Gammelmedierna som vägrar dö

2009 var ett år av många roliga språkliga nybildningar. Bloggosfär, bloggbävning och gammelmedia är tre begrepp som började användas i stor skala. Så fort går det alltså. Gammelmedia… visst låter det redan mossigt? Eller är det bara någonting vi lurat oss själva att tro?

2010 är gammelmedierna i kris, åtminstone de som trycks på papper. Vari består krisen? Att innehållet har blivit ointressant, att prenumeranterna sviker, att tidningsläsarna dött ut eller sysslar med någonting helt annat? Nej, inte alls, även om webbens och sociala mediers mest passionerade förespråkare brukar framställa det så. Men det är inte sant.

Barnen sviker förstås. Dagens barn läser betydligt mindre morgontidningar än tidigare barnkullar. Men av alla chattande, surfande, sms:ande 15-24-åringar läser hälften faktiskt en morgontidning också. Alla andra åldersgrupper är stabila morgontidningsläsare. Kvinnor har rentav ökat sin konsumtion av papperstidningar.

Men visst är pressen i kris? Ja, 2009 års slutresultat var dystert. Nästan alla tidningar går back. Men det är inte prenumeranterna som har gett upp, utan annonsörerna. Det är inte nytt journalistiskt innehåll som behövs, utan nya affärsmodeller, för att ersätta den flyktande annonsmarknaden.

Om gammelmedierna slutar tillhandahålla kvalitetsjournalistik är vi illa ute, mentalhygieniskt och demokratiskt. Min tro är att krisen djupnar, men att journalistiken överlever. Varför kan jag tro det? Därför att historien visar att nya medier sällan radikalt ersätter gamla medier, utan de existerar parallellt och överlappar varandra.

Visst ersattes telegrafen av telefonin, och boktrycket segrade över handpräntarna, efter många hundra år. Men när biografen kom på 1890-talet spåddes både bokens och teaterns snabba död. Både boken och teatern överlevde. När radion kom till Sverige 1925 blev konsertarrangörerna och skivindustrin livrädda. Konkurrensen från ”Grammofontimmen” hotade den levande musiken! Snart nog blev radion skivproducenternas bästa vän, och radion har ännu inte dödat det levande musiklivet.

När televisionen kom på femtiotalet var det radionördarna som hackade tänder. Nu när man kunde titta på Hyland i vardagsrummet, vem frågade efter farbror Sven, Frukostklubben, TT-nyheterna och väderleksrapporten i radio längre?

Sextio år och ännu fler tv-kanaler senare är Sveriges Radio P4 fortfarande landets enskilt största kanal, alla kategorier, med trettio procent av befolkningen. Och P1, den enda talkanalen, ökar mest. Mer än en miljon svenskar lyssnar på P1 varje dag! Om 11-12 procent av befolkningen vill lyssna på ”elitradio”, som inkarnerar klassisk enväga kvalitetsjournalistik i public service-tappning, är väl det en hygglig siffra?

Ödets ironi ville att just idag krockar två nyheter om televisionens framtid. Dagens Nyheters kulturdel har ett reportage om att framtiden för tv heter sociala medier, och inslaget av interaktivitet ska öka, till exempel i dokusåpor. Samtidigt rapporterar P1:s Kulturnytt från England och BBC, att intresset för klassisk, tablålagd tv har ökat kraftigt på sista tiden.

Det är nog ingen djärv gissning att tro att båda trenderna kommer att befästas. Vi får både se mer av interaktivitet, och mer av den klassiska envägskommunikation som gammelmedia är bäst på: seriös dramatik, dokumentärer, kvalificerad underhållning, kvalitetsjournalistik.

Intresset för public service kommer att stiga som en raket, i takt med att pressen krisar. Till slut kommer både pressens organisationer och politikerna att snegla på public service-modellen för att rädda kvalitetsjournalistiken även åt papperstidningarna. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i public service-form? Kanske är det ingen utopi, utan enda utvägen.

Till sist. Mitt ultimata belägg för att gammelmediala former kommer att leva kvar länge än. Finns det något mossigare än kvällstidningar? Själva idén luktar ju folkhem, Unica-box och vaxduk. Men det är alldeles för tidigt att räkna ut Aftonbladet och Expressen. Kvällstidningens urgamla, gula löpsedlar tapetserar fortfarande stadslandskapet och påminner oss om vad som är en Riktig Nyhet. Om regeringen har avgått, om månen har trillat ner, om landslaget vunnit guld, om SJ har klantat sig eller snöröjningen är en katastrof. Då frågar vi inte efter vad 100 000 bloggare har för åsikt i saken. Då vill vi ha Pressen. Eller Bladet.

Ulrika Knutson

Ulrika Knutson är frilansjournalist, författare och ordförande i Publicistklubben. Du hör henne som krönikör i P1:s Godmorgon, världen! söndagar kl 09.03.

Fotnot: Statistik om publikens medievanor sammanställs bland annat av Nordicom http://www.nordicom.gu.se/

6

Kommentarer

  1. ”Om regeringen har avgått, om månen har trillat ner, om landslaget vunnit guld, om SJ har klantat sig eller snöröjningen är en katastrof. Då frågar vi inte efter vad 100 000 bloggare har för åsikt i saken. Då vill vi ha Pressen. Eller Bladet.”

    Nej, det är klart att man inte skulle fråga vad 100 000 bloggare har för åsikt. Men när det händer något stort så är det ofta hos de enskilda bloggare som tidigare har visat sig värda ens förtroende som man snabbt kan hitta kloka reflektioner. Det utesluter på intet sätt tidningarna, men ditt tal om 100 000 bloggar tycker jag är nedvärderande eftersom du får det som att låta som att ingen är bättre än den andre.

    Gammelmedia är förresten ett riktigt dåligt begrepp. Ett bättre ord är då det för tryckt media mer värdeneutrala ”prasselmedia” som börjat bli populärt (och bara för att förtydliga – litet prassel kan faktiskt vara trevligt).

    Har du förresten läst Techdirt – The Role Of Curation In Journalism? Vore intressant att höra dig reflektera kring det.

  2. En bra krönika! Roligt att någon för en gångs skulle vågar skriva att ”gammelmedia” inte kommer försvinna, det finns som sagt inget som tyder på det heller.

    Och lite som du är inne på i slutet: det är inte bloggarna som bidrar till nyheterna (eller oftast inte) utan det är gammelmedierna som gör det. Övertron på att bloggare är något man ser varje dag, trots att det finns någon direkt forskning eller många verkliga fall som tyder på att dessa verkligen bidrar.

  3. Om ”gammelmedia” lärde sig att det GÅR inte att lura folk längre. Även om man har så stor möjlig ”munkavel” på sina journalister! Man kan ju försöka men det finns andra ”sanningar” ute på webben än den ”munkavelsmedia” håller med! Och läser man den median och jämför med MUNKAVELS JOURNALISTIKEN.. då smakar BLADET unket. Varför skall man BETALA för att läsa ”unken inte ens en RIKTIG nyhet eller hela sanningen”?
    S-presen A:B är fenomenala på detta……..NWT i Värmland likadan.(M) .
    Bloggare.. har nog en övetro på sig själva. Man TROR att ALLA känner och vet VEM man är. Finns TOM dumma politiker som svarar på insändare via bloggar. SOM OM alla viste VEM/NÄR/OM de skall svara? Och eftersom FÅ vet namnen och tidpunkten på BLOGGSVARET får de inget svar och tror sig därmed ha FOLKETS godtyckande och får definitivt inget mothugg av sama anledning De ger inte ens en ”blänkare” att de svarat på si BLOGG??

  4. ”Gammelmedia”, ja om man generaliserar, ”prasselmedia” när man vill vara mer specifik och det låter inte lika nedlåtande heller.

  5. Jag tror att du kan finna den här intervjun, i två delar, av författarna bakom boken ”The death and life of american journalism” ganska intressant: Del 1 om problemen, del 2 om deras lösning.

    Ganska tänkvärt faktiskt, de nämner också sverige och norge som föredömmen, men det beror nog mest på att det gått så mycket mer illa för dem, inte att vi skulle vara himmelriket.

Kommentera artikeln