Omvända världen – det bästa argumentet för anonymitet på nätet

Det finns redan fotoprogram som kan känna igen ansikten. Du lägger in dina bilder och taggar personerna med namn. Snabbt lär sig programmet: Är detta också mamma? Och detta? Och detta?

Det finns allt bättre kameramobiler. Snart kommer de att ha riktigt starka objektiv, som gör att du kan ta en någorlunda skarp bild på mer än tio meters håll.
Det finns allt starkare sökmotorer, som med häpnadsväckande precision filtrerar fram information som vi upplever som relevant.

Ett plus ett plus ett är lika med tre gånger mer än vi har kunnat föreställa oss. Tänk själv: Du går gatan fram. Ser någon som tar en bild på dig, och vet att vederbörande inom några sekunder kan få klara besked om vad du heter. Säkert också om du är rik eller fattig, singel eller sambo, på resa eller bara ett stenkast hemifrån. Folkmassans skyddande anonymitet är på väg att bli historia.

Vidare blir det allt vanligare med krav på legitimation i alla möjliga och omöjliga sammanhang. SJ har på detta vis försämrat servicen för sina resenärer; nu kan jag inte ge en biljett till min fru när vi i sista stund bestämmer att det blir hon och inte jag som går på det där släktkalaset när ett barn plötsligt har blivit sjukt. I Europa råder en skrattretande passfrihet, eftersom den förutsätter att man kan legitimera sig. Senast jag var i Bryssel höll jag på att inte bli insläppt med mitt svenska körkort som legitimation. Och säg det hotell som inte nogsamt kontrollerar de övernattandes identitet?

Här har något förändrats, ganska radikalt, och på ganska kort tid. Sett i ljuset av det blir den personliga integriteten på internet allt viktigare. Om vi inte längre kan ta en promenad på stan utan att riskera en ansiktsgoogling av precis vem som helst – desto viktigare då att kunna ta en sådan promenad på nätet. Det är en tanke som håller samman och som jag personligen sympatiserar starkt med.

Därmed inte sagt att den är oantastlig. Det är alldeles för lätt att säga att integritet och anonymitet på nätet måste vara samma sak.

  • Integritet är när spårningar av IP-nummer och individer bara sker under lagligt ordnade former av juridiskt motiverade skäl
  • Anonymitet är när vem som helst kan säga och göra vad som helst utan minsta konsekvens

Så vill inte jag att internet ska se ut, av det enkla skälet att jag inte vill att samhället ska se ut så. Det blir allt mindre fruktbart att alls särskilja de begreppen. Samhället är internet. Internet är samhället.

Ändå kvarstår detta: Ur ett strikt sociokulturellt perspektiv är förändringstrenden i den analoga världen det bästa argumentet för en stark integritet online. Hur det ska förenas med rättsstatens principer är en mycket svår fråga. Just därför ska den beskrivas och diskuteras så, som en svår fråga. Enkla svar av typen ”integritet är i varje läge lika med anonymitet” räcker inte.

Låt oss börja diskussionen i den änden: vår anonymitet är på väg att försvinna i verkliga livet. Vad ska det betyda för vårt liv på internet? Ska det som händer alls läsas enhetligt, eller diskuteras var för sig? Jag ser fram emot att höra era tankar.

Andreas Ekström
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kommer han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.

24

Kommentarer

  1. Jag ser inte motsättningen (som jag antar?) du pratar om. Slentrianövervakning och registrering är av ondo oavsett om det är på nätet eller utanför – men det betyder inte att det inte ska vara omöjligt att utreda olagligheter.

  2. Jag förstod inte riktigt om din invändning bestod i att det finns de som sätter likhetstecken mellan anonymitet och integritet eller om du menade att de beskrivningar av anonymitet och integritet som du gav är problematiska. Jag gissar att det var det förra.

    Jag tycker att dina definitioner är litet märkliga. Din definition av integritet är litet som att säga att ”frihet är när endast brottsmisstänkta frihetsberövas”. Naturligtvis har frihet och integritet en innebörd även för den som exempelvis avtjänar ett fängelsestraff. Man bör alltså skilja på å ena sidan definitionen av begreppet och å andra sidan när inskränkningar kan vara motiverade.

    Också din definition av anonymitet är märklig. Du verkar mena att anonymitet handlar om att slippa ta ansvar för sitt agerande. Men var passar den som anonymt och på ett seriöst sätt driver politiskt opinionsarbete in i den mallen? Den som får sin valhemlighet respekterad i val? En whistleblower som avslöjar missförhållanden? Och börjar det inte bli dags att nyansera anonymitetsbegreppet litet grand. Låt säga att bloggaren Opassande (Marie Andersson) inte hade skrivit ut sitt namn utan bara använt handtaget ”Opassande-Emma”. Hade hon då varit anonym när hon kommenterar med detta handtag – ett av de mest välkända i hela bloggosfären? Och om hon började bete sig illa mot andra, skulle det då inte få några konsekvenser för henne (hela hennes varumärke/image skulle ju förstöras)?

    Jag skrev ett litet inlägg om att stå för sin åsikt, där jag lyfte fram att det avgörande inte är om man anger sitt riktiga namn eller ej utan huruvida ens namn/handtag gör det möjligt att sätta något slags förtroendekapital/anseende i pant när man ger sig in i diskussioner på internet. Av betydelse är också att man är beredd att försvara sina åsikter (eller medge att man har fel ifall det skulle vara så).

    I övrigt tyckte att ditt inlägg var riktigt bra.

  3. ”Anonymitet är när vem som helst kan säga och göra vad som helst utan minsta konsekvens”

    Detta är absolut inte en definitionen på anonymitet! Att vara anonym betyder helt att vår personliga identitet eller information som kan användas för att identifiera oss inte är känd. Att vi har rätt att vara anonyma (på nätet eller på gatan) innebär att vi har rätt att hålla vår identitet hemlig. Denna anonymitet kan förstås brytas, exempelvis om vi misstänks för grova brott. På nätet, likväl som i den analoga världen.

    Att insuniera att rätten till anonymitet är detsamma som rätten att begå brott utan påföljd är bara fånigt. Isåfall skulle rätten att vara anonym när vi går nerför gatan innebära rätten att fritt slå ner någon utan påföljd. Så är det givetvis inte.

    Om jag fattat det hela rätt är du journalist. Och som journalist borde du förstå att meddelarskyddet vilar på rätten till anonymitet. Du om någon borde verkligen förstå värdet av att kunna kunna vara anonym!!! Eller ser du verkligen rätten till anonymitet som rätten att begå brott utan påföljd?

    Att du försöker svärta ner och misstänkligöra människor rätt till och behov av anonymitet är rent skamligt. Var fasen kom den här idén om att den som vill vara anonym förmodligen har något fuffens för sig ifrån. Man blir ju mörkrädd för mindre.

    Rätten att vara anonym är en av det öppna och fria samhällets absoluta grundstenar. En journalist om någon borde förstå detta!

  4. Ja vår anonymitet blir allt mer beskuren AFK (Away From Keyboard), SJs psykbryt är ett gott exempel, men på vilket sätt skulle det förbättras av en minskad anonymitet online? Anonymitet är i första hand ett skydd, inte ett vapen, ett skydd som kan användas av både onda och goda. Det är att kasta ut babyn med badvattnet om man av rädsla för de onda raserar skyddet för de goda. Att låta ändamålet helga medlen på det sättet är förkastligt, än mer så om det görs av rädsla eftersom mardrömmar inte är mer sanna än förhoppningar. Jag utläser att du anser rätten till anonymitet som något bra i verkliga livet, men som något dåligt så fort det handlar om elektronisk kommunikation, även om jag inte anser att elektronisk kommunikation skulle tillhöra något som sorterar under det overkliga.

    Jag tycker att du skall läsa det tal Rick Falkvinge höll på demokrativeckan i Eskiltuna, under rubriken Effektiv brottsbekämpning eller demokrati?.

    Någonstans anar jag också en halmgubbe, det är nämligen ingen som motsätter sig övervakning av skäligen brottsmisstänkta, det är inte heller någon som vill rasera oskyldighetspresumtionen, även om man kan ifrågasätta detta rörande vissa lobbygrupper inom underhållningsbranchen.

  5. Internet är en del av samhället, de är inte två separata ställen. I en del av samhället, internet, bör man kunna ha möjligheten att få vara anonym. F.ö har SJ försökt få mig att visa id när jag reser med dem, men jag vägrar konsekvent att visa. Tillslut ger sig alltid konduktören och inser att det ej är fruktbart att stå och tjaffsa. Vi måste försvara vår rätt att vara anonym konstant, varje mikroseger räknas.

  6. Jag rekommenderar att ni läser Andreas Ekströms inlägg ”En fråga om demokrati” på http://www.andreasekstrom.se/2010/01/09/en-fraga-om-demokrati. Inte för att jag tycker att Andreas på något sätt har rätt, men den efterföljande diskussionen är klart givande.

    Sedan tycker jag att det är extremt märkligt att alla krönikor på netopia har en tendens att säga väldigt lite med väldigt många ord. Jag är ledsen Andreas, men efter att ha läst din krönika två gånger så ser jag vad du skriver, men jag har ingen aning om vad du egentligen försöker säga.

    • ….jämför stålnackes texter med andreas (hm)

    • kryger
      mkt intressant läsning, tack för tipset, lärorikt.

    • Det där med att Netopias krönikor verkar säga lite med mycket ord är något vi här borta också märkt.
      Eller så är vi alla lika tröga och ligger fruktansvärt efter i debatten :S

      Jag behöver verktyg för att kunna analysera texterna här på Netopia på ett handgripligt sätt. Jag kommer ingen vart ens om jag kollar igenom listan med argumentationsfel och olika utgångspunkter. Vad göra?

  7. @krüger: hehe, hur får du det till ett problem specifikt för netopia? och är det egentligen ett problem med längre resonerande texter på relevanta ämnen?

    • Hmm, ja point taken. Till och med väldigt naivt av mig att skriva så. Men jag skulle vilja se mer tydlighet från netopia om den ska vara en motvikt till bloggsfären.

  8. @krüger: Intressant länk, men jag tycker att den efterföljande diskussionen var ganska svag. Andreas argumentation liknar väldigt mycket Trasymakos i Staten av Platon. Förvånande att ingen helt sonika bara svarade med en variant av Platons argumentation som effektivt smular sönder det där.

    Vad Tsasymakos i grunden hävdade var den starkes rätt. Att det rätta ligger i att göra vad de styrande påbjuder, precis som Andreas. Men då måste man ställa sig frågan om de styrande är ofelbara och då kommer man fram till de bara är människor som alla vi andra och givetvis kan ta miste ibland. När de gjort rätt så stiftar de lagar som gagnar staten eller dess medborgare, när de gjort fel så stiftar de lagar som tvärt om är till skada.

    Men om det rätta då är att vara laglydig, då måste det alltså innebära att det inte bara är rätt att göra det som gagnar syftet, tex. att skydda staten eller medborgarna, utan också att det skulle vara lika rätt att utföra handlingar som skadar staten eller dess medborgare.

    Skall nu kila iväg och lägga en sån kommentar..

    • stålis
      varför gå till Platon, även om det är en vacker båge, jag nöjer mig med Utilitarismen som är en konsekventialistisk etiklära vilken syftar till att maximera den sammanlagda mängden av det goda, största möjliga lycka åt största möjliga antal. Då pratar vi kopieringsmonopolets tillkortakommande.

  9. Anonymitetsdiskussionen är intressant, men det känns som att det börjar bränna precis där du slutar. Jmf:

    ”Anonymitet är när vem som helst kan posta vad som helst utan minsta konsekvens. Så vill inte jag att brevlådor ska fungera, av det enkla skälet att jag inte vill att samhället ska se ut så.”

    Nätet skiljer sig förstås från Posten, men det krävs en tanke om vad som är skillnaderna, specifikt, för att kunna diskutera innebörden i ett anonymt nät på allvar.

  10. En kommentator här ovan efterlyser en ”motvikt” till bloggosfären, och efterlyser då antar jag tydligt opinionsdrivande och piratkritiska texter?

    Men är det det vi behöver allra mest? Jag för min del har ofta skrivit sådana, men tycker att efterdiskussionen är det mest spännande (se till exempel det länkade inlägget ovan, där jag får mig en välförtjänt omgång…)

    Min personliga ambition med att skriva här på Netopia är att ställa frågor, snarare än att hamra in svar. I det här fallet undrar jag alltså mycket över hur samhällets trender vad det gäller att förhålla sig till anonymitet ska läsas.

    Enhetligt, eller var för sig?

    Och jag påpekar att den gradvis inskränkta anonymitetsmöjligheten i verkliga livet kan vara ett skäl så gott som något att bevaka anonymitetsmöjligheten på nätet.

    Skulle inte en ”rättighetspositiv” och ”statskonservativ” etc etc person som jag självklart driva motsatt linje? Nej. Det är ju det jag säger. Frågan är inte så enkel.

    (En liten kommentar till vill jag få med, apropå journalistik och värdet av anonymitet kopplat till källskydd och så vidare: Det tycker jag inte riktigt hör samman med den här diskussionen. Dels kan den som vill kommunicera anonymt med en journalist använda en rad olika sätt för att göra det, utan att behöva vara särskilt orolig för upptäckt. Dels är vederbörande skyddad av det grundlagsfästa meddelarskyddet, som lägger ansvaret på mig: Om du ringer från Fiskeriverket och tipsar mig om någon oegentlighet där samtidigt som du åberopar källskydd, varpå jag skriver om detta – då är det olagligt för mig att röja vem min källa är. Det är dessutom olagligt för vederbörandes chef att ens ställa frågan till mig! Källor får alltså inte bara inte röjas, de får heller inte efterforskas. Detta är viktigt. Men jag är inte säker på att det hör särskilt tätt samman med diskussionen om huruvida man alltid ska ha rätt att göra vad man vill anonymt och så vidare.)

  11. ”Men jag är inte säker på att det hör särskilt tätt samman med diskussionen om huruvida man alltid ska ha rätt att göra vad man vill anonymt och så vidare.”

    Ingen har påstått att man ska ”ha rätt att göra vad man vill”. Det är inte vad anonymitet handlar om, vilket påpekades ovan. Det vi har sagt är att det är en fundamental demokratisk rättighet att vara anonym om man så önskar. På nätet och annorstädes. Jag tycker det är fullständigt fascinerande att en journalist ifrågasätter denna rätt.

    Att inte ha rätt till anonymitet på nätet innebär att det exempelvis inte blir möjligt att anonymt besöka en webbplats. Jag driver själv ett antal sajter och om man inte hade rätt att vara anonym på nätet så skulle jag således få en lista på identiteten på alla de som besökt dessa sajter.

    Och så vidare. Förstår du att det är sådana totala stolligheter som är resultatet av att inte ha rätt att vara anonym på nätet?

  12. Om någon på fiskeriverket talar om oegentligheter för dig, så spelar det ingen roll hur hårt du håller på din skyldighete att inte läcka, när det är en tredje part som har tillgång till kommunikationen mellan dig och fiskeriverket. Du har ingen möjlighet att styra över denne övervakare, du vet inte ens om det, inte heller den på fiskeriverket.

    En sak som verkligen visar hur aningslösa journalister är, det är det faktum att inte en enda tidning så vitt jag vet, har publicerat sin publika nyckel så att det över huvud taget går att skicka ett krypterat mail dem. Igen av tidningarnas kontaktformulär sker ens över https-protokollet.

  13. Martin: Är det alltså en fundamental demokratisk rättighet att vara anonym i alla lägen? Du ser inga undantag då det är rätt för till exempel lagvårdande myndighet att bryta igenom anonymitet och efterforska identitet? (Den som begår ett brott på stan, men saknar ID-handling, blir ju kvarhållen och identiteten blir fastslagen om brottet är tillräckligt grovt. För att ta ett exempel.)

    Steelneck: Det om krypteringshjälp har du väldigt rätt i, det borde vi ju enkelt kunna fixa! Men tredje part har inte tillgång till alla våra kommunikationskanaler. Våra telefoner avlyssnas inte, våra pappersbrev ångas inte upp, vi avlyssnas inte vid personliga möten, och vår e-post? Ja, e-post har aldrig varit ett särskilt säkert system, integritetsexperter brukar jämföra det med vykort ungefär. Vill man då skicka något av larmslagartyp från en gratismejltjänst av typen Hotmail, och göra det från en annan plats än den där man jobbar – då är man nog ändå väldigt säker, i den mån man vill undvika att bli upptäckt av sin chef och drabbas av repressalier. Det faktum att FRA skannar automatiskt betyder inte att någon på FRA sitter och läser och säger ”aha, här har vi någon som påtalar fiffel i represenationskontona på Fiskeriverket, bäst jag säger till chefen där så att han kan klämma åt vederbörande”. Lagom oro är kanske bäst?

  14. ”Martin: Är det alltså en fundamental demokratisk rättighet att vara anonym i alla lägen? Du ser inga undantag då det är rätt för till exempel lagvårdande myndighet att bryta igenom anonymitet och efterforska identitet? (Den som begår ett brott på stan, men saknar ID-handling, blir ju kvarhållen och identiteten blir fastslagen om brottet är tillräckligt grovt. För att ta ett exempel.)”

    Jag har aldrig påstått att det inte finns tillfällen då det är rimligt att bryta anonymiteten. Läs innantill i mitt inlägg ovan:

    ”Att vi har rätt att vara anonyma (på nätet eller på gatan) innebär att vi har rätt att hålla vår identitet hemlig. Denna anonymitet kan förstås brytas, exempelvis om vi misstänks för grova brott. På nätet, likväl som i den analoga världen.”

    Poängen är att den som inte är misstänkt för något grovt brott ska ha möjlighet att vara anonym! Att privata lobbyorganisationer ska kunna efterforska folks identitet baserat på blotta misstanken att de utfört en handling som motsvarar att fotostatkopiera en bok (vilket ju också är olagligt) är däremot inte det minsta rimligt. Att ifrågasätta själva konceptet med anonymitet på Internet i sin iver att bekämpa en företeelse som inte ens borde vara brottslig (icke-kommersiell fildelning för privat bruk) är inte rimligt.

    Det är för övrigt mycket svårare att dölja sin identitet för rättsvårdande myndigheter på nätet, det är mycket svårare att vara anonym på nätet.

  15. ”Det faktum att FRA skannar automatiskt betyder inte att någon på FRA sitter och läser och säger ”aha, här har vi någon som påtalar fiffel i represenationskontona på Fiskeriverket, bäst jag säger till chefen där så att han kan klämma åt vederbörande”.”

    FRA lagrar all trafikdata som passerar samverkanspunkterna. Detta innebär att man har underlag för att konstruera sociogram och kommunikationsmönster över alla medborgare. Om någon på FRA vill veta vem det var som kontaktade dig så är det bara att frågan om några enkla slagningar i databasen. Det är detta som är hotet mot meddelarfriheten. Det är detta som omöjliggör anonymitet på Internet. Det handlar inte om att någon på FRA ska sitta och läsa folks e-post. Det behövs inte överhuvudtaget och det är inte FRA det minsta intresserade av.

    FRA-lagen sätter meddelarskyddet fullkomligt ur spel och gör det omöjligt att vara anonym på nätet. Det enda man kan göra är att ingen på FRA, eller någon av deras beställare är intresserade av dina källor. För om de är intresserade av dem, då finns det ingenting du kan göra för att skydda dem om de använt sig av Internet eller mobiltelefon för att kontakta dig.

    DET är effekten av FRA-lagen. Men det verkar inte en enda journalist ha fattat.

    • Det försvann ett ”hoppas” ur meningen: ”Det enda man kan göra är att ingen på FRA, eller någon av deras beställare är intresserade av dina källor.” Den skulle förstås varit: ”Det enda man kan göra är att hoppas ingen på FRA, eller någon av deras beställare är intresserade av dina källor.

  16. […] billigare att bearbeta allt större datamängder, forskningen går framåt. (Läs Andreas Ekströms torsdagskrönika om ansiktsigenkänning, från i mars). Att gömma sig i mängden ger bara en skenbar […]

Kommentera artikeln