Anders Rydell recenserar Jaron Lanier – You Are Not a Gadget

Datorpionjären Jaron Lanier må vid en första anblick uppfylla klichébilden av en Silicon Valley-hippie. Han har dreadlocks, gillar att spela på antika asiatiska flöjtar och anses vara fadern till den moderna Virtual Reality-tekniken. Men Lanier är inte någon drömmande utopisk it-profet som predikar artificiell intelligens, singularitet och gratis-ekonomi. I sin efterlängtade bok You are not a gadget- a manifesto övar han snarare prickskytte på vår tids it-evangelister.

Någonting är fel med internet, menar Lanier. Den digitala friheten är inte så fri som vi tror, en pseudoreligiös teknokratism styr utvecklingen och nätets grundläggande struktur lider av allvarliga barnsjukdomar. Dessutom har det en gång så anarkistiska, fria och vilda cyberspace slätats ut till ett likformat, kommersialiserat och kreativitetslöst webb 2.0. Jaron Lanier stämplar dystopi i pannan på en bransch som i fyrtio år lidit av ohejdbar optimism.

Så varför man ska lyssna på en digital barfotafilosof som Jaron Lanier? Det råder idag ingen brist på teknofober som anser att vår moderna uppkopplade era kastar oss ner ett svart hål av porr, kriminalitet, våld och grooming. Skeptiker som tycks mena att internet lockar fram det sämsta i den mänskliga naturen. Något som bara kan botas med goda doser av övervakning, teknisk begränsning och juridik.

Den enda anledningen till att ta Lanier på allvar är helt enkelt att han suttit och druckit grönt te med informationsteknikens profeter sedan åttiotalet. Han känner dem alla, och driver med dem friskt. Han kallar dem ”digitala maoister” och beskriver hur dessa Open Source-evangelister dyrkar webb 2.0 som en religion, har Silicon Valley som huvudstad och tidningen Wired som ambassad i den ”gamla” världen. Lanier beskriver sig själv som den som vågar svära i IT-kyrkan, som till bredden är fylld av cyberfanatiker tillika hans ” livslånga vänner, mentorer, studenter, kollegor…”

De religiösa metaforerna är inte bara en rolig liknelse. Det har alltid legat något spirituellt över ”The Valley”. San Fransisco är huvudstad för såväl hippies och techies som trekkies. Science fictionserien Star Trek har sedan den hade premiär på tv i slutet av sextiotalet varit den felande länken mellan flower power och cyberspace.

Wired-grundaren Kevin Kelly campade i sin ungdom på platsen för Jesus korsfästelse och fick en religiös uppenbarelse . Apples Steve Jobs reste vid ungefär samma tid till Indien för att söka spirituell upplysning. I det andliga arvets anda har företag i Silicon Valley ofta velat uppfattas mer som väckelserörelser än just bara företag. Lanier kallar denna gemensamma religionen för ”computationalism”.

Vad är det då Jaron Lanier anser har gått totalt fel med it-utvecklingen i You are not a gadget? Han pekar genom boken på en mosaik av problem, allt från brist på kvalité till brist på diversitet – tekniskt och kreativt.

Den kritik som känns mer berättigad än att klanka ner på YouTube-tittarnas fäbless för söta djur är det som Lanier kallar ”lock in”. Lite förenklat kan man säga att det är den mjukvara och de lösningar som man under sjuttio- och åttiotalet byggde hela informationstekniken på. Lösningar som vi idag är fast med. Att förändra dem är ungefär som att försöka byta ut nedersta våningen på Empire State Building för att ge hela huset en ny arkitektur. Enligt Lanier är vi tvingade att bygga på höjden, och det breda spektrumet av spännande lösningar har sedan länge gått förlorade. Byggstenarna i bottnen ser vi idag som lika naturliga som grundämnen, till exempel idén om filer.
Kraftigast känga utdelar han dock till Webb 2.0, som anklagas för inget mindre än att ha dämt upp hela generationers kreativa utlopp. Sajter som Facebook har med sina standardiserade användargränssnitt ersatt nätets tidiga kreativa explosion där amatörer själv snickrade samman webbplatser. I Laniers ögon har det en gång regnbågsfärgade drömlandet stelnat till en grått och trist miljonprogram, där allt och alla ser likadana ut. Lanier menar att vi halkat in på kreativ bakgård fylld av gammalt retroskräp. Han ifrågasätter om det överhuvudtaget har gjorts musikaliska framsteg det senaste decenniet.

Det genomgående mönstret i den mosaik av kritik Jaron Lanier tar upp handlar precis om det som titels antyder, ”du är inte en pryl”. Han säger att internet inte har konstruerats för människor – utan för maskiner. Vi omvandlas på nätet till moduler, där vi belönas om vi beter oss mer som maskiner än som individer. Vi uppmanas att skriva torra opersonliga texter på Wikipedia och sökmotorerna belönar oss mer om vi är kvantitativa än kvalitativa. Fler blogginlägg är bättre än få genomtänkta.

Det har sedan datorålderns gryning, enligt Lanier, alltid funnits en antimänsklig hållning till datorer. Man har skiljt maskinen och människan åt, där datorn har kommit att stå för goda dygder som logik, pålitlighet och intelligens. I sin avhandling ”Män och deras maskiner” visar socialantropologen Ulf Mellström hur maskinen i den västerländska kulturen kommit att bli ett det mått på hur vi definierar oss själva. Begreppet ”Den mänskliga faktorn” är ett typexempel på hur datorer ses som pålitliga medan den mänskliga naturen felar.

Man har velat se att maskinen, och inte minst datorn, som en varelse som drivs framåt av sin egen inneboende kraft, bortom den mänskliga sfären. En kraft, som enligt de ”digitala maoisterna”, inte får hindras eller störas. Detta argument återkommer ständigt i debatter som rör internet, inte minst i fildelningsdebatten där man gärna har lyft fram hackaren Stewart Brands ofta citerade fras ”Information Want´s to be Free” för att argumentera för filernas rätt att kopiera sig.

Informationen tycks i de digitala miljöerna ha en egen vilja. Kevin Kelly talar om nätet som en slags superorganism, som har en egen agenda. Tekniken vill spridas och utvecklas på samma sätt som organismer. Fienderna är de som vill begränsa det tekniska djurets frihet. Kevin Kelly gav inte oväntat bröderna Wachowski inspiration till Matrix-filmerna där robotarna tagit över och reducerat den människan till ett batteri.

Jaron Lanier avfärdar detta perspektiv som en ”av de mest grundlösa idéerna i den mänskliga historien”. I Laniers perspektiv är tekniken rakt igenom mänsklig. Den får bara liv genom oss, existerar bara genom oss. Bilden av den ”oberoende maskinen” är en myt som gör internet till en tråkigare plats. Jaron Laniers intar den klassiska humanistens perspektiv, och hans dröm är att göra vår digitala värld till varmare, mänskligare och mer kreativ plats.

Jaron Lanier är en humanist bland teknologer, men han är även en romantiker – och det är på den stigen det är svårast att följa honom. Laniers ständigt återkommande känsla av att något väsentligt gick förlorat vid informationsteknikens födelse blir lätt nostalgisk. Laniers perspektiv liknar en uttjänad cowboys i en gammal västernfilm, som beklagar brytningen mellan det gamla goda västern och det nya industrialiserade. Lanier längtar tillbaka till en tid då allt var lite friare, lite vildare, lite galnare. Då allt var möjligt – och ärligt talat när inte så många utbölingar hade tagit tåget västerut. Lanier är en digital civilisationskritiker, och som sådan är han nödvändig.

Det är lätt att instämma i hans kritik av den digitala utvecklingen, men svårt att se verkliga alternativ. Frågan jag lämnas med är om Jaron Lanier egentligen inte önskar sig en annan sorts människa än ett annat sorts internet. Om tekniken är rakt igenom mänsklig, är inte det internet vi ser idag verkligen förlängningen av den mänskliga naturen?

Anders RydellAnders Rydell

Anders Rydell är chefredaktör på tidningen Konstnären och författare, bland annat till Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood (med Sam Sundberg). Foto: Anders Kyhlberg

2

Kommentarer

  1. Var god och nämn en drömmande utopisk it-profet som predikar artificiell intelligens, singularitet och gratis-ekonomi, utan att blanda ihop fritt och gratis.

  2. Det är en generalisering, visst. Men Kevin Kelly var nog mest i mina tankar.

Kommentera kommentaren