Lanier och klassikerna

Idag recenserar Anders Rydell Jaron Laniers manifest här på Netopia. Som trogna läsare märkt tycker jag att Lanier är mycket läsvärd, men idag tänkte jag presentera mina synpunkter på hans resonemang. Rydell kallar Lanier romantiker och det är lätt att hålla med om att just den sidan är hans svagaste, jag skulle snarare kalla honom drömmare – vilket förstås är en vanlig fälla för visionären. Hans förhoppningar om teknikens frälsning framstår närmast som naiva och hans uppgivenhet inför de olyckliga vändningarna lite barnslig. Eller snarare solipsistisk, som om det bara Laniers eget sätt som räknas (även om han anstränger sig för att framstå som ödmjuk när han skriver är det tydligt att han köpt myten om sitt eget snille). Och han skriver med en bloggares tvärsäkerhet: inte ett tvivel någonstans, inget ämne för stort för den egna åsiktens förträfflighet. Lanier ger sig på så vitt skilda områden som neurologi, språkets ursprung, religionshistoria, marinbiologi med flera. Inte utan poänger, men jag blir inte kvitt känslan att en verkligt kunnig inom respektive disciplin skulle avfärda Laniers resonemang. Det är lite synd, för hans grundteser kräver inte de utvikningarna.
En annan intressant kritik som kommit fram i recensioner av boken är kring inlåsningsresonemanget. Lanier menar att all mjukvara bygger vidare på äldre kod och tidiga misstag eller antaganden blir svåra eller omöjliga att ta sig förbi, vilket håller tillbaka utvecklingen och hindrar datorerna att uppfylla sin verkliga potential. Det självklara exemplet är millenniebuggen! (Lanier avstår från den parallellen, men jag är inte lika kräsen.) Men enligt NY Times recension av Gadget, hävdar ekonomiska forskare att ny mjukvara historiskt konkurrerat ut sämre alternativ snabbare än i andra jämförbara marknader och att de flesta marknadsledande mjukvaruprodukter också har bättre oberoende betyg i recensioner än konkurrenterna. (Här kan man förstås ifrågasätta relevansen i just den jämförelsen, gå till Dubner/Levitts Freakonomics om donationer till valkampanjer eller lite grundläggande medieteori om recensentens roll för argument!)
Men min egen viktigaste invänding mot Lanier är att han slarvar med idéhistorien (jo, han nämner Platon i förbigående, men det är väl närmast obligatoriskt i amerikanska debattböcker?). Stora stycken av hans resonemang om människans roll i relation till maskinen, samhället och skapelsen dryper av fransk existentialism (existensen föregår essensen!) och skulle varit avgjort bättre om han drog nytta av vad sådana som Sartre och Camus tänkt om just de ämnena. Och hans resonemang om dualismen kropp/själ blir tydlig i virtual reality, när människans medvetande styr en annan kropp, är inget mindre än en direkt parafras på Descartes cogito ergo sum – medvetet eller ej utan referens till föregångaren. Trots allt detta är Gadget en av de klart intressantaste böcker jag läst om datorutvecklingen, men det är svårt att inte fundera över hur bra den hade varit om Lanier dessutom tagit hänsyn till klassikerna. Det väcker också den intressanta frågan om hur mycket som finns att hämta där för diskussionen i stort. Kanske ska vi blicka bakåt för att begripa framtiden? Det har fungerat tidigare.

3

Kommentarer

  1. Jaron Lanier har nog skrivit 2010 års mest intressanta bok om nätet. Varför inte bjuda hit honom till Sverige?

    Är Lanier bakåtsträvande? Han har en annan ideologisk syn på hur nätet borde vara uppbyggt, där funktionalitet byts mot öppenhet. Olika ideologiska synsätt byggs in i nätets struktur. Intressant nog är ju Lanier och Piratrörelsen besläktade i sin syn på nätet.

    Laniers tanke om att någonslags statlig myndighet skulle hålla gång en databas över allt innehåll och kompensera kreatörerna är intressant i jämförelse med hans skarpa kritik av de värderingar som styr interaktionen på nätet.

    Alternativet till cyberstalinism och infosocialism borde väl vara marknadsekonomi med väl fungerande sociala institutioner?

    • Jo, det vore ju kul med en sådan myndighet. Men hur skulle urvalet av vad som är innehåll och vad som inte är det göras? Allt på nätet är antingen innehåll eller länkar. Så bra, då har vi redan ”myndigheten” som tillhandahåller allt innehåll: webben. Och hur var det nu vi skulle hålla reda på vilka kreatörer som ska ha ersättning? Aha, samla in allas surfloggar och ta betalt efter var de varit! Och detta är intressant, varför?

  2. Per Strömbäck

    Bra förslag att bjuda in Lanier! Jag jobbar på det. Laniers tankar om statlig databas liknar Neal Stephensons dystopi i Snow Crash, men där är det FBI som driver den tillsammans med maffian. I s f är ditt förslag bättre!

Kommentera artikeln