak med all information vi får ta del av i ett transparent samhälle? Trovärdiga källor till analys och aggregering kommer, det litar jag på.
    Mest av allt tror jag att transparens kommer att ha effekten av att ändra beteenden. När man vet att det man gör syns, så beter man sig annorlunda. Det är här diskussionen behövs, eftersom förändrade beteenden bland makthavare både kan vara en stor vinst och en potentiell risk med transparens.

    Martin Gelin framför en legitim oro, men en som jag inte delar. Det är bra att argumentet vädras, för det är ett annat motargument mot transparens än vad som brukar framföras. Sådant för debatten framåt.

  9. Schkeptiska jag

    Det är som så att den öppenhet som vi kräver av regering och riksdag är inte farlig för folket däremot så hotas det politiska etablissemangets maktfullkomlighet nu när sanningen kan nås av samtliga oberoende av politiskt bundna tidningar. Kunskap är makt, och även en gnutta kunskap är bättre än ingen alls. Folket skulle kräva ett omedelbart stopp för ACTA om de visste vad som avhandlades.

    Rena nyspråksjargongen du för dig med.

  10. Martin Svalin: ”Jag har exempelvis inte svårt att föreställa mig hur klimatskeptikerna skulle mobilisera sig om klimatforskningen var mer transparent. ”

    Perfekt exempel på potentiellt problem.

    ”Men jag tycker inte att det argumentet fäller det öppna samhället. Jag har gott hopp om att informationsströmmen går att strukturera. ”

    Jag också! Nu fixar vi det här!! Men det är svårt att få folk att göra något åt detta om man inte ens erkänner att ett problem existerar.

    Schkeptiska jag: Jag är givetvis emot ACTA, men det har inget med den här krönikan att göra.

  11. Per Strömbäck

    Denna artikel har fått ny rubrik eftersom författaren påpekade att den ursprungliga (”Myten om transparensen”) inte var representativ för texten.

  12. Tack, Per!

  13. [...] skriver Netopia om samma ämne i inlägget Transparensens potential och risker (läs även [...]

  14. Martin Gelin,
    Jo visst. Det var mer beskrivningen av att Lessig ”går till attack mot den internationella transparensrörelsen” som kändes överdriven. Jag skulle snarare beskriva det som att Lessig ger uttryck för viss skepsis och vill belysa vissa risker.

    Förresten tror jag att Peer-To-Patent är nedlagt så jag vet inte om det är ett speciellt bra exempel på lyckade projekt för ökad transparens.

  15. Tor, artikelns rubrik är ”Against transparency”. Den är så att säga inramad som en ”attack”, men är ju i själva verket ett försök att skapa en mer konstruktiv transparensrörelse, att ”rädda” transparensrörelsen, vilket är samma ambition som jag hade med denna text.

  16. Dina svar får mig att inse att jag nog var överdrivet kritisk i min första kommentar här ovan.

  17. ”Men vad händer när den här informationen släpps fri för vem som helst att bruka som de vill? Vad händer när ”en liten smula kunskap” hamnar i händerna på pigga bloggare med snärtiga diagramverktyg och en outtröttlig lust att konstruera samnband som liknar en konspiration? ”

    Vad är det Martin Gelin egentligen vill framföra? – Att folket är för dum för att förstå sammanhang? – Eller att vår regering vet bäst vad folket behöver? – Han kanske t om tycker att hemliga Acta förhandlingar är bra – för att det som diskuteras och eventuellt skall beslutas där ändå är för svårt för vanligt folk att förstå?

    Vad är det med dessa odemokratiska människor – Har Martin Gelin varit i USA för länge och blivit hjärntvättat av den Amerikanska uppfattningen om demokrati? – Eller anser Martin Gelin att bara ett fåtal personer – hans själv inräknad – har kompetensen att överblicka sammanhangen i informationsströmmarna och att det borde förbli så – Alla dessa ”pigga politiska nätaktivister” kan lika bra packa in – för de vet inte ändå inte vad de talar om?

    Människor som Martin Gelin är elitister – och en fara för demokratin – Han inser inte att folket och ”pigga politiska nätaktivister” oftast har lärt sig hur man kan sätta sig i olika ämnen – och ta del av olika åsikter via Internet och därefter bilda sig en egen uppfattning – Vem är Martin Gelin som kan avgöra om den uppfattning är rätt eller fel? – Den tiden är förbi att människornas enda informationskällor var den av staten reglerade radio och TV samt dagspressen – där förnumstiga journalister som Martin Gelin – skrev ”sanningen” på näsan på folket

    Vad är det Martin Gelin är rädd för – att folket faktiskt kan tänka själv och göra rationella val utifrån dom förvärvade kunskaper och insikter? – Eller är han måhända rädd för att folket skall upptäcka hur korrumperade dagens politiker har blivit?

  18. Donsan,
    som du går på undrar jag om du alls läst Lessigs artikel. Poängen är naturligtvis inte att folk är för dumma utan att de gör fullt rationella val som skapar problem av en mer strukturell karaktär. Låt mig citera Lessig:

    ”The point in such cases is not that the public isn’t smart enough to figure out what the truth is. The point is the opposite. The public is too smart to waste its time focusing on matters that are not important for it to understand. The ignorance here is rational, not pathological. It is what we would hope everyone would do, if everyone were rational about how best to deploy their time. Yet even if rational, this ignorance produces predictable and huge misunderstandings. A mature response to these inevitable misunderstandings are policies that strive not to exacerbate them.”

    Själv tycker jag dock att Lessig verkar överdriva problematiken litet, även om jag har lättare att förstå den om man begränsar den till att gälla hans hjärtefråga – offentlig finansiering av valkampanjer för att undvika folks känsla av att ”money buys results” i politiken.

Kommentera artikeln