Huvudtemat på nyss avslutade dataspelskonferensen Nordic Game var sociala nätverk och digital distribution. En av de största auktoriteterna på området (och konferensens huvudtalare), Playfish-VD:n Kristian Segerstråle, beskrev för Netopia igår (se intervju här intill) de tydliga skillnaderna mellan att göra spel enligt den traditionella metoden – med lång utvecklingstid innan spelet når publiken – och för t ex Facebook – där man gör en enkel version och sedan låter spelarnas agerande styra utvecklingen. Spelutgivaren ser snabbt vilka delar av spelet som fungerar bra och vilka delar som spelarna väljer bort, man kan testa nya funktioner genom att låta en begränsad grupp använda dem och jämföra med övriga: utgivaren ser direkt om spelarna klickar på en ny knapp eller om de spelar längre om man ändrar poängsystemet. Utvecklingsarbetet blir ett samspel med publiken, det är rätt fascinerande. Netopia vill förstås inte vara sämre, utan testar några av de här idéerna här på netopia.se. De närmaste dagarna kommer Netopia att se lite annorlunda ut än vad ni vant er vid. Evenemangen får en egen ruta på förstasidan, nya kommentarsfält och inom kort kompletterande innehållskategorier. Det är frestande att skriva att jag vill höra era synpunkter, men om vi ska följa Segerstråles princip så ska alltså jag analysera data om vilka länkar ni klickar på, om ni läser mer, om ni stannar längre på sidan osv. Vi får väl se hur det går med den analysen, men Netopia sparar inga ansträngningar för att förbättra upplevelsen för er läsare!

Facebook är ett buzzword lite överallt, men inte minst när det gäller dataspel. På Nordic Game-konferensen i Malmö som öppnar idag är sociala nätverksspel det viktigaste temat. Och det finns förstås många goda skäl till det. Det är enkelt att göra spel för t ex Facebook, korta produktionstider, låga kostnader, effektiva marknadsföringsverktyg och inom kort en särskild valuta – Facebook credits. Det betyder inte minst att det är billigt och går fort att misslyckas, dvs risken minskar. För alla spel blir inte bra och alla bra spel blir inte framgångsrika. Men den kanske största skillnaden är att det blir möjligt för spelutvecklare att attrahera kapital från källor som inte varit tillgängliga tidigare. Traditionellt är det spelförlagen som investerat i spelutvecklingsprojekt, de är de enda aktörer som har kunskap om marknaden och som kan väga risken i ett projekt mot en portfölj av andra produktioner. Men med digital distribution och sociala nätverksspel blir det möjligt för utvecklaren att presentera en egen affärsplan för investerare och dessutom snabbare kunna rätta till svagheter eftersom man direkt ser hur spelarna agerar. Det här är ett nytt kapitel för spelutvecklarna och parallellt med föreläsningar om hur man utvecklar sociala nätverksspel finns mycket riktigt en finansieringsdel. Läs mer om vad det här innebär i praktiken i intervjun med Playfishs vd Kristian Segerstråle är intill.

Netopia berör förstås mer än dataspel, men jag hoppas att läsaren har överseende med spelfokuset de här dagarna när Nordic Game-konferensen pågår. Som jag tidigare sagt så är det ju mycket av det som testas i dataspel som också är användbart för andra innehållsbranscher och, vem vet, samhället i övrigt.

På väg till Malmö för att delta i Nordic Game-konferensen – en av Europas största konferenser för dataspelsutvecklare. Digitalt innehåll är förstås ett viktigt tema, så jag hoppas fånga upp ett och annat som intresserar Netopias läsare. Jag har sagt det förr, men dataspelen har en speciell roll i diskussionen om innehåll på nätet. Till skillnad från innehåll som musik, film, böcker mm, har dataspel aldrig varit analoga utan ”born digital”. Branschen har alltså alltid levt med perfekta kopior. I begynnelsen dominerade s k cartridges (en sorts kretskort), men med Vic-20 och C64 i det tidiga åttiotalet kom kassetter och senare floppy-diskar och den olovliga distributionen överträffade snabbt den reguljära (ofta i form av kassetter som byttes på skolgården!). Fildelning över nätet var också ett tidigt fenomen för dataspel, via BBS:er (en sorts anslagstavlor som man ringde upp via modem, en föregångare till world wide web) sent åttio-/tidigt nittiotal. Ibland sägs det att dataspel är mindre drabbade än andra innehållsbranscher eftersom man har utvecklat så bra ”nya affärsmodeller”. Man kan lika gärna säga att dataspel är hårdare drabbade, även idag bedöms cirka 9 av 10 PC-spel vara olovliga kopior – dvs bara vart tionde exemplar är lagligt. (Situationen är lite bättre för konsolformaten, Xbox, Playstation, Nintendo m fl.) Så dataspelens utmaning har sedan begynnelsen varit att på olika sätt vidga den lagliga delen av marknaden: med anpassat innehåll, tekniska skydd, nya distributionssätt, nya betalningsmodeller och så vidare. Men också med insatser från samhällets sida i olika former. Det här innebär att dataspelsmarknaden sedan nästan två decennier driver många av de affärsmodeller som ofta föreslås som lösningar för innehållsbranschernas bekymmer på nätet: mikrobetalningar, abonnemangstjänster, freemium-modeller, reklamfinansiering, s k affiliate-lösningar där spelet driver trafik till andra tjänster som sedan delar med sig av sina intäkter och mycket annat. Den senaste stora trenden är spel på Facebook, där flera olika av dessa intäktsmodeller kan vara relevanta. Det är ett exempel på hur innehållsleverantörer – stora som små – är beroende av infrastrukturaktörer (i det här fallet fungerar Facebook som infrastruktur) för att kunna ta betalt på något sätt för sitt innehåll. På samma sätt är det med t ex Iphone App Store, Xbox Live Arcade, PC-distributionstjänsten Steam (liksom svenska Gamers Gate), Playstation Network Store, Nintendo DSi Store, osv. Oberoende utvecklare har svårt att ta betalt för innehållet de producerar och är i praktiken hänvisade till ett fåtal kanaler som kan kontrollera materialet mer eller mindre ända fram till spelarens skärm. Jag tycker det är en rätt bra beskrivning av det s k ”kabel-TV-internet” som ibland målas upp som en skräckvision i debatten. För dataspelen är det redan verklighet. Alternativet är att ge sitt spel på PC och räkna med 900%-igt svinn. Det är för sorgligt, egentligen. Vi trodde ju att internet skulle sätta produktion och distribution i händerna på folket och riva hierarkier, men det blev precis tvärtom.

Tekniska skydd förresten, det finns en hel industri som producerar kretsar för att kringgå de skydd som finns inbyggda i t ex TV-spelskonsolerna. Det kallas ”mod-chip”, man kan lämna in sin konsol till någon mindre nogräknad teknikfirma som löder på ett chip som gör att det går att spela knäckta versioner som laddas ned från nätet. Den kunnige löder själv. Garantin upphör, men det är strängt taget inte olagligt (i Sverige) att installera ett mod-chip. Det är en omfattande näring, jag bad en gång brittiska kolleger om en lista på kända mod-chip och fick ett dokument på 36 sidor! En hel industri som lever på omfattande upphovsrättsintrång. Oj, där sprack visst bilden av den oskuldsfulle pojkrumspiraten.

Anyway, återkommer med det senaste om digital innehållsdistribution från Nordic Game i Malmö. Stay tuned!