Det händer då och då att upphovsmän tappar sugen och ger upp inför den indoktrinering vi utsätts för av pirater och deras många mediemegafoner – att upphovsrätten inte skulle fungera i den digitala världen. Men varför denna uppgivenhet? Än finns det hopp om en rättfärdig lön för den möda som kreatörer av alla slag presterar till samhällets och utvecklingens fromma. Varför inte dämpa oron och i stället se möjligheterna?
Pirater blandar gärna ihop upphovsrätt och integritet, och tycks mena att upphovsrättens upphörande krävs för att skydda oinskränkt integritet på nätet. Vi upphovsmän är i regel uttalade vänner av personlig integritet. Vi är alla oroade över överdrivna tolkningar av en lagstiftning som kunde leda till ett övervakningssamhälle. Det vill och kan vi motverka, och menar att integritetsskydd fungerar utmärkt ihop med upphovsrätt. Om man nu inte vill förespråka ren anarki.

Upphovsrättsmotståndarna ironiserar över dem som uppfattar upphovsrätten som ”gudomligt, naturrättsligt given”. Men de har själva en likartad syn på ”nätet” som gudomligt ofelbart. Ungefär som åttiotalets syn på den rena, råa marknadsekonomin som lika gudomligt ofelbar, som dock senare av nödvändighet försågs med diverse reservationer och begränsningar. Varför inte hålla sig till den efterlysta ideologiska uppfattningen, rätten att få betalt för ett utfört arbete som är samhällsnyttigt?

Om det är lätt att snatta, och många gör det, är det därför okej? Om det är lätt (”enkelt och gratis”) att ladda upp till och ner från nätet, är det då ett ”naturnödvändigt” skäl till att legalisera att man utan att ge ersättning tillåts utnyttja frukterna av andras arbete? Det finns nog fler som då och då ostraffat kör bil för fort än som fildelar – ska vi därför avskaffa alla hastighetsbegränsningar? I stället för att tappa respekt för all lag och rätt skäms de flesta lite lagom för att man kör för fort – eller numera, för att man laddat ner olagligt. Vi kan inte lösa alla lagbrott genom att stifta slappare lagar.

Efter Pirate Bay-domen och en lite snedvriden, men dock medvetandegörande debatt, har det sedan förra året blivit alltmer uppenbart att alltfler inser att de gjort något olagligt. Det visar sig i drastisk säljstatistik att många har sökt sig till de lagliga alternativen. Undersökningar visar också att betalningsviljan är god, framför allt om man vet att betalningen går till de egentliga upphovsmännen. Så varför inte agera för att upphovsmännen ska få en rättmätigt större bit av kakan? Och framför allt för att inte hela kakan ska bli stulen. Staten är inte nödvändigtvis lierad med storföretagen. Lagen är till för att skydda de många och små upphovsmännen.

Det tycks tyckas synd om stackars tonåringar som skulle straffas för att ”bara” ladda ner filmer och musik, eller fattiga studenter som laddar ner kurslitteratur. För ”gratisgenerationen” får ingenting kosta. Och de som arbetat med att producera varor, tjänster och kultur ska ingenting ha betalt – tycks det. Men det blev inte så att tusentals tonåringar har haffats av polisen. I stället finns ett helt annat fokus: lagen ska användas mot de som sätter stölder i system. Den är mer riktad mot de som laddar upp, än de som laddar ner. Och man borde också sikta in sig på bredbandsoperatörer som profiterar på dessa verksamheter och saboterar lagens efterlevnad.

Upphovsmännen är inte teknikfiender eller emot utvecklingen. Utveckling och kreativitet går hand i hand. Nätet och den digitala världen ger en mångfald nya möjligheter som många kulturutövare går i spetsen för att tillvarata. Självklart vill vi även ”diskutera hur vi och samhället ska anpassa oss till den nya situationen”: Det finns och utvecklas hela tiden nya och bättre legala system för upphovsrätten som ger ersättningar till upphovsmännen. I ett system med s k avtalslicenser förmedlar organisationen Bonus Presskopia upphovsrättsersättningar från den kopiering som enligt avtal tillåts i skola och högskola. I enlighet med dessa avtal har vårt förbund SLFF genom åren förmedlat åtskilliga miljoner kronor till tusentals läromedelsförfattare. Det digitala området är på väg att finna sina motsvarande system.

Att författa läromedel och kurslitteratur med hög pedagogisk och innehållslig kvalitet kräver ett avancerat professionellt arbete. ”Professionell” markerar att man ska kunna försörja sig på det. Utan rimlig ersättning för nedlagt arbete ser vi redan idag att många upphör att författa läromedel, när de ser hur lite det ger – vi vet att det är svårt med tillväxten av nya yngre författare. Detta oavsett om ersättningen stjäls på nätet eller av förläggare som tar för sig.

Utan en fungerande upphovsrätt, kommer då någon att skriva morgondagens läromedel eller kurslitteratur för högskolan? Om nätkulturens amatörism slår igenom även här, på vilken nivå hamnar då ”kunskap i skolan”? Att upprätthålla upphovsrätten menar vi fungerar bättre för att ge ”nya allsidiga, oberoende läromedel” än vare sig kommersiell intressestyrning eller statligt inrättade författartjänster. Utan upphovsrätt uppstår brister i neutralitet, objektivitet – och kvalitet.

Tage Danielsson gav sin fråga ”Var blev ni av ljuva drömmar?” också ett svar: ”Tro på det ni trodde på – trots allt!” Ge inte upp idealen så lätt. Tro på och arbeta för lite solidaritet och rättvisa i alla fall, trots ett alltmer egotrippat samhälle. Upphovsrättvisa även för kultur på nätet!

Jöran Enqvist, ordförande
Jenny Lundström, förbundsdirektör
Sveriges Läromedelsförfattares Förbund