Förtroende utan våldsmonopol är livsviktigt. Inget system för äganderätt fungerar utan ett omfattande stöd hos allmänheten. Detsamma gäller för fysisk egendom, om ingen anser att det är rätt eller rimligt att betala för t.ex. bilar så kan i längden inte polisen stoppa det. Men det är få samhällen i världen där polisen behöver lägga upp bevakning på individnivå för att kunna få de allra flesta att respektera fysisk äganderätt i de allra flesta fallen. Undantagen av total anarki eller totalt övervakningssamhälle är ovanliga.

Dagens situation innehåller av en känsla av ”gratis är gott”, men det vore ett misstag att se det som den enda anledningen. Det finns också ett viktigt sökande efter nya modeller av samverkan, där rollerna konsument och producent inte behöver vara så tydliga.

Det kan finnas flera olika upphovsrättsregimer och system som kan fungera, låt oss då jämföra dem. Det är syftet med IPRI-rapporten.

Jag återvänder gärna till ämnet med några goda exempel på länder där vi redan nu ser intressanta utvecklingar. Under tiden kan du finna fler intressanta diskussioner i The International Property Rights Index rapporterna från 2007, 2008, 2009 och 2010 på länken ovan.

Sett från dataspelstillverkarens sida innebär ett upprätthållet förtroende att ursprunliga koden skyddas, att upphovet hedras (paternitetsrätten) och att peng _per såld vara/kopia_ (vilket inte har något med icke sålda varor att göra ) garanteras, plus en del andra mindre viktiga grejer.
Sett från spelarnas sida innebär ett upprätthållet förtroende att produkten levererar och håller kvalité efter den peng som lagts ned i inköpet.
Ungefär detsamma med bilar och det där svåra förtroendet.

Hur i hela gör man för att lyckas behålla förtroende på båda sidor?
Sparkar man bort pirater och låser in dem så betalande spelarna (varav många är pirater (källa på det tack?)) kan få spela ifred? Uppehåller man ett förtroende på detta sätt?

Jag saknar färska konkreta exempel på hur företag, nationer, stater och branscher tar sig an förtroendekriser.
Jag har dock sett fåtal dokumentärer om hur länder reser sig ur askan med miljarder problem och uppnår en slags integritet och förtrolighet. Men hur det går till, på riktigt, vill vi se djupdykningar i.
Hur det sedan skall kopplas till denna moderna och lite inavlade debatt om upphovsrättens reform, förtroendekapitalet och nätet är än mer intressant.

Men Ingdahl verkar, enligt mig, ha fingret i rätt näsborre och jag ser fra emot att se ett inlägg till, gärna av Ingdahl själv eller flera, där vi fortsätter på samma spår.

Frågan har ofta varit diskuterad i virtuella världar, för att användarna inte kan ändra på världens naturlagar i spelet. Det kan däremot det ägande företaget göra, och användare har sagt ja genom att klicka på ”godkänn” i användarvillkoren. Det har mötts av kritik för att du då klickar bort dina mänskliga rättigheter. Å andra sidan framförs att ägaren har rätt att disponera sin egendom, och bestämma reglerna för hur de får nyttja den.

Det är alltså frågan om Code is Law, som dyker upp igen. Hur mycket är inbyggt i systemet om hur du får använda det. Argumentet används också av en del upphovsrättskritiker, att tekniken i sig själv bär på en mening, en logik som den måste användas efter.

Resonemanget om vetenskapernas förändring går in på vetenskapsteori. Det räcker att säga att både vetenskap och upphovsrättsregimer uppstår över tid, än vid snabba skiften. Problemen kan snarare uppstå vid snabba skiften.

Det finns olika tillitskulturer i världen, det stämmer, men det finns exempel på misslyckade sådana. Hur undviker vi att nätet domineras av misslyckade tillitskulturer?