Hej Kulturskaparna

Idag presenterar sig nätverket Kulturskaparna i en debattartikel i SvD. Det är ett stort antal upphovsmannaorganisationer i kreatörsledet som gått samman för att driva frågor om upphovsrätt på internet. På sin hemsida publicerar de en undersökning om allmänhetens attityder till piratkopiering, lagliga åtgärder, nya tjänster mm. Bra initiativ! Undersökningen är intressant läsning, jag reagerar framförallt på att svaren på frågorna skiljer sig mycket lite mellan olika åldersgrupper. Det talar emot bilden av en generationsklyfta. Tvärtom tycks stödet vara starkt i alla åldrar för kulturskapares rätt att ta betalt och nya lagliga alternativ. Man har också frågat om vad man kallar en statlig internetavgift, en sorts fildelningsskatt som kan fördelas till kreatörerna, men det tycker en majoritet är en dålig idé. Den typen av förslag har väckts tidigare och liknande lösningar har införts vid tidigare teknikskiften (kassettavgift, public service-radio och –tv, biblioteksersättning etc). Kritiken mot en sådan lösning (och här är både rättighetsägare och teleoperatörer av samma uppfattning) är att den sätter marknadskrafterna ur spel och därför riskerar att begränsa utvecklingen inom området. I debattartikeln understryker Kulturskaparna att teleoperatörerna behöver bidra till tjänsteutvecklingen. Det är ett intressant perspektiv, ofta har innehållsaktörerna förväntats driva utvecklingen av nya tjänster mer eller mindre på egen hand. I rättvisans namn erbjuder ju också många bredbandsleverantörer t ex filmtjänster och flera mobiloperatörer har olika musiktjänster, men det leder till en ojämlik konkurrenssituation gentemot de aktörer som inte samtidigt har intäkter från själva trafiken.

Netopia välkomnar Kulturskaparna till diskussionen om kulturen, internet och framtiden. Det är en av våra stora samtidsfrågor och vi ser fram emot era insikter och åsikter.

18

Kommentarer

  1. Sagor från livbåten ger ett mycket bra svar på artikeln.

    Mina egna spontana kommentarer är: 1) Det är ingen som vill avskaffa upphovsrätten, var har man fått den märkliga idén från? 2) Självklart vill människor att de som skapar kultur ska kunna leva på det och självklart är människor villiga att betala för detta. Är detta en överraskning för någon? 3) Internetleverantörer ska leverera Internetaccess utan att blanda sig i innehållet i densamma, framförallt ska de inte övervaka eller ta ansvar för sina kunders kommunikation.

    • Per Strömbäck

      Jag delar Kulturskaparnas uppfattning på din punkt 1. Piratlägret säger gärna att de inte vill avskaffa upphovsrätten, men argumenterar för den nuvarande ordningen där den i praktiken i stora stycken är satt ur spel. Halmgubbe?

      • Per, du säger i en kommentar nedan ang kassettavgiften: ”Det illustrerar tydligt varför man inte ska han en sån lösning för innehåll på nätet, tiden kommer att springa ifrån den också ”
        Det gäller väl i högsta grad upphovsrätten också? Tiden har ju verkligen sprungit ifrån dagens regler för den. Men den ska man ändå försöka upprätthålla till varje pris?

      • Upphovsrätten bör inte gälla icke-kommersiell fildelning för privat bruk. Det är i just detta område där den är ”satt ur spel” idag. Detta är inte märkligare än att det är helt okej att låna en bok från en kompis, spela in en film från teve, eller kopiera en cd-skiva till mamma. I dessa fall är också upphovsrätten ”satt ur spel”, vilket är helt i sin ordning.

        Problemet uppstår när upphovsrättsmaximalister vill invadera människors privata sfär och privata kommunikation på jakt efter upphovsrättsintrång.

        Om ni bara kunde släppa taget om önskan att kontrollera människors icke-kommersiella och privata kopiering så skulle den gordiska knuten vara löst i ett trollslag!

        Hur svårt ska det vara att inse att upphovsrätten måste begränsas i vissa fall och människors privata sfär är just ett sådant fall? Alla förstår att det exempelvis inte är rimligt att förbjuda någon att sjunga en upphovsrättsskyddad låt i duschen. Att man får göra det betyder inte att upphovsrätten är ”satt ur spel”. Bara att den är rimligt balanserad.

        • Exakt. Upphovsrätten utanför nätet tillämpas inte när det gäller den privata sfären: kopiering, lån, byten etc. Så varför ska något annat gälla på nätet?

          Koncentrera jakten till den kommersiella piratbranschen! (Och nej, Per, att ladda hem en film och se den hemma i soffan kan du aldrig, aldrig få till något annat än icke-kommersiellt, privat bruk. Hur gärna du än vill.).

  2. Schkeptiska jag

    50K TVÅNGSREKRYTERADE kulturskapare är en mera riktig formulering.

    I övrigt är hela insändaren en salig blandning av förvirrat och dement avundsjuka. Det är inte ISPs ansvar att ta fram tjänster åt mediaindustrin som dessutom skulle neka ISP att sälja produkterna på dessa tjänster. Se Voddler och Spotify. Innehållstjänster utan innehåll men som ändå ska betalas till STIM med flera. Nej tack.

  3. Hej Per,
    Om din sida insett att statlig internet skatt är ett dåligt alternativ i dagens teknikskifte, så antar jag att det baserats på era slutsatser från de tidigare skatterna. Vad vore då bättre än att rätta det som blivit fel. Ta bort straffskatten på lagringsmedia omedelbart. Varför ska Per Gessle få pengar för att jag köper en ny hårddisk? Hur stor uppslutning har du på din sida för detta?

    Låt mig gissa, er lobby har insett att en skatt på internet är i dagsläget politiskt självmord. Kan tänka att förslaget dammas av med en röd-grön regering.

    • Per Strömbäck

      Ingen tänkte på Moores lag när de gjorde kassettersättningen, det har fått lite märkliga konsekvenser. Det finns fler såna exempel, som olika importregler för video- resp stillbildskameror – men vad är vad idag? Det illustrerar tydligt varför man inte ska han en sån lösning för innehåll på nätet, tiden kommer att springa ifrån den också men då kommer det vara svårt att ändra.

      • Så det var fel då, men är det svårt att ändra nu? Kan det vara så att det är lättförtjänta pengar och STIM och gänget skulle aldrig i livet skiljas från den mjölkkon. Mycke vill ha mer.

        Men du ska ha heder av att du klart sätter ned foten och säger att du är emot en internetskatt. Tack för det!

  4. För var dag som går sjunker mitt förtroende och min respekt för ”kulturskapare”. När de kommer och önskar/kräver att ISPerna ska ge dem den tjänsten de själva inte lyckats skapa är det bara så man suckar och vill dra täcket över huvudet.

    Det daltas redan nu alldeles för mycket med hela mediaindustrin. Avskaffa alla speciallagar som de har (IPRED, kassetersättning osv) och låt dem klara sig själva istället.

    • …jag lägger texten här, ty jag vet inte hur man skriver en länk.
      Kulturskaparna lanserar sitt nya nätverk genom att slå in öppna dörrar (10/3). Att efterfrågan på lagliga musik- och filmtjänster online ökar är väl känt för oss som arbetar med dessa frågor dagligen. Utan efterfrågan hade tjänster som Voddler och Spotify inte fått det breda genomslag de fått.

      Kulturskaparnas resonemang tydliggör problemet i debatten om olaglig fildelning. De gamla strukturerna, främst representerade av distributörer av musik och film, hindrar aktivt kulturskaparna att nå ut till publiken via nya, internetbaserade kanaler.

      Inställningen är att förhindra snarare än möjliggöra, vilket skapar låsningar i debatten och – framför allt – i tjänsteutvecklingen.

      Istället för att köpa PR-stöd som upprepar gamla budskap borde Kulturskaparna lägga resurser på att knyta till sig tjänste- och affärsutvecklare som kan skapa nya plattformar för digital spridning av musik och film. Lobbyinginsatserna borde riktas mot makthavarna i den egna branschen, de som äger rättigheter och distribution, istället för svävande, generella angrepp på bredbandsoperatörerna.

      Om Kulturskaparna menar allvar med att ställa sig själva och sina rättigheter till förfogande är vi först att anmäla vårt intresse. Vi har lång erfarenhet av att stötta utvecklare av lagliga tjänster som Voddler och Spotify och vet också vad våra kunder efterfrågar.

      Kulturskaparna behöver heller inte agera under förtäckta hot om krav på ökad kontroll av enskilda användare. Vi kommer alltid att agera för att i möjligaste mån skydda våra kunders integritet, och vi är fortsatt övertygande om att det bästa sättet att komma tillrätta med olaglig fildelning är genom nya, attraktiva tjänster.

      Vi har kommit en bit på vägen men efterfrågan på lagliga tjänster är än så länge större än utbudet. Ska Kulturskaparna skapa vinning åt sina medlemmar krävs att man går från ord till handling.

      GEORGI GANEV

      vd för Bredbandsbolaget

  5. Ja vilket otroligt svammel! Varför, varför, varför ska det vara upp till ISPs att skapa tjänster för att innehållsleverantörerna ska tjäna pengar? ISPs ska leverera trafik och inget annat.
    Dessutom, ett stort problem för alla som vill skapa lagliga tjänster är väl att det är i stort sett omöjligt att få bolagen att släppa ifrån sig sitt material. Jag skulle kunna komma på världens bästa idé att distribuera film mot betalning på nätet, men att få med sig materialet från leverantörerna? De verkar ju rent fientliga mot allt som inte innebär exemplarförsäljning.
    Det är inte ISPs som behöver ta sitt ansvar, det är ”kulturskaparna” själva.

    Och ja, som sagt, halmgubbe-fight när det gäller upphovsrättsfrågan. Ingen vill ta bort den. Skärpning, för fan.

  6. […] det någon som är det minsta förvånad över att Netopia välkomnar Kulturskaparna in i diskussionen om “kulturen, internet och framtiden”? Jag är det […]

  7. Lite kul är att de två ISP:er som just de pekar ut för att inte vilka hjälpa till BÅDA två har innehållsshoppar där det har problem att få in innehåll i och kunna göra det till spännade tjänster.

    Comhem säljer video och ljudböcker.
    Telia säljer musik och video.

  8. […] hindrar förstås inte upphovsrättsindustrin från att fortsätta göra motstånd. De är skiträdda för Piratpartiet, eftersom vi står för förändring, men de borde […]

  9. 10 av 10 tycker att brottsbalken bör gälla på stan.

  10. Välkommen hem från amerika Per

    Den slutliga självmarginaliseringen
    När folk frågar vad jag gör, brukar jag svara att jag är journalist.
    Egentligen mest av gammal vana, för ska jag vara uppriktig är jag inte längre säker. Jo, att jag är journalist IBLAND tvivlar jag inte på. Men däremot har jag börjat fundera en hel del på var gränserna för min yrkesutövning går.
    Jag är ju journalist nu, när jag skriver detta, här på SvD. Men var jag det även i de stunder för två år sedan, då jag skrev om samma ämnen för min personliga blogg utan att få betalt?

    Jag är långt ifrån ensam om att tänka på detta, vi lever ju i en tid där väldigt många yrkesroller befinner sig i upplösning. Överallt intar amatörerna den scen som tidigare bara befolkades av certifierade yrkesmän och vi vet inte riktigt vad vi ska kalla den nya samlingen.
    För vem är egentligen journalist i en värld där alla bloggar och twittrar?
    Vem är en författare i en tid där alla kan ge ut sina egna böcker?
    Vem är filmare i en tid där alla filmar?
    Vem är fotograf i en tid där alla tar bilder?
    Vem är kompisitör i en tid där alla spelar in musik?
    Och så vidare.
    Dessa frågor har inget enkelt svar. Bör vi av den anledningen helt låta bli att diskutera dem? Ja, tycks det nya nätverket Kulturskaparna svara, att döma av den text som publicerades på SvD Brännpunkt i går.

    Det är inte utan att man läser inlägget med viss trötthet. Har vi verkligen inte kommit längre?
    Det svar som lades upp strax efter publiceringen, förklarar egentligen allt som företrädarna för den nya sammanslutningen inte har förstått.
    Tiden då yrkeskulturarbetarna hade en särställning som kulturskapare är nämligen över. Man kan tycka vad man vill om utvecklingen, men den är ofrånkomligt som faktum.
    Visst, kan man invända, det finns fortfarande professionella yrken. Det finns människor som lever på att skapa kultur och det finns ett stort värde i att dessa kan tillåtas att verka utan att det sätts onödiga käppar i deras verksamhetshjul och att deras verklighet diskuteras.
    Det finns alltså massor med fackliga frågor som är viktiga att prata om inom dessa grupper, frågor som kanske är viktigare i dag än någonsin.
    Men att på det här sättet använda sina medlemmar för att som Kulturskaparna hävda att man är en unik grupp i samhället är djupt problematiskt, eftersom samtiden så tydligt pekar på precis det motsatta.
    Varför ska vi ständigt ge särintressets frågeställningar högsta prioritet en tid som så tydligt är i behov av att vi lyfter fram de generella spörsmålen?

    2010 har de flesta av de organisationer som ställer sig bakom nätverket redan varit inblandade i upphovsrättsdiskussionen i ett flertal vändor. Just därför är det anmärkningsvärt att återigen se det uppenbara ointresse som finns när det gäller att tillägna sig eller ens referera till den forskning som finns på området.

    Än en gång står det svart på vitt att grunda och nästan stötande lama opinionsundersökningar slår högre än avhandlingar, forskingsrapporter och seminariediskussioner.
    Man kan fundera över varför det förhåller sig på det viset.

    Ta Svenska journalistförbundet som exempel. Det är uppenbart att upphovsrätten är i behov av förändring och att vi – för att hitta morgondagens modell för att producera ny journalistik – måste tänka om. Med andra ord: journalistiken står inför exakt samma dilemma som musikbranschen.

    Detta innebär dock inte att vi inte ska HA någon upphovsrätt och det är ett skamligt debattgrepp att debattörer ständigt – och alltså även denna gång – låtsas som om någon på allvar driver denna fråga.

    För fackförbunden, inte minst på mediesidan, är ett av de stora problemen att få ens vågar sig på diskussioner om till exempel Creative Commons-licenser, eftersom de då tror att detta skulle öppna för en direkt attack från arbetsgivarna, som de senaste åren mycket aggressivt har försökt roffa åt sig en stor del av upphovsrättskakan från förbundens medlemmar.

    Fackens rädsla att diskutera frågan är alltså delvis befogad och här har därför arbetsgivarna ett jätteansvar.
    Istället för att i största möjliga utsträckning försöka stärka sin kontroll över innehållets användning, bör både mediehusen och facket fundera över vad de gemensamt skulle kunna vinna på att göra allt sitt innehåll tillgängligt för så många människor som möjligt.
    Fackförbundens inställning, som man alltså kan förstå i ett historiskt ljus, är dock djupt ointellektuell i mars 2010. Det finns ju inte tillstymmelse till intresse att diskutera de aktuella frågorna ur ett kulturperspektiv.

    Kulturskaparnas egentliga mål är uppenbart att ta en del av lobbykakan. Och då har vi ett problem. Särskilt i en valrörelse.
    För vad man kan se är att när grupper som Antipiratbyrån, Kulturskaparna och Netopia, träder fram som ”samtalspartners” för politikerna, så blir de omedelbart och utan eftertanke accepterade som just detta.
    Kulturskaparna hade till exempel knappt bildats förrän Leif Pagrotsky bjöd in organisationen till ”dialog”.
    Men är vi verkligen i ett läge där politiker vinner poänger genom att öppet deklarera att de är villiga att låta sig påverkas av lobbygrupper?
    Och där den som bokar det första mötet har vunnit störst pr-fördelar?

    Den här diskussionen präglas fortfarande av en häpnadsväckande naivitet och det är värt att upprepa ännu en gång – vi måste ställa högre krav på våra folkvalda när det gäller internetpolitiken.
    Efter lobbandet för hårdare straff, är det nu tydligt att nästa strategi är att internetleverentörerna ska tvingas att styra och censurera informationsflödet på nätet. Kommer politikerna att köpa detta? Vilken värld skapas då? Kulturskaparna går, av naturliga skäl, får man anta, inte in på detta.

    Jag tycker att Kulturskaparnas text är ett bra exempel på hur pengarna än en gång förblindar diskussionen och gör så vi inte kommer någonstans.
    Man vägrar se dagens kultur för vad den är och man vägrar att se möjligheterna för nya affärer eftersom man inte vill släppa ifrån sig den sedel man så krampaktigt håller fast vid i dag.
    Och framförallt finns inget intresse av att inse att den roll man hade i gårdagens samhälle – som den lätt identifierbara elitgruppen Kulturskapare – nu befinner sig i fullständig upplösning.
    Ja, det verkar faktiskt vara så att undertecknarna tror att kulturen tar slut om de själva slutar att producera den. Det skriver i alla fall Karin Willén, ordförande i Konstnärernas riksorganisation på Kulturskaparnas Facebookgrupp:

    ”Jag kan inte nog understryka att det bästa för alla är om fokus nu istället hamnar på användarvänlighet, billiga enkla lösningar för musikintresserade, filmnördar, bildanvändare osv – och system som säkerställer att kulturskaparare får rimligt betalt, kan vara verksamma så att vi har något att ladda upp och ner även i framtiden.”

    Ett annat problem, vid sidan av missbedömningen av den egna rollens betydelse för kulturutvecklingen, är oviljan att problematisera begreppet kvalitet.
    I debattartikeln står:

    ”Internets utveckling innebär att resultatet av kulturskapares arbete sprids och används i en aldrig tidigare skådad omfattning. Vi deltar i ett världshistoriskt språng, som bara kan jämföras med framväxten av skriftspråket och boktryckarkonsten.
    Det är en fantastisk utveckling. Vi är övertygade om att internet långsiktigt innebär starkt förbättrade villkor för produktionen av kultur och kunskap. Men denna ljusa framtid kommer inte av sig själv.”

    Utan vidare diskussion gör man alltså antagandet att ett framtida kulturskapande är beroende av inkomster på samma sätt som gårdagens. Vilket naturligtvis är helt fel.

    Tvärtom är det ju så att utvecklingen nu faktiskt till stor del har tagit bort inkomsterna från skaparekvationen, vilket möjliggjort att i stort vem som helst har råd att skapa och distribuera kultur i dag, vilket sannerligen inte var fallet förr.

    Sedan gör nätverket en häpnadsväckande felläsning av samtiden och hävdar att det på något sätt vore vanligt förekommande att bloggosfären, debattsidorna och de politiska partierna (!) ifrågasätter upphovsrättens legitimitet.
    Det är så klart ett retoriskt knep, som används av ett enda skäl: att kunna ställa detta antagande mot Kulturskaparnas motsvarighet till Verklighetens folk – det vill säga de personer som har svarat på de grunda frågorna i den beställda opinionsundersökningen.

    Men halli, hallå och stopp och belägg, vad är det egentligen de skriver i sin text? Jo, att det är ”lätt att få intrycket att allt fler ifrågasätter upphovsrättens legitimitet på internet”.
    Hur då?
    När då?
    Var?
    Sådana här saker går faktiskt att mäta, så varför inte sätta sig ned och räkna? SJF kunde kanske gå igenom debattsidorna, så kunde Författarförbundet söka igenom riksdagsarkiven?
    Medlemmarna i framförallt Svenska Journalistförbundet har här alla skäl att knorra över att så uselt genomförd research saluförs i deras namn.

    Hur ska vi då göra för att inte en bild en text en låt eller en film betraktas som gratis allmängods? undrar organsationen.
    Problemet är att det är fel fråga att ställa.
    Rätt fråga är: hur ska vi kunna tjäna pengar på något som vi med alla våra gemensamma krafter hjälper till att sprida som just gratis allmängods?
    Att organisationerna bakom Kulturskaparna inte bryr sig om forskningen är möjligen upprörande, men att de heller inte knyter an till den brett spridda debatt om gratiskulturen som pågått i åratal i medierna är nästan svindlande i sin ignorans.

    Lobbyister av Kulturskaparnas sort säger numera gärna att de vill inrikta sig på att ta fram bra tjänster som är användarvänliga och som har stort genomslag.
    Men det är en extremt nedlåtande syn på entreprenörsskap om man tror att nya framgångsrika tjänster kan skapas i ett intellektuellt tomrum, totalt frikopplat från kunskap och kompetens om den kultur de är tänkta att verka inom.

    Frågor som rör nya affärsmodeller för morgondagens kultur är extremt komplexa. Det finns inga givna svar.
    Men det finns däremot två väldigt enkla råd att ge till nätverk som Kulturskaparna: Ni kommer aldrig att hitta ett system som ger er rimligt betalt om ni vill använda gamla affärsmodeller i en ny värld. Och ni kommer aldrig att hitta nya affärsmodeller om ni inte deltar i en intellektuell diskussion om hur dagens kultur skiljer sig från den gamla.

    Kulturskaparna skriver att de vill vara en stark röst för kulturen i diskussionen om hur ord, bild och musik på nätet ska licensieras och finansieras.
    Det är inte omöjligt att undertecknarna snarare bidragit till något som mycket väl skulle kunna betraktas som den slutliga självmarginaliseringen i debatten om dagens och framtidens kulturskapande.
    Nu seglar därför en helt ny fråga upp på dagordningen: var och när skapas de nya grupperingar som kan ta över rodret när dagens medlemsorganisationer så uppenbart tappat förmågan att navigera i sin samtid?
    Anders Mildner 2010-03-11 16:05 |

  11. Balp; du säger ”Lite kul är att de två ISP:er som just de pekar ut för att inte vilka hjälpa till BÅDA två har innehållsshoppar där det har problem att få in innehåll i och kunna göra det till spännade tjänster.Comhem säljer video och ljudböcker.Telia säljer musik och video.” Det är väl ett tydligt tecken på att det inte finns bara ISP:er utan att så kallad ren infrasktuktur förvandlas till ngt mer.

Kommentera artikeln