Intervju: Upphovsrättsutredningen vill göra kulturarvet tillgängligt

Jan Rosén är professor i juridik vid Stockholms universitet och leder Upphovsrättsutredningen som i förra veckan lämnade ett delbetänkande. Netopia intervjuar professor Rosén för att förstå bättre vad förslaget innebär för utvecklingen på internet.

Vad är anledningen till utredningen?

Direktiven från Regeringen bygger på att avtalsreglerna i Upphovsrättslagen behöver uppdateras och anpassas till samtiden. Det första betänkandet (ett till kommer, nästa år) behandlar tredje kapitlet i Upphovsrättslagen (som handlar om överlåtelse av upphovsrätt, reds anm) och ett förslag på avtalslicenskonstruktion: en kollektiv ordning för t ex massutnyttjande i radio, tv, utbildningssektorn, bibliotekssektorn etc.

Riskerar den enskilde upphovsmannen att försvinna i kollektivet?
Lösningen med kollektivisering kan framstå som lite motsägelsefull med sitt fokus på upphovsmannen. Men skälet är att det för en enskild person inte går rent praktiskt att delta i alla typer av avtal. Lagstiftaren kan erbjuda avtalslicens som lösning på rättighetsklareringsproblem. En ambition måste vara att tillgängliggöra utan att enskilda rättigheter pulvriseras.

Kan du ge något exempel?
Det typiska exemplet rör massutnyttjanden där stora mängder rättigheter används dagligen, inom t ex radio och TV men även webb-miljöer. Enorma mängder verk strömmar igenom och så ska det vara, men rättighetsklareringen är knepig, upphovsmannen kan inte stå på post. Det gäller att upprätthålla grundvärdena i upphovsrätten utan att den enskilde lämnas ensam med sin ensamrätt. Det är inte praktiskt möjligt om varje kompositör måste tillfrågas varje gång en låt ska spelas i radio, därför behövs kollektiva lösningar. Så har det varit länge men nya former av massutnyttjanden kommer ständigt.

Hur ska t ex dataspelsbranschen förstå systemet med avtalslicenser? I det fallet finns oftast inga andra rättigheter än själva verket i dess helhet, vars upphovsrätt oftast överlåts till ett förlag i utlandet som tillgängliggör det på olika sätt. Ska branschorganisationen i Sverige upprätta ett parallellt system för avtalslicenser? Finns det inte risk för konflikter med internationella regler och avtal?
Rättsinnehavarna, vem de än må vara, måste vilja låta sig representeras av en organisation som kan ta upp förhandlingar med en nyttjare så att avtalslicensen utlöses. I vart fall måste sådan organisation ha fullmakt från så många rättsinnehavare så att den kan anses ”mest representativ” och dessutom ”bäst företräder” upphovsmännen på området. Då omfattas även de ”utanförstående” upphovsmännen eller rättsinnehavarna – häri ligger avtalslicensens konstruktion, dess förmåga att omfatta den stora repertoaren.

I den allmänna debatten har det handlat mycket om ifall upphovsrätten bör bli svagare eller starkare?
Vi föreslår inget som förstärker rättsskyddet som sådant. Förslagen försöker ge stöd till den enskilde upphovsmannen på avtalsmarknaden. Det är inte samma sak som att stärka upphovsrätten. Upphovsrätten är nog bra som den är, men det är tillämpningen som måste smörjas. Det är inte att flytta fram positionerna. Däremot har vi ett skyddssyfte – att skydda de enskilda upphovsmännen. Kollektivisering syftar till att den enskilde ska få åtminstone någon ersättning i stället för ingen alls. Det är en dubbel funktion, ökad tillgänglighet och garanterad ersättning. Men förslaget innehåller inga regler om t ex längre skyddstider.

Upphovsrätten har kritiserats mycket i den allmänna debatten. Har den kritiken alltid funnits eller lever vi i en brytningstid?
Jag är benägen att instämma i det första. Immaterialrätten har alltid varit föremål för intensiv diskussion, den rör sådana värden som man alltid måste ha moraliska och etiska aspekter på. Dessutom vädjar den till intellektet, det har alltid varit provocerande. Särskilt som den är så knuten till teknikskiften: diskussionen accelererar varje gång ny teknik introduceras, men diskussionen är också likartad varje gång. Det är samma argument som när radiofonierna kom, eller grammofonskivan, för att inte tala om telefonen (som faktiskt alltid varit en förmedlare av immateriella prestationer). Det som provocerar i vår tid har alltid varit en stötesten – vems är verket? I vilken förmedlingsform? Hur kan det bestämmas?

Rättighetsorganisationer har ibland kritiserats för att koncentrera sig på intäkter snarare än att sprida medlemmarnas verk, stämmer den bilden?
Upphovsrätt är en privaträtt som främst vill ge upphovsmännen en möjlighet att få ersättning för sina kreativa arbetsresultat. Den fråga som Upphovsrättsutredningen måste ställa är huruvida befintliga organisationer är effektiva? Svaret har på den frågan har varit en förutsättning för att gå vidare i utredningsarbetet. I huvudsak fungerar det väldigt väl, bättre än man kanske föreställer sig. Till exempel går max tio procent av intäkterna till administration, det allra mesta betalas ut till upphovsmännen. Så svaret är otvetydigt ja, dessa institutioner levererar, det är en möjlig konstruktion som är effektiv och kan användas i fler sammanhang. Vi har lagt mycket möda på den analysen.

Rättighetssällskap (”collecting societies”) som STIM, CopySwede etc, brukar använda tariffer snarare än att låta marknaden sätta priser. Finns det risk att lösningen med avtalslicenser hämmar marknadskrafterna?
Det finns säkert ett tarifftänkande i all licensiering som bygger på enkel tillståndsgivning, d v s när vem som helst får ett snabbt besked om användningsrätt mot erläggande av viss avgift. Men laggiven avtalslicens bygger på verkliga förhandlingar mellan jämstarka parter. Avtal på skäliga villkor, väl anpassade till användningen, branschen och dess förutsättningar, kan därför förväntas.

Innebär det här grönt ljus för bredbandslicens?
Nej, det här är en mer sofistikerad lösning som vill ta hänsyn till de mängder med enskildheter som måste värderas. Bredbandslicensen är för klumpig och rigid, man måste alltid kunna hitta specifika lösningar för varje marknad och funktion. Annars hade man kunna inrätta en månadsavgift för allt digitalt nyttjande, men det är för klumpigt och tungt. Man måste komma närmare den civilrättsliga och privaträttsliga i kärnan i upphovsrätten.

I Europa kommer fler exempel på reglering av digitala innehållsmarknader, som Digital Economy Bill i Storbritannien, HADOPI i Frankrike och diskussionen om EU:s digitala inre marknad? Ska vi se betänkandet som en del av en internationell trend?
Den internationella trenden, inte bara för dagen utan kontinuerligt, är att gå rättsinnehavaren till mötes, göra upphovsrätten mer stabil och robust i nätmiljöerna och nya medieanvändningar. Vårt förslag är inte så mycket en skärpning av rättsskyddets innehåll och inte heller ett sanktionssystem som dina exempel anknyter till. Delbetänkandet ska uppfattas som oljade lösningar för privatmarknadens parter. En mer balanserad lösning, som går även nyttjarna till mötes, de s k slutanvändarna. Det syftar till att underlätta att göra kulturarvet tillgängligt, snarare än att slå någon på fingrarna.

Är ert förslag en annan lösning på samma problem?
Ja, det stämmer. Det här är inget modelltänk som kommer utifrån, inte någon implementering av EG-rätt, utan en svensk modell som här föreslås. Immaterialrätten har varit invaderad av EG-rätt, de senaste femton åren har det nästan bara varit fråga om implementering av olika direktiv. Det här är inte så.

Finns det risk att kommande EG-direktiv ställer till det?
Nej, jag tror inte det. Min bild är att kommissionen tittar på detta med viss förväntan – att detta kan vara en modell som kan tillämpas även på annat håll.

Din amerikanske kollega Larry Lessig säger att ”code is law”? Måste lagstiftaren ge sig in i koden för att reglera nätet?
Lessig är en systemkritiker, hans synpunkter kan vara berättigade men han ger sällan lösningar. Creative Commons för all del, men det har inte löst de stora medieområdenas upphovsrättsliga problematik. Inget av medieindustrins produktioner ligger i Creative Commons. Om det nu är Lessigs förslag så löser det egentligen inget.
Jag gillar Lessig som retoriker och systemkritiker och hans förmåga att peka på en eller annan låsning. Rättighetshavare som sitter på repertoar som de inte låter bli tillgänglig, exempelvis. Våra förslag i delbetänkandet kan ses som ett svar på Lessigs påståenden om systemfel – i den mån låsningar har funnits så erbjuder vi en lösning.

Ska lagstiftaren påverka strukturerna eller användarnas beteende?
Allmänhetens intresse för de stora repertoarerna kan givetvis inte ifrågasättas. Saken rör i stället hur lagstiftaren kan se till att det finns något innehåll? Lagstifta på ett sätt som såväl ökar utbudet som tillgängligheten.

Användarnas medskapande, hur påverkar det?
Det stora stråket i all kulturproduktion är enkelriktad kommunikation, någon presterar för andra. Någon gör filmen, datorspelet, romanen, musikstycket, andra får del. Journalistik, musik, film, spel, ja, nästan allt görs av någon eller några eller team för att levereras till allmänheten. Jag tycker att man har överdrivit betydelsen av att andra människor är medskapande. Visst sker utnyttjande av föregångare som inspirationskällor och nyskapande i anslutning till vad som redan existerar, men själva skapandeprocessen och leveransen av objekt är beroende av individers eller gruppers arbete. Medskaparelementen är inte problematiska, det är inte där frågan ligger. Det viktiga är att kreatörernas arbete respekteras och att deras arbetsresultat blir tillgängliga för allmänheten.

Fotnot: Upphovsrättsutredningens delbetänkande kan läsas i sin helhet på Justitiedepartementets webb

3

Kommentarer

  1. Tack för en klargörande intervju!

  2. Jan Rosen skulle kanske få några goda idéer om han läste det här som kommentatorn steelneck skrev om hos Anna Troberg. Det är verkligen nytänkande och skulle kanske kunna vara en lösning så att maktbalans kan uppnås i en digital värld där produktions och publiceringsverktyget hamnat i den enskilde medborgarens händer.

  3. Oavsett vad man tycker om Roséns vilja till nytänkande så är det här en bra och seriös intervju. Utförligare än vad man ens skulle våga drömma om i våra största dagstidningar. Mer sånt!

Kommentera artikeln