Den digitala sörjan

Alltför många av dagens internetflugor – som “web 2.0”, “open culture”, “free software” och “long tail” – är exempel på en ny sorts kollektivism som har kommit att dominera sättet att delta på nätet. Tanken på en värld där alla har en röst och ingen blir ignorerad är djupt tilltalande. Men tänk om alla dessa röster dränker varandra?

Det går inte att undvika kollektivism i vår nättillvaro. Den som exempelvis söker på i princip vilket ämne som helst på nätet, kommer troligen först att hamna på Wikipedia – en kollektiv prestation. Google Wave, ett nytt kommunikationsverktyg som ska komplettera e-posten, uppmuntrar användaren att sudda ut gränsen mellan dig och mig genom att redigera vad den andra har sagt i ett samtal. Man kan se varandras tangenttryckningar, så ingen får ett ögonblick att tänka efter före. Den som lyssnar på musik på nätet kan knappast undgå att få rekommendationer baserade på statistiska analyser av internetanvändares musikval som kollektiv.

De flesta känner mig som ”mannen bakom Virtual Reality-tekniken”. På åttio- och nittiotalen var jag en ung datorforskare och entreprenör som försökte tillämpa virtuell verklighet på saker som till exempel simuleringar av operationer. Jag var med i en vänkrets som försökte komma på hur datorer skulle kunna passa in folks liv, inklusive hur arbetslivet skulle se ut i framtiden. Vår dröm förverkligades, men bara delvis. Det visade sig att miljontals människor ville delta och bidra istället för att passivt sitta i soffan och se på tv. Å andra sidan begick vi ett enormt misstag genom att göra dessa bidrag obetalda och ofta anonyma. Detta misstag berövade människan hennes värdighet. Jag förfäras att våra gamla fantasier har blivit så djupt integrerade idag att det är svårt att få någon alls att komma ihåg att det finns alternativ till ett system som inte fungerar.

Här är ett av problemen med digital kollektivism: det är ingen bra idé att allt i hela världen skapas genom grupparbete eller av en kommitté. När alla samarbetar om allt så får man tråkiga, medelmåttiga resultat på alla plan. Minst av allt får man nytänkande.

Om man vill uppmuntra kreativitet och kvalitet krävs begränsningar. En arbetsgrupp behöver få jobba ifred för att hitta nya grepp och infallsvinklar. Forskare behöver lite lugn och ro innan de publicerar sina resultat för att kolla att allt stämmer. Om allt ska vara ute i det öppna hela tiden får man vad jag kallar en global sörja.

Den dominerande dogmen i online-kulturen för ögonblicket är att kollektivet skapar de bästa resultaten, men det har inte visat sig stämma. De mest sofistikerade, inflytelserika och lönsamma exemplen på dataprogram – som resultatsorteringsalgoritmerna i de bästa sökmotorerna eller Adobe Flash – är alltid resultatet av en skyddad utvecklingsprocess. Ja, rentav den hyllade Iphonen kom från vad många betraktar som det mest slutna, tyranniskt styrda dataföretaget på jorden.

Faktum är att vi i Silicon Valley är förvånansvärt bra på att inte falla i kollektivets fälla när det är våra egna pengar som står på spel. Om du skulle föreslå att, låt oss säga Google, Apple och Microsoft skulle slås ihop så att alla deras ingenjörer kunde samlas i ett gigantiskt wiki-liknande projekt – skulle du bli utskrattad ur Silicon Valley så snabbt att du inte ens hinner twittra om det. Samma sak skulle hända den som föreslog för någon av de stora riskkapitalbolagen att alla start-ups som de investerat i skulle slås ihop till ett enda kollektivt företag.

Men det är exakt den här sortens misstag som sker med några av de viktigaste projekten i vår kultur, och i förlängningen i samhällsekonomin. Digital kollektivism kan ge intryck av att inbjuda till medskapande och demokrati, men det målar in oss i ett hörn som vi bara kan ta oss ur med konstiga och extrema medel. Jag tycker att det är underligt att det här inte är mer uppenbart för många av mina kolleger i Silicon Valley.

I slutet av förra seklet fattade USA det ödesdigra beslutet att rutinmässigt lägga ut tillverkning och andra analoga och fysiska uppgifter till utländska konkurrenter, för att kunna fokusera på mer lukrativa och bekväma intellektuella aktiviteter som design, underhållning och att skapa olika typer av immaterialrättsskyddat innehåll. Den formeln fungerar fortfarande för vissa produkter som är kvar i skyddade system, som Apples Iphone.

Olyckligtvis fattade vi också ett annat beslut ungefär samtidigt: att själva tanken på att immateriellt innehåll är det samma som informationsflöde och fri spridning. Under det senaste årtiondet var det många av oss som jublade när massor av dataprogram, musik och nyheter blev gratis. Men egentligen sköt vi oss bara i vår bildliga gemensamma fot.

Å ena sidan vill vi undvika fysiskt arbete och istället skörda frukterna av immateriellt innehåll. Å andra sidan undergräver vi immateriella rättigheter så att innehållet kan fara runt gratis – eller rättare sagt som bete för annonser. Den formlen öppnar inga möjligheter för oss att tjäna vårt levebröd i längden.

”Öppenhetens” paradigm vilar på antagandet att vägen framåt är att ge bort frukterna av din hjärnas ansträngningar – din musik, ditt författande, din programkod och så vidare – och få kredd i stället för pengar. Därmed antas du bli belönad genom att stundtals kunna växla in din online-status mot någon sorts mindre intellektuellt krävande arbete som kan ge lite pengar. Till exempel kan du sälja t-shirts med eget tryck.

Vi är mer än ett årtionde in i denna utopi av icke-kommersiell spridning och i princip alla som utför sådant arbete som har kollektiviserats har också blivit fattigare. Det finns exempelvis bara ett litet fåtal författare och musiker som kan försörja sig i denna nya utopi. Så gott som alla andra blir mer och mer av jordlösa bönder för var dag som går.

Och det kommer att bli värre. Det dröjer inte länge – mindre än tio år, gissar jag – förrän billiga hemrobotar kan producera t-shirts med unika tryck från gratis designmallar från nätet. När den dagen kommer är ett t-shirt-tryck inte mer värt än vad inspelad musik är idag.

T-shirt-roboten är bara ett exempel på en generell princip. I takt med att tekniken blir bättre, kommer fler och fler yrken att hotas, precis som för dagens journalister och artister.

En av ljuspunkterna i USA:s framtida arbetsmarknad är yrken inom vårdsektorn, inte minst äldreomsorg. Men japanerna utvecklar sjukvårdsrobotar för att möta den åldrande befolkningens behov. När de robotarna blir bra och billiga, och det blir de säkert på några årtionden, kommer massor av vårdjobb i USA antingen försvinna eller bli mycket sämre betalda.

Det är inte så här det borde vara. Bättre teknik borde skapa bekvämare och intressantare arbetstillfällen för människor. Något slags system för immateriella rättigheter är det enda sättet som amerikanerna, och folk varsomhelst, kan tjäna pengar på lång sikt när tekniken blivit riktigt bra.

De som äger stora datorresurser på nätet, såsom Google, kommer förstås att kunna tjäna pengar på öppenheten under lång tid framöver genom att förmedla annonser. Men den stora medelklassen kommer i allt högre grad tvingas leva på en diet med kredd som viktigaste basföda. Ingen bör känna sig isolerad från det här fenomenet. Fattigdom har en förmåga att söka sig uppåt. Och när alla är aggregerade och kollektiviserade, vad finns det då kvar att annonsera om?

Alltför ofta kan ett ungdomligt perspektiv falla offer för kollektivismens feltänk. Jag gick själv i den fällan. I tjugoårsåldern bodde jag i kollektiv och deltog i matkooperativ, precis som de flesta av mina vänner. Nuförtiden tänker jag på de här sakerna som harmlösa snedsteg, mer ett sätt att förlänga barndomen än ett verkligt försök till revolution.

Ungdomlig fascination för kollektivism är dels ett enkelt sätt att bemöta upplevd ”orättvisa”. Om alla delar, så kan den som är ung ha lika mycket som en äldre som varit med ett tag.

Allt det här är harmlöst nog, men mönstret kan manipuleras på farliga sätt. Jag vill inte att våra unga ska bli ihop-klumpade, ens av en välvillig social nätverkssajt. Jag vill att de ska utvecklas till starka individer och tjäna sitt levebröd genom att göra just det. När de arbetar tillsammans, hoppas jag att de gör det i tävlingsinriktade, tydliga team så att de kan få ärliga synpunkter och skapa verkliga innovationer som tjänar royalties, istället för att ägna all tid åt publikfriande tidsfördriv för att få kredd. Det är inte bara för att de själva och deras barn ska må bra, utan så att de inte förvandlas till en pöbel vilket, som historien visat om och om igen, är en svaghet i människans natur.

Jaron Lanier
Jaron Lanier är känd som mannen bakom virtual reality-tekniken och arbetar i gränslandet mellan datorteknik och medicin, fysik och neurovetenskap. Den här essän är en bearbetning av delar av hans bok ”You Are Not a Gadget” (Knopf, 2010). Tidigare publicerad i Wall Street Journal 8 januari 2010. Översättning Per Strömbäck.
www.jaronlanier.com

22

Kommentarer

  1. Om den musikindustrin/mediamaffian vi känner idag är utdöd inom 10 år kommer jag vara den första att dansa på deras grav. För en sak är säker: musiken kommer inte dö, men möjligen dagens föråldrade distrubutionskanaler.

    Titta på dataspelsbranschen. De växer för varje dag, trots att de inte fanns före datorerna.

  2. Schkeptiska jag

    Det här är bara så jäkla fel på så många plan att jag inte vet var jag ska börja.

    Om du ogillar open source mjukvara så är det ingen som hindrar dig från att lägga dina pengar på mjukvara från Microsoft och därigenom göra dig själv fattigare och Microsoft rikare. Om du vill programmera och inte klarar konkurrensen så får du lov att skriva bättre program eller byta yrke.

    Beträffande det om att ge bort sitt arbete så är dagens patent och upphovsrättsystem mer effektivt när det gäller att se till att upphovsmannen INTE får sin del av sitt eget arbete. Vilken programmerare som har ett jobb idag kan hävda sin upphovsrätt på det han/hon skapat? Ingen eftersom det är den intellektuella egendomen till det företag de jobbar åt.

    Beträffande barnuppfostran så får du väl se till att själv göra ett bättre jobb som förälder. Det är varken internets eller samhället som ska ansvara för dina barn. Det är DU.

  3. Jag tycker att den här artikeln har problem med distinktionen mellan fritt och gratis. När det gäller fria datorprogram så handlar det inte om kollektivism som wikipedia. Snarare ”It works like an ant colony, where the collctive inteligence superseedes any single contributor”.

    Det mest kända exemplet är Linux. Visst, vem som helst kan bidra, men Linus är faktiskt en diktator. Han är envåldshärkaren över Linux med en stab av ”löjtnanter” under sig. Så utvecklas all fri mjukvara, någon är högst ansvarig och bestämmer vilken kod som submittas i CVS-trädet och inte. Det är inte som en wiki där bidraget inkluderas i den stund man klickar OK.

    Artikeln talar också om saker som T-shirt-robotar och liknande, som om dessa maskiner tillverkas och underhålls av någon sorts magi. Reality check, någon måste faktiskt _arbeta_ med att utveckla, programmera, tillverka, transportera, marknadsföra och underhålla alla dessa maskiner. Det sker inte per magi.

    IBM med flera giganter har inte satsat enorma summor på att hjälpa till med utvecklingan av fria datorprogram utifrån någon form av kollektivism eller att de helt plötsligt inte gillar kapitalism. Joel Spolsky skrev mycket insiktsfullt om detta i mikroekonomiska termer redan 2002 i sitt Strategy Letter V (Mycket läsvärt!). IBM och de andra jättarna gör det för att tjäna pengar och betala ut löner till sina anställda, och de har tjänat stort på det. De tillverkar och säljer hårdvara och det andra benet är tjänster. IBM mfl. är idag till stora delar tjänsteföretag, där olika datorprogram ingår som en del i tjänsten. Även Apple bidrar till utvecklingen av fria datorprogram, hela deras operativsystem står idag på samma grund Linux, det är Unix i grunden precis som Linux och de delar en mycket stor mängd fria datorprogram som bygger upp operativsystemen.

    Det är väldigt viktigt att kunna skilja på fritt och gratis. Fria datorprogram är inte gratis per definition, de kan kosta mycket stora pengar, pengar som programmerare tjänar i sin yrkesutövning. Det är en förvinnande liten del programmerare som skriver hemlig kod och tjänar sina pengar på försäljning av licenser, någon enstaka procent bara. De allra flesta som utvecklar programkod i sin yreksutövning gör det i en mycket lång rad olika yrken, som nätverkstekniker, webbutvecklare, diverse IT-konsulter, databas-experter osv, titlarna är många. Varenda större företag har ofta också någon egen IT-avdelning samlandes en lång rad olika titlar där många av dem skriver datorkod. Det är alltså väldigt få som drabbas av utvecklingen mot allt fler fria datorprogram, för de flesta innebär det ingen skillnad alls.

    Det fungerar som venskapen alltid har fungerat. Information har ett värde och dess värde för samhället ökar ju lättare informationen kan spridas. Tryckpressens underlättande av spridning gav upphov till den vetenskapliga metoden och den akademiska friheten. Vetenskapen växer av det. Tänk om Newtons upptäckter hade hemlighållts, om han hade fortsatt att verka under militärkontrakt – Nej, jag avslöjar inte mina hemligheter, men jag kalibrerar era kanoner mot en avgift. – Det skulle vara absurt att kalla det för vetenskap. Om det hade fortsatt vara det rådande tankesättet så hade vetenskapen inte kunnat utvecklas alls. Det är genom att sprida information och kunnande som samhället utvecklas, inte genom att begränsa den och därmed kunna höja dess pris för den enskilde. Men tyvärr reagerar dagens ”makt o kyrka” likadant idag som på Gutenbergs tid. Eller se på patentsystemet, hela dess syfte är att samhället skall få tillgång till kunskap och produkterna därav (att sedan syftet glömts bort och närmast inverterats är en annan fråga som rådgivaren David Martin under Clinton talade bra om i Bryssel 2004 Transcript: Real economic consequences of the non-accountability of the patent establishment).

    Internet har satt verktyget för både publikation och distribution i medborgarnas händer, ända ned på individnivå (Mån tro vad Marx skulle ha tyckt?..). Detta är omvälvande, det har också inneburit en mycket skev maktbalans där enskilda medborgare ställs emot och hamnar på kollissionskurs med multinationella koncerner, som givetvis byggdes upp under en annan tid. Maktbalansen kan inte bli mer skev, det är den riktigt stora elefanten i rummet. I detta saknar jag fullständigt en debatt, ingen berör frågan om maktbalans, ingen diskuterar lösningar för att skapa grundläggande ekonomiska incitament i syfte att komma till rätta med den skeva maktbalansen. Det är fullkomligt huvudet i sanden på den punkten.

    • Per Strömbäck

      Steelneck – tack för den mycket läsvärda kommentaren. Jaron Lanier själv kommer dessvärre inte kunna ta del av den eftersom han inte läser svenska (om du inte översätter och kontaktar honom, http://www.jaronlanier.com). Jag ska inte försöka gå i svaromål, men jag delar din uppfattning om vikten av att diskutera maktbalansen (även om jag kommer till andra slutsatser, vilket väl framgått) och hoppas att Netopia ska kunna bidra till den diskussionen. Sen tycker jag att du i ditt resonemang gör en liknande sammanblandning som du kritiserar Lanier för, nämligen avseende information respektive innehåll. Att information flödar fritt är en sak, men att innehåll som bilder, filmer, texter etc kan distribueras som ettor och nollor (dvs information i teknisk mening) gör inte att ett verk kan definieras i första hand som ”information”. Ett exempel: en av de mest klassiska sidorna på webben är Internet Movie Database, http://www.imdb.com, där användare kan publicera information om filmer, såsom produktionsår, regissörens namn, skådespelare etc. Sådana uppgifter är information i den klassiska betydelsen. Men själva filmerna är inte information, de är innehåll. Verk. För att komma vidare i diskussionen om innehållets framtid på nätet är det viktigt att förstå den skillnaden. På samma sätt är det med kunskap, idéer osv, det är ett samhällsintresse att det enkelt kan spridas. Och samtidigt är det ett samhällsintresse att i n n e h å l l inte sprids hur som helst. Att den distinktionen inte existerar i samtalet är ett ännu större problem än det du pekar på, enligt min mening.

      Lanier har en del läsvärda synpunkter om Linux, läs gärna hans bok (recension här på Netopia inom kort). I den för han också ett långt resonemang om myrstacksliknelsen.

      • Hej Per,
        Nu måste du specificera vilket samhällsintresse det är som kräver att innehåll inte sprids. Vi är alla en del av vår kultur, och den bygger vi på våra föregångares ackumulerade bidrag (tidsdimensionen är något herr Lanier verkar missat). Den del av kulturen som inte är av samhällsintresse att sprida är den sammhällsomstörtande. Oftast kallad underground. Inte det Sony, MGM, eller de andra sprider. Det är hissmusik i status quo.

        Som alltid leder det mig dock tillbaka till frågan: Hur skiljer vi i ditt idealsamhälle mellan ettor och nollor som inte är upphovsrättskyddade, från sådana som är det? Och inte nog med det, hur säkerställer vi identiteten på avsändare och mottagare av dessa ettor och nollor. Ett IP-nummer kan ju inte lagföras, eller hur.

        Tacksam för svar, som det brukar heta.

      • Hur lätt är det att göra distinktionen mellan information och innehåll? Med ditt imdb-exempels logik skulle det innebära att alla faktaböcker är information och inte innehåll, till exempel. Måste boken vara skönlitterär för att få räknas som verk? Får den vara ”baserad på verkliga händelser”?

        Och sen, precis som Elak säger: du har fortfarande inte kunnat visa vilket samhällsintresse det är att innehåll inte får kopieras privat.

  4. Jaron har alltid varit en litet hatkärleksobjekt i min värld.
    Å ena sidan presterar han som besatt och har en hjärna få förunnade, å andra sidan har han liten erfarenhet av öppen sås och volontärarbete.

    Att han i texten tar upp fantasiexempel som vårdrobotar och t-shirts, allt för generella och abstrakta tankegångar för vanliga svensons att läsa, är något som missgynnar honom i framförandet i hans poäng.

    Poäng: Människan presterar under press (ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, såklart).

    Att den otydliga poängen sedan drunknar under hans gamla vanliga fördomar om kollektivism (hans typ av mild kommunistskräck (humor)), öppen sås och copyleft är berget av salt man är tvungen sortera bort för att hitta det briljanta i hans eget reflekterande över marknaden och entreprenörsskap.

    I övrigt har steelneck skrivit allt som behöver sägas och läggas till.

    • Per Strömbäck

      @A Good point. Apropå ”mild kommunistskräck” så för Lanier ett långt resonemang om socialism i ”You Are Not a Gadget”. Läs det! (Jo, jag har också synpunkter på Lanier, men jag spar dem till recensionen)

  5. Ja, om vi nu skall byta ämne, så är det mycket riktigt viktigt att kunna skilja på kommunikation och kommunikationens innehåll. Men jag har lite svårt att förstå varifrån du fått uppfattningen att jag inte skulle göra en sådan distinktion och sedan argumentera emot detta?

    Som en förespråkare av fria datorprogram tror jag också att du inser att jag anser upphovsrätten vara en viktig del av samhällets lagar, även om jag gärna skulle vilja se vissa reformer av sådant som införts de senaste åren. I detta är jag närmast att betrakta som pragmatiskt konservativ, inte varken radikal eller liberal.

    När allt går sin gång och saker utvecklas enligt känt mönster i en känd miljö, så ses folk som åstadkommer något som pragmatiker medan de som fantiserar iväg ses som radikala. Men så ser det inte ut när distruptiv teknik står bakom förändringen. Det nya är inte bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på något helt nytt, annars hade vi inte talat om något nytt, bara utveckling av det gamla. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras. Medan de som navigerar efter den gamla kartan ses som pragmatiker. Det var därför som Facit lade ned tillverkningen av stordatorer som var i världsklass, och i stället satsade på sina gamla mekaniska räkneapparater. Det var också därför som Hasselblad lade ned utvecklingen av digitala kameror, år 2000!

    I backspegeln kan det ses som den idioti det var. Men de tog bara rationella beslut navigerandes efter den gamla kartan. Facits kunder efterfrågade inte miniräknare eller stordatorer, miniräknare hade ju inte ens pappersremsa.. Hasselblads kunder efterfrågade inte dyra leksaker med vad som då hade undermålig bildkvalite.

    De som har modet att inför ledningen ta det det ansvar det innebär att påstå att det som händer utanför fönstret faktiskt _är_ det som händer, skuffas undan i små utvecklingsgrupper utan varken medel eller reellt inflytande, de blir i stort ignorerade. Ett billigt pris för att slippa alla de där som säger så obekväma saker. De som däremot föreslår saker som bättre stämmer överens med den där gamla kartan, blir betraktade som räddande änglar och höjs till skyarna. Det spelar ingen roll om vi talar om industri, politik eller tjänstesektor, samma handlingsmönster upprepas. Företag, organisationer eller politiker ser ofta tidigt förändringen komma, eller hotet från den nya tekniken. Men att det nya verkligen skall ta över på det vis de har mardrömmar om, sorteras under avdelningen otänkbart. Det blir alldelens för obekvämt. Kognitiv dissonans fungerar så, vi letar argument som stämmer överrens med våra tidigare uppfattningar, det är så vi rent intuitivt sorterar sant från falskt.

    Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där de mentalt obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna att sluta fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen.

    Jag tror att du håller med mig om att internet dramatiskt sänkt barriären till spridning av information, oavsett dess innehåll. Före internet var makten att kunna göra detta ganska begränsad, idag ser läget annorlunda ut och i detta består skiftet. Vi lever idag i ett disruptivt skifte, där många saker kommer att förändras ganska radikalt över tid. Är detta ett hot eller en möjlighet? Frågan är faktiskt logiskt löjlig. Det är något vi måste förhålla oss till och frågan bollar då bara tillbaks till en själv och ens egna kognitiv, hur man själv upplever och rent mentalt tar emot det. Turingmaskinen var ett faktum 1936, synd bara att så få verkligen insett konsekvenserna nu 74 år efter. De som slåss emot förändringarna ser antagligen hot och de som ser möjligheterna välkomnar dem. Dock, mycket viktigt, rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen i hand. Mardrömmar är inte mer sanna än förhoppningar, men handlingarna baserade därpå skiljer sig radikalt. Det kan låta teknikdetermistiskt, men utvecklingen är idag ett faktum, vi börjar så smått tom. närma oss vad som kanske kommer att kallas det postdigitala samhället och förändingen är lika stor, om inte större, än skiftet till det postindustriella. Många paraleller till det förra stora skiftet från jordbruk till industri kommer att kunna dras.

    Jag har en grundinställning som innebär att det inte är hållbart om masspublicerade verk måste betraktas som hemligheter av medborgarna, detta eftersom det kräver allt för stora statsintrång i människors liv för att upprätthålla en sådan ordning. En hemlighet är ju per definition något som inte får spridas vidare. De enda gånger jag varit med om att välspridda saker skall hemlighållas, har rört militära inkallningsorder, krigsplaceringar och liknande. Det blir liksom löjligt om masspublicerad underhållning skall behandlas på samma vis som militära hemligheter. Dock en helt annan sak när pengar blir inblandade, det är absolut inte okej att profitera på andra människors arbete utan deras medgivande, i detta behöver vi inte trampa in i folks privatliv för att upprätthålla det ”follow the money”.

    Vi kan framförallt inte börja beskära oskyldighetspresumtionen och börja med övervakning gentemot oskyldiga människor eller ”skjuta brevbäraren” på grund av olämpligt innehåll för att vi är oroliga över någons inkomster, då blir vi alla fattigare. Det är ju också ett faktum att information, oavsett dess innehåll, är som tandkrämen, väl ute kan den inte stoppas tillbaks i tuben. Av detta tycker jag att lagens formulering om att var och en för privat bruk får framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk är helt i sin ordning. Det måste vara okej att spela in det man lagligen har tillgång till, men jag ser hur vissa intressen har motarbetat detta under 30 års tid. Än mer så idag.

    • Steelneck, du är ett geni.

    • …jag är tillbaka, trots min ilska
      det går dock inte att undgå den briljans ”stålnacke” levererar gång på gång i dessa frågor.
      …en undran, var är upph.rätt förespråkarna, som kan leverera en liknande text, inte ngn ulveus eller gessle har mig veterligen synts till på de här sidorna. Får jag försöka reflektera ngt över ämnet information kontra innehåll…..
      Musikstycket, texten eller andemeningen i ”innehållet”, som är helt identifierbart ex en dylanlåt, görs om till ettor och nollor och skickas som en slags information ej identifierbar i en koppartråd sätts ihop på andra sidan jordklotet till ”times they are changing”, det är att jämföra med om vi kunde ta en volvo bryta ner den till åtminstone atomnivå, skicka dessa atomer med posten montera ihop atomerna till molekyler sedan chassi skärmar osv till en helt ny volvo och detta kan göras av en 15 åring kopieras hur många ggr som helst, skulle då inte det vara fantastiskt?
      Analogierna kanske haltar, men faktum är man har i SFi sammanhang fantiserat om liknande förflyttningar,….
      vad jag menar ,tror jag, att det är information i koppartråden inte innehåll

  6. Steelneck, tack! Var får man tag i dig?

  7. @Unni: Fråga Rick eller EHJ, möjligtvis också Christian, AFK.

    Men du borde också veta att FRA lagen införts, konsekvensen är att privat kommunikation förbjöds eftersom operatörerna tvingas enligt att läcka vår privata kommunikation. Så något privat över nätet kan du glömma, helt oavsett med vem du vill växla några ord, det är inte längre privat. Men om du inte har något att dölja från publik insyn så kan du säga det på bloggen, så får vi se om jag svarar.

  8. @kjell
    ”det är att jämföra med om vi kunde ta en volvo bryta ner den till åtminstone atomnivå, skicka dessa atomer med posten montera ihop atomerna till molekyler sedan chassi skärmar osv till en helt ny volvo och detta kan göras av en 15 åring kopieras hur många ggr som helst, skulle då inte det vara fantastiskt?”

    I science-fiction-serien Star Trek har de en maskin som kallas för ”Replikator”, som kan kopiera och återskapa materia. Det krävs dock att någon individ först har tänkt ut och skapat det som skall kopieras. Replikatorn kan ex-vis nyttjas för att ”tillaga” förträffliga maträtter, det räcker med att någon mästerkock först har tillagat den.

    Med andra ord kommer det alltid att finnas plats för den skapande processen.

    Den dagen vi lär oss hur materians minsta beståndsdelar skall sättas ihop, så kan vi förmodligen också skapa en ”Replikator”; http://sv.wikipedia.org/wiki/Replikator_%28Star_Trek%29

    En filosofisk fråga är, när man kan få allt materiellt man önskar sig, när man vill, var man vill, vad vill man då egentligen??

    • Dennis, vad trevligt att du ville reflektera över min reflektion
      ”Med andra ord kommer det alltid att finnas plats för den skapande processen.” skriver du, det håller jag definitivt med om, men det var inte riktigt min poäng, jag menade;
      nu när man kan distrubiera filer, i form av ettor och nollor( där innehållet är oiidentifierbart, utan att ha tillgång till mottagarens dator) till noll kostnad och utan exemplarframställning är inte det fantastiskt? frågan kvarstår är det information eller innehåll i koppartråden?,jag lyfte frågan från bob dylan till ex fordonsindustrin, jag kan lova dig om REPLIKATORN fanns skulle inte upph.rätten se ut som den gör idag,
      förresten vet du om man dryftade upph.rätten i Star Trek?
      mvh

      • ….jag fortsätter här med mitt resonemang, jag vill inte missuppfatta dina intentioner, men jag väljer en läsning som att du syftar på att ”ngn måste få betalt” (du får rätta mig om jag har fel läsning). vad gäller mästerkocken och bil ingenjören hoppas jag de fått betalt när de arbetar fram produkterna, man kan inte mena att jag skall betala varje gång jag tar ut bilen ur garaget (kilometerskatt till enl IFPI-liknande organisation) eller tillagar Janssons frestelse på spisen. Vad är det nu som skiljer dessa exempel från de immatriella rättigheter vi diskuterar här
        1 Distrbitionen är gratis
        2. Det handlar inte om exemplarframställning
        3. Kopieringsmonopolet är upphävt
        dessa tre parametrar som tidigare var relativt lätt att med tidsstudier prissätta, har nu med den nya tekniken ställts på ända, kostnader=0, alla borde jubla
        Jag fattar inte (och nu måste ngn förklara för mig) hur man skall kunna ta betalt för immatriella rättigheter på nätet, utan att övervaka individer typ östtyskland innan muren fall.

  9. @kjell
    Du tolkar mig korrekt, någon måste alltid tänka ut en pryl för att den senare skall kunna replikeras. För kreativa upphovsmän kommer det alltid att finnas utrymme. Det Netopia handlar är snarare mellanhänderna, som är de som mest profiterar på upphovsmannen. ”Upphovsrätten” har idag kommit att kapas av mellanhänderna och missbrukas till en så stor grad att den måste förr eller senare reformeras, som Steelneck så bra beskriver.

    Lustig det här med Star Trek och replikatorn. För Folkpartiets talesman i bl.a upphovsrättsfrågor, den ökände ”Johan Pehrson” talade om just det i en TV-debatt där han ondgjorde sig över att i en framtid, typ Star Trek ”kan man ju inte kopiera saker hur som helst”. Hahahaa, det måste vara en klassiker.

    • dennis
      hur ställer du dig till mina tre grundlagar, gällande internet
      1 Distrbitionen är gratis
      2. Det handlar inte om exemplarframställning
      3. Kopieringsmonopolet är upphävt
      ,,samt frågan är det ”innehåll” eller ” information” i ”koppartråden” ?
      ..du jag begär inga självklara svar, men tycker du att dessa sentenser är en utg.punkt?
      …jag är inte så kunnig, nämn några mellanhänder jag skulle kunna gissa, är ex skivbolag vad du syftar på?
      Johan P´s famösa uttalande har väl samma verkshöjd som ”det där internet är väl bara en fluga” (ines usman)
      ..vi har ännu inte löst hur man skall kunna hindra privat kopiering av s.k.
      skyddat mtrl utan övervakning.
      mvh

      • Med den lite förenklade versionen om nätets naturlagar så kan man se det som att upphovsrätt inte till fullo har med nätet att göra och vice versa. Framförallt så gäller inte någon som helst form av kopieringsmonopol över nätet.
        Old news visserligen, en tål upprepas.

        Så vad har detta med artikeln att göra?
        Well, tar man det ur perspektiv samhällsnytta så är det lätt att komma fram till att någon sorts förändring måste ske för att inte förlora de ekonomiska drivkrafterna bakom godtyckligt projekt, då de ekonomisk drivkrafterna stressar projektgruppen till att prestera.
        Om det skall ske genom att förändra människan (med upphovsrätten i åtanke), marknadsekonomin (politik och lagar i åtanke) eller Internet är upp till alla. Inte upp till Lanier, som tur är.

  10. Replikatorn.. Det där stickspåret får mig att tänka på ett oerhört tänkvärt citat som yttrades av FFIIs ordförande Hartmut Pilch vid ett gräl med det finska patentverket, under striden som slog ned lobbyns försök att legalisera patent på datorprogram i europa:

    ”When things have been broken down to perfect mathematical models, there is no longer much new technology to expect in the future, apart from further improvement of mathematics. Which could mean that there is no longer any technical inventing involved. Such is the fate of inventing: things get patented once and then you can no longer patent them. Does FiPTO want old things to be patentable over and over again, just to keep its business going? I thought this was to be about innovation.”

  11. [...] Men som steelneck snyggt skriver i förändringens tidsålder så ses realisten som en revolutionär. [...]

  12. [...] och dominerande tjänsteleverantörer med: teleoperatörer, Google, Intel, Ericsson, Skype osv (Jaron Lanier kallar dem ”The Lords of the Cloud”). Och Julia-gruppen. Men trots att telekompaketet även [...]

Kommentera artikeln