Gratis är gott

Netopia-läsaren Olle tipsar om den här krönikan på Slate, där skribenten Jack Shafer beskriver det långsamma skiftet från gratis till betalt innehåll på nätet och drar paralleller till betal-TV och betalradio, som tog lång tid att etablera. Den texten bör läsas mot bakgrund av Kevin Kellys klassiska bloggpost Better than free som beskriver åtta olika saker som överträffar gratis och alltså är värda att betala för. Mycket läsvärda kommentarer, inte ens Netopia kan tävla med kvalitén på dem!
En lustig detalj är att Kevin Kelly publicerade det inlägget i januari 2008, alltså en dryg månad innan Chris Anderson avtäckte sin teori om ”free” i Wireds marsnummer samma år. Kelly grundade Wired och Anderson tog över som redaktör efter honom 2001.

11

Kommentarer

  1. Folk betalar för sådant de finner det värt att betala för, knappast något nytt. Marknadekonomi fungerar så, som bekant.

    Men när de möts av DRM och annat tjosan som gör en produkt sämre och uppenbart lagts dit med vett o vilja av producenten, tror du de blir glada då? Vad som händer är att sådant bryter ned den hederlighet som finns och då blir inte steget långt för den alienerade kunden till något fildelningsnätverk, eller hack på nätet som löser problemet. Filen på fildelningsnätverket har då gjorts till en bättre produkt och det är den laglige producenten som gjort den lagliga sämre.

    Det är aldrig en god ide att alienera sina kunder och se dem som presumtiva brottslingar.

    Inom nyhetsvärden har man också funderat och kontentan där är att det inte är någon särskilt god ide att begära av sina kunder att de skall betrakta nyheterna som hemligheter (som inte får spridas vidare). Detta med ett lysande undantag, information och nyheter som kunden själv kan profitera på, saker som aktietips och liknande.

    Det har också dragits paraleller till gissninglekar, du vet där någon säger: Var är jag och ger en liten halvt obetydlig ledråd och sedan bara svarar ja eller nej på gissningarna. Sådana lekar kan gå väldigt fort på nätet, riktigt läskigt fort när svärmen sätter igång. Men så fort man smyger in ett ekonomiskt incitament, där det finns ett pris att vinna, så blir det tvärstopp. Inte en kotte gissar eftersom svaret innebär en ledtråd för någon annan som då kanske snuvar den förte på priset.

  2. Ett exempel på fungerande betalsajt: Fotosidan.se

    Ett community för fotografer, gratis för den som bara vill diskutera på forumen, läsa och titta på bilder. Men för den som själv lägga upp bilder så kostar det, ju mer bilder man vill lägga upp, desto högre pris. Detta är också något alla ser som naturligt, lagringsutrymme kostar och för den som vill visa upp sig så är fotosidan redan etablerad och vunnit det momentum som behövs.

    Några få utvalda artiklar, sådana som lär ut saker till aspirerande fotografer, är låsta till betalande medlemmar. Återigen sån där info som läsarna ofta frivilligt är lite hemlighetsfulla med och kan ge dem ett litet försprång mot andra fotografer.

    • Per Strömbäck

      Tack för tipset in Fotosidan.se – intressant vinkel, att ta betalt av innehållsproducenterna. Men det löser ju inte frågan om hur just innehållsproducenterna ska tjäna pengar på nätet, tvärtom.

      • Schkeptiska jag

        Det är däremot ett perfekt exempel på hur tex musikindustrin alltid har fungerat och fortfarande fungerar. Det är ju faktiskt såhär att det blir ett allt starkare brus från alla som ”innehållsproducerar”, allt fler som bara vill synas och höras utan att nödvändigtvis tjäna pengar på det. Och vi har alla begränsat med tid som vi kan lägga ner på media. Ta tuben som exempel. Varje minut så läggs det upp 10 timmar video på tuben. I det mediabruset så försvinner den kommersiella median och så även möjligheten att tjäna pengar på den. Det enda sättet som finns kvar är att blockera användarna och förvandla internet till ett PayPerView kabeltvnät.

  3. Fotosidans syfte är inte att fotograferna skall tjäna pengar på de bilder de lägger upp just där, även om de har en avdelning för betalande medlemmar där fotograferna får tillgång till en proffsigt designad hemsida varifrån de kan sälja bildrättigheter. Fotosidans syfte är att vara utvecklande för fotografer och ett ställe att visa upp sina bilder. Det är en community, inte en marnadsplats. Jag tog den bara som ett exempel på en fungerade sajt där visst innehåll och funktioner kostar en slant. Men låt mig spinna vidare inom foto.

    Just vad beträffar foto så har det hänt en hel del, utan inblandning av mäktiga intressen. Förr kostade bildrättigheter på en bildbyrå efter hur stor upplaga kunden tänkt sig trycka bilderna, det kunde handla om allt från några hundra till tio tusen kronor. Men fotografer har aldrig tidigare kunnat leva på byråförsäljning, det har som mest handlat om kaffepengar, eller möjligtvis räckt till en kamerablixt eller så. Fotografer har alltid levt på uppdrag, studiojobb, eller jagat nyhetsbilder, inte licensförsäljning via bildbyrå, så ser det ut i stort idag också, dock med en _mycket_ avgörande skillnad.

    Nätet kom, digitalkamerorna kom.. Nu kunde även medelsvensson skjuta bilder precis som proffsen, ingen kostnad för film. Nätet gav också en smidig och näst intill gratis distributions-möjlighet. Utbudet av bilder formligen exploderade, och du vet vad det betyder i termer av tillgång och efterfrågan. Men givetvis var mycket av det rent skräp, snapshots. Men även en blind höna hittar ett korn då och då, detta räckte..

    Nätet innebar också att det blev mycket lätt att sätta upp en bildbyrå som fungerade långt mer effektivt än de gamla. Priset? En dollar roayaltyfritt, alltså köp en gång och använd hur mycket som helst. Professionella fotografer skrek i högan sky, även om det faktiskt var rent skräp som såldes av dessa ”microstock” byråer i början. Men allt eftersom de blev mer etablerade så skruvade de upp sina kvalitetskrav, en å annan fotograf kunde tids nog också uppvisa en viss inkomst. Allt fler duktiga amatörer anslöt sig och laddade upp sina bilder. Idag är kvalitetskraven sanslöst högt uppskruvade, egentligen långt över vad som kan motiveras ur kundens synvinkel, men det är ett sätt för byråerna att skilja agnarna från vetet, långt mer än hälften av alla bilder refuseras. Bland svenska byråer har de gamla etablerade också drivit amatörerna till microstock-sajterna eftersom de inte tagit emot fotografer utan egen firma som kan fakturera och med ”rätt” skattsedel, detta oavsett bildkvalitet.

    Idag gnäller inte proffsen på samma vis längre. Varför? Jo, av den enkla anledningen att idag finns det exempel på fotografer som drar in 7 siffriga belopp, i dollar, varje år på ren byråförsäljning, á 1 dollar styck! Proffsen hade således inget att oroa sig för, de är ju inte proffs utan anledning, de utklassar amatörer som ingenting. Proffsens bilder blir sällan refuserade och deras bilder säljer, gång på gång på gång.

    Förr sålde de ett fåtal bilder per år ur sin portfolio på flera tusen, idag säljer varje enskild många gånger. För designers som köper bilder så är det idag lättare och framförallt billigare att ladda ned bilden på nytt från bildbyrån och betala en gång till, än vad det kostar i tid att leta reda på den i kollegans dator på andra sidan bordet, ibland tom. lättare än att hitta den i den egna datorn eftersom byråerna har så mycket mer softikerade sökfunktioner för den som har som yrke att jobba med bilder. Sedan har ju nätet med företags hemsidor och även privatpersoners hemsidor och bloggar ökat på efterfrågan, så priset är inte längre en dollar, idag kan det ligga kring 5, vilket forfarande är hundra gånger mindre än tidigare.

    Men när ”microstock-byråerna” kom så rasade hela världen för de etablerade, de kunde inte tänka sig någon annan ordning än den som rådde då. Tänk om CocaCola använder min bild i en världsomspännande kampanj, för en dollar.. Så lät argumenten. Men de som anpassade sig kan tjäna betydligt mer idag än vad de någonsin kunde då. Idag tror jag att fotografer kan skatta sig lyckliga över att de aldrig haft några stora tunga multinationella koncerner som bromsat utvecklingen, för hade det funnits mäktiga sådana inom fotografins värld, då hade de ställt till med något protektionistiskt elände då när utvecklingen gjorde som ondast. Det gör ont när knoppar brister, men om man inte skär bort dem så växer det snart ut en vacker blomma.

    Ett strålande exempel är dansken Juri Arcurs som knappt ens hållit i en kamera när microstock-byråerna kom. Idag är han en världscelebritet inom microstock och jag tror att han har 11 anställda och ett mycket stort stall av betalda fotomodeller. När han släppte den här lilla videon med en rundtur i hans studio, så gick närmast en chockvåg genom fotografins värld. Jämför det med gårdagens ”kaffepengar”.

    • stålnacke, jag häpnar, du skapar just nu historia eller vad jag skulle kalla, stor konst
      mvh

    • Per Strömbäck

      Intressant. Du påstår inte något annat vad jag kan se, men för tydlighets skull: jag tycker att den demokratisering du beskriver är bra. Problemet uppstår när man blandar ihop den med olovlig distribution. Det du beskriver sker ju med hänsyn till upphovsmannens rättigheter och verkar vara ett fungerande system. Men det är inte detsamma som att motsvarande system kan införas inom alla andra innehållsområden, piratdistributionen står tyvärr ofta i vägen för det.

      • Hej Per och välkommen hem från den stora världen
        Vad stålis gör, är att han skådar in i framtiden med sitt inlägg, du pratar gårdagens tekniktänkande, det är ju meningen att vi skall försöka tänka, inte förvalta här på Netopia
        eller hur? Det är inte lätt,

  4. Jag tycker att Netopia ska ge Steelneck betalt för allt han skapar här! Jag vet flera som endast besöker Netopia.se för att läsa hans kommentarer.

  5. Rasmus: Sant. Här är ett nyblivet fan. Spännande läsning!

  6. Per, jag har sagt det tidigare, anställ några av de här killarna, de är överlägsna, hitintills
    är det bara du som försöker argumentera, det blir tunt.
    jag räknar inte de som du betalar för att skriva, det är ju en blogg.
    mvh

Kommentera artikeln