2009 tackade svenska musikförläggare förmodligen nej till ett hundratals nya propåer från unga, kreativa låtskrivare och producenter. Skälet var inte bristen på talang. Många hade definitivt begåvningen att leva på sin musik. Skälet var istället att det ekosystem som all förlagsverksamhet bygger på, med intäkter från äldre etablerade aktörer som återgår till investeringar i nya talanger, sedan en tid tillbaka är helt satt ur spel i svenskt musikliv.
Den illegala fildelningen har på bara några år kraftigt strypt möjligheterna att kunna ha musiken som yrkesbana i Sverige. Visst har även etablerade artister, låtskrivare och producenter drabbats men de största förlorarna är ändå utan tvekan de nya generationer som aldrig ges chansen till ett professionellt musikskapande.
Det här är ett inlägg som varken är ämnat att vara en snyfthistoria eller ett storpolitiskt utspel. Det är kort och gott bara en saklig beskrivning av hur musiksverige ser ut idag med snart ett decennium av digital piratspridning bakom sig. Kanske, men förhoppningsvis inte, är det också en dyster föraning av hur andra näringar och professioner som bygger på immateriellt innehåll kan komma att drabbas om utvecklingen inte vänder. Magnituden av effekterna kanske blir riktigt tydlig först om några år, men redan nu kan vi se tecken på vart utvecklingen är på väg.
För det första så är alltså den svenska arbetsmarknaden för låtskrivare, studiomusiker, producenter, sångare och andra yrkesgrupper inom musikbranschen kraftigt reducerad. Musikförlagen har varit en inkörsport där yngre talanger har kunnat utvecklas och matchas fram i sin yrkesroll. Det krävs tid, tur och erfarenhet och av de talanger som det investeras i så kanske bara en på hundra verkligen slår och ger nya intäkter. Internet har inte förändrat den formeln. Alternativet för en låtskrivare som inte får chansen att utvecklas över tid är därför mycket sällan att försörja sig på egen hand, utan tyvärr att välja en annan yrkesbana.
För det andra så innebär den krympande svenska marknaden för musikförsäljning att det sker en dränering av svensk musiktalang till utlandet. Ytterst få låtskrivare kan idag försörja sig på musik som enbart riktar sig till en svensk publik. Av 23 374 STIM-anslutna upphovsmän 2008 så var det enligt STIMs årsredovisning endast 89 personer, eller runt tre promille, som tjänade mer än 500 000 kronor det året, som får anses vara någon form av lägstanivå för att kunna leva på sin musik med tanke på att intäkten ska inkludera även sociala avgifter, skatt, omkostnader m.m.
Det tredje, och kanske det mest bekymmersamma som vi ännu inte vet konsekvenserna av, är att se på hur kvalitén av svensk musik kommer att påverkas. I en krympande marknad växer kravet på snabb återbetalning och den så nödvändiga långsiktigheten blir satt under press. Hur påverkar det viljan att våga satsa på det udda eller att låta det oprövade slipas fram? Långsiktighet inom musikhantverket handlar inte om månader, utom om år.
Låt mig ta ett exempel. 1995 började jag samarbeta med en man som under drygt 15 år försökt livnära sig på olika musikprojekt, dels som soloartist under namnet Shane, dels i gruppkonstellationen Hearsay. Trots att engagemanget och talangen fanns där så hade ingen av projektet riktigt lyft. Med vår stöttning som musikförlag så bestämde han sig istället för att inleda en satsning med fullt fokus på låtskrivandet. Även det gick trögt under de första åren. 1995-1999 tillbringade han i en fuktig källare på Östermalm som var både studio, replokal och bostad, enda inkomsten var den förskottsbetalning som vi som förlag kunde bidra med. Det var absolut inga jättepengar men tillräckligt för att kunna ägna sig åt att utveckla sin musik på heltid, även om jag en gång minns att jag gick och köpte lite snabbmakaroner och en falukorv när skafferiet såg alldeles för tomt ut. Så, 1999, efter 19 års slit och hantverksutvecklande så kom äntligen det stora genombrottet då han fick med två låtar på Britney Spears debutskiva …baby one more time. Tio år senare har samma man sålt över ett hundra miljoner av sina låtar och samarbetat med andra världsartister som Céline Dion, Kelly Clarkson, Westlife och många fler. Mannen jag talar om är en av det svenska musikundrets absoluta förgrundsgestalter och heter Jörgen Elofsson. Hade ett svenskt musikförlag kunnat göra samma långsiktiga satsning idag? Jag hoppas det men jag är tyvärr långt ifrån säker.
Fortfarande investerar svenska musikförlag ett antal riskmiljoner i nya artister som kanske ger avkastning först om några år. Men den kassan blir allt mer krympande. Och det beror varken på en minskad kreativitet eller på grund av ett minskat intresse från musikälskarna utan tyvärr på den omfattande illegala spridningen av svenska musikalster där inte en krona tillfaller skaparna.
Fler och dyrare konserter har varit ett sätt för musikbranschen att i någon mån parera för piratkopieringens effekter. Konsertintäkterna är en viktig intäktskälla för främst de artister och musiker som verkar på scenen men det löser inte grundproblemet att svensk musikbransch idag står och stampar på 15 procent lägre omsättningsnivåer än för tio år, (se Johansson), och att omsättningen för försäljningen av musik i runda slängar halverats för att musik inte har ansetts tillräckligt skyddsvärd i den digitala miljön.
Piratkopieringsfrågan beskrivs ofta som en generationsfråga. Jag är benägen att hålla med. Ett välfungerande upphovsrättskydd i den digitala miljön är nödvändig för att ge nya generationer av svenska kreatörer chansen till att leva på sitt skapande.
Lars Karlsson
Lars Karlsson är musikförläggare på Warner Chappell och har jobbat mer än 23 år med producenter, låtskrivare och artister som Cheiron, Kent, Robyn, The Ark, Jörgen Elofsson, Teddybear STHLM och Anders Hansson.
