Drivkrafterna bakom det offentliga samtalets polarisering

Temat för tidskriften Arenas aprilnummer är nätets baksidor, bland annat med en artikel av Expo-medarbetaren Lisa Bjurwald som diskuterar hur mediernas besatthet av artikelkommentarer (och t ex webb-omröstningar) driver debatten mot tydligt polariserade frågor som rasism, nätpirater, kungahuset, aborter etc enligt logiken att de genererar mycket trafik och aktiva läsare som kan växlas in mot annonsintäkter. Det leder till att redaktionerna ser mellan fingrarna med inlägg (Bjurwald kallar det ”näthat”)  som vore åtalbara i redaktionell text. Läsvärt och tänkvärt om vilka strukturer som påverkar samhällsdebatten. Samtidigt läser jag Netopia-skribenten Martin Gelins Det amerikanska löftet om Barack Obamas valkampanj (av en händelse utgiven på Arenagruppens förlag Atlas), där det amerikanska medieklimatets konfliktfokus var Obamas kanske viktigaste motståndare. TV-program som Crossfire tussade ihop ”båda sidor” och lät dem gräla om något aktuellt ämne, det kallades debatt men var snarast en sorts konfrontationsunderhållning som kom i vägen för ett verkligt politiskt samtal. I kölvattnet kom en syn på information som subjektiv och alltid filtrerad genom politiska intressen, journalisternas objektivitet var inte bara ifrågasatt utan rentav utraderad och sanningen alltid relativ. Gelin menar att detta i stor utsträckning var en konsekvens av hur Bush/Cheney-regimen hanterade 11 september och Irak-kriget. I förlängningen en informationsagnostiscism där alla uppgifter är lika mycket värda och vad vi väljer att tro på beror på värderingar snarare än prövbarhet. Jag associerar till den amerikanska debatten om vaccin (som av vissa grupper anses orsaka autism), läs t ex Wireds artikel http://www.wired.com/magazine/2009/10/ff_waronscience om det ämnet (tidigare nämnd på Netopia i diskussionen om autistiskt internet).

Gemensamt för Bjurwalds diskussion om kommentarsfixeringen och  Gelins medieanalys är att fenomenen underskattar publiken och driver diskussionen mot ytterligheter, med det demokratiska samtalet i potten. Men Gelins berättelse ger hopp, i amerikansk TV kom en motreaktion i form av komiker som Jon Stewart och Stephen Colbert och till slut även en ny president. Bjurwald ställer frågan hur prasselmedierna kan utveckla sin granskning med hjälp av nätcommunityn, utan att låta sig styras av den (hon föreslår också att bloggar ska ansöka om utgivningsbevis och besvarar därmed i förbigående Clay Shirkys fråga i Here comes everybody om vilka meddelarskyddet ska gälla för) och kommer till slutsatsen att det redaktionella ansvaret måste omfatta allt som publiceras, inklusive artikelkommentarer. Om parallellen till Gelin håller fullt ut så kommer det något gott ur detta, antingen som Bjurwald föreslår eller på något annat sätt.

19

Kommentarer

  1. Scary Devil Monastery

    ”Utgivningsbevis för bloggar?”
    Det här innehåller mer än man kan tro. En ”blogg” är inte utgiven i många exemplar likt en bok och är närmast att jämställa med att författaren gett tillträde till en lagerlokal där han ställt ut sina personliga åsikter.

    Kan man kräva utgivningstillstånd för en blogg så kan man krtäva förbud mot att privat skriva ned sina tankar och visa dem för andra också. Och där tog yttrandefriheten en bredsida.

    Förutom den saken undrar man hur ett sådant ”tillstånd” skall ges. Det kommer antingen att vara en mastodontmyndighet som då skall utreda ärenden i volym som i Sverige påminner om den årliga skatteredovisningen och litet till – eller så blir bloggandet en klassfråga där förutsättningen att kunna yttra sig så att folk kan välja att höra är ett privilegium förebehållet de som har råd.

    Berlusconi i italien har pushat för liknande, tydligen eftersom han inte uppskattar den bild som många utmålar av honom. Att säga att debatten blivit infekterad är en underdrift.

    Att en expo-medarbetare ens kan komma på en idé som indirekt smular sönder yttrandefriheten på nätet och öppnar för ändamålsglidning till vanliga livet finner jag extraordinärt – förutsatt att det är det hon har tagit upp.

    Sedan måste sägas en sak om nätet: Den polarisering och de kommentarer som man tar anstöt av beror tiull mycket stor del på vilket forum man vistas i och vilka regler som gäller. Här vore det mer intressant att jämföra de regler om allmän netikett som gäller mellan olika forum.

    Själv har jkag börjat definiera ordet ”näthat” som ”folk som hatar nätet” – så snart man ser ordet ligger någon bakom med tankar om att samhället på något sätt inte har råd med att ha samma grundregler på internet som i verkliga livet.
    Den utvecklingen är farlig då man sedan ett tag ser att folk i gemen mer och mer har börjat använda internet som sitt huvudsakliga kommunikationsmedel. Vi har inte råd att slarva bort demokratin genom att avveckla de regler som tillåter den på det medium som folk migrerar till.

    • Per Strömbäck

      Jag gjorde samma reflektion kring termen ”näthat”. Men det är en dubbeltydighet som kan vara rätt kul. Meddelarskyddsfrågan är intrikat, det är angeläget att ha någon form av meddelarskydd, samtidigt pekar Clay Shirky på att det kan komma att omfatta alla om det inte regleras vilket skulle göra att ingen kan vittna i någon rättegång. Inte heller bra. Att staten ger vissa immunitet kan villkoras mot t ex utgivningsbevis, men här krävs tydliga regler och demokratisk kontroll, dvs de metoder som rättssamhället typiskt använder vid känsliga gränsfall.

  2. Utgivningsbevis för bloggar? Hur skulle det fungera rent praktiskt? Vad räknas som en blogg? Eller ska man säga att alla hemsidor måste ha utgivningsbevis? Hur ska det fungera med svenska sidor på utländska servrar? Och hur blir det med servrar som står hemma?

    Känns som ett väldigt ogenomtänkt förslag. Fattar inte att du kan dra upp det som något positivt.

  3. Per Strömbäck

    Inte utgivningsbevis för att få blogga, utgivningsbevis för att omfattas av meddelarskyddet.

    • Pastor Bentonit

      ….*meddelarskyddet*…på nätet, till skillnad från om jag ringde till en journalist anonymt (från kontantkortstelefon som jag stulit från någon som också stulit den) och avslöjade oegentligheter på mitt vårdhem? JAMEN allvarligt och konkret, hur tänkte du nu?

      Vad är det du är ute efter?!?!

      • Per Strömbäck

        Läs gärna Clay Shirky ”Here comes everybody” för en utförlig redogörelse om konflikten mellan vittnesmål i rättegångar och automatiskt meddelarskydd för nätpublikationer. Det är Lisa Bjurwalds förslag, men jag tycker att det är intressant. Om rättsstaten gör ett undantag i domstolssystemet så är det rimligt att det undantaget omfattas av en motprestation i publiceringssystemen. Tidigare har det varit oproblematiskt för alla tidningar har haft utgivningsbevis, men med demokratiseringen där alla kan publicera sig ställs frågan på sin spets.

  4. Scary Devil Monastery

    Definitionsfrågan är det intressanta. Får man enligt lag vara anonym på en anslagstavla som en privatperson ställer i sin privata lokal? Vilket är det närmaste man kan komma en blogg.

    Ockham’s rakkniv säger att om man inte får det så dog yttrandefriheten hastigt och lustigt. En blogg måste varje person trots allt söka upp enskilt.

    Samma som att man ogärna kan påbjuda varje enskild människa att uppvisa giltig id-handling så snart de öppnar munnen.

    Man kan förstå de som i hastiga ögonblick anser att vissa borde förses med munkavle. Vi har alla sett eller hört personer uttala sig på sätt som får en att undra om man borde ha licens för att vistas offentligt. Sådana ögonblick går tursamt nog över när man besinnat sig.

    • Per Strömbäck

      Hehe, licens att vistas offentligt – den var bra! Poängen är inte att man måste ha utgivningsbevis för att få yttra sig, utan för att den som publicerar ska kunna vara immun mot att behöva vittna i rättegångar om sina källor. Clay Shirky påpekar alltså att om det blir absurt om man kan låta bli att vittna för att man skrivit om en person i en Facebook-uppdatering, till exempel. Inser av kommentarerna att jag borde redogöra tydligare för det resonemanget.

  5. Scary Devil Monastery
  6. …kan man äga något över huvudtaget på internet?
    Jag har svår att förstå det, i all den stund du ”lagt ut ngt” har du indirekt sagt;varsågod
    ”Den bästa jämförelsen blir den MUNTLIGA TRADITIONEN, dvs en tusenårig tråd, där vi just nu befinner oss.” sagt är sagt ,fösöker jag säga i mitt ”appendix” inlägg.

    den här har ni väl sett?
    http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/04/Svart-uppskatta-piratkopieringens-skadeverkningar/

    • Per Strömbäck

      Lite av en million-dollar-question. Jag vill nog formulera frågan så här: vad är viktigast, att behålla äganderätten eller att internet ska vara precis som det är idag?

      • Hej Per…snart är det helg igen
        jag tolkar dig som att äganderätten är viktig på internet trots allt i förhållande till det ”kaos” du tycks uppleva idag,hur fan skall vi bete oss ? Varför skulle äganderätten vara så helig förutan det pekuniära förstås(först käk sedan konst), det kokas ner till; vem kontrollerar makten,
        ”Produktionsmedlen finns idag i privatpersoners händer och det skärs sig med de gamla maktfaktorerna, STIM och IFPI är på samma lag mot befolkningen” (steelneck), i den gamla maktordningen stod dom i konfrontation , kanske håller samma sak och hända mellan SAF och Facket vs folket.
        per, man kanske inte kommer att kunna tjäna de pengar på nätet som man sett framför sig, med de enorma kostnadsbesparingar nätet innebär, makten går tillbaka till upphovsmakarna.

  7. Scary Devil Monastery

    @kjell

    Naturligtvis kan man ”äga” något på internet. Det finns en gammal parabel om två människor i strid om vem som hade skapat ett verk. Lösningen är att upphovsmannen till det första verket är den som kan skapa ett nytt av samma kvalitet. Det är alltså varumärket – det goda namnet – som ägs. Och det är öven det enda som det inte lättvindigt går att fuska med.

    • ..det håller jag med om, men jag har svårt att fatta ”att äga ngt på internet”, det är ju det här det bl.a. handlar om, när anden är utsläppt är det hart när omöjligt att stoppa tillbaka ”molnet” igen. Det verkar som om det är här vi fastnar. Industrin verkar inte fatta eller vill inte fatta,vad som hänt, det är helt naturligt, ibland känns frågeställningen metafysiskt, dvs ikan inte innefattas med nuvarande terminologi.

  8. Scary Devil Monastery

    Ja, vill man få sig ett gott skratt gällande äganderätt kan man titta på när SCO på grund av att de involverats i utvecklingen av två strängar programkod under 80-talet beslutade sig för att stämma Daimler & Chrysler, IBM, Novell och RedHat.

    Där har vi en anledning till att lagförslag inte kan ge utrymme för minsta missförstånd eller glidning. Någon kommer alltid att försöka behandla lagen ur den mest orimliga synvinkeln.

    • Per Strömbäck

      Bra point där med. Jag tycker att den slutsatsen innebär att teknikutvecklarna måste bidra med sin kunskap så att lagstiftaren kan göra ett bättre jobb. Idag ägnar sig infrastruktursidan dessvärre mest åt att tala om varför man inte ska ha någon reglering alls. Det är en återvändsgränd som i längden skadar alla, inklusive internet.

      • Villken typ av reglering är det du anser behövs? Kan du ge några exempel på konkreta åtgärder?

      • Infrastruktursidan ska inte ägna sig åt reglering, helt enkelt.
        Var annars är infrastrukturaktörer inblandade i reglering och lagstiftning? Bidrar vägverket till att fånga fortkörare och biltjuvar?

        Och, kan du vara snäll att svara Martin en gång för alla.

  9. Scary Devil Monastery

    Nå, nå…Per har en poäng. Det stora problemet med hela dagens utveckling är att de som stiftar besluten inte har den ringaste aning om hur tekniken fungerar. Följdaktligen får vi lagar och ”regleringar” som antingen är helt vidriga ur ett rättsperspektiv (IPRED, FRA), eller dyra och verkningslösa (ECPAT-filtret mot barnporr, Australiens och Kinas filtersystem) eller bådadera.

    Jag skulle kunna utveckla ytterligare. Ta ECPAT-filtret, menat att filtrera bort barnpornografiskt material. Ett av mina definitiva käpphästar vad gäller åtgärder som enbart är skadliga. Se http://swartz.typepad.com/texplorer/2007/07/polisen-vr-cens.html för ett par förtydliganden.
    ”Filtret” består av en lista av url-adresser som när en förfrågan om ip och sökväg till dessa ställs till en Domain Name Server returnerar att adressen inte finns eller omdirigerar förfrågan till en annan sida. De flesta brukare använder sig som default av en DNS-server som tillhandahålls direkt av bredbandsleverantören. Vilket gör att Bredbandsbolaget exempelvis säger att de har implementerat ett barnporrfilter i samarbete med polisen.

    Ett filter av den typen kommer man runt så här:
    http://www.mediacollege.com/computer/network/dns.html
    och att upptäcka vilken DNS-server som är snabbast eller som filtreras rekommenderas att man använder ett gratis diagnostikverktyg som namebench eller GRC DNS benchmark.
    Hela operationen tar under tio minuter.

    Man skulle kunna jämföra ECPAT-filtret med att staten ger ut en officiell karta där de tippexat bort vissa områden. Det hjälper inte om man redan vet var adressen ligger, kan skaffa en karta från motormännens riksförbund, har ritat en karta själv eller har tillgång till google maps i mobilen.

    Vad filtret däremot åstadkommer är ekvivalenten av att dagarna innan ett polistillslag sätta upp en skylt utanför stället som skall raidas med texten ”Varning, kriminalitet förekommer på denna ort. Polisen är underättad”.

    Förutom det är dessutom filterlistan hemlig, men läckta listor har gett vid handen att en tredjedel av de url’er som blockeras inte har något med barnporr att göra. Bonsaiodling, exempelvis, är mig veterligen inte straffbart, men en site i japan som beskriver hur man tillverkar bonsaiträd har blockerats exempelvis.

    Sammanfattningsvis fungerar filtret alltså bara för att förvarna de som har anledning att dölja sig, är inte ens ett farthinder för de som vil kringgå det, och baserar sig på en hemlig censurlista som ingen har insyn i hur den hanteras eller vad som finns på den. Det enda det duger till är som censur för Svensson som förmodligen inte tankar barnporr men plötsligt finner att hans möjlighet att söka information om bonsaiträd – eller kanske politiska synpunkter – blivit starkt beskuren.

    En annan typ av filtrering är den sm australien och kina tillämpar. I Australien började det med att barnporr skulle filtreras. Därefter vanlig porr. Sedan alla sites som innehöll material för 18+, sedan sites som behandlade p2p, online-spel, mediastreaming, med mera, allt eftersom fler och fler politiskt aktiva lade fram vad som inte var önskvärt. I senaste tappning spekulerar man i att australiens redan bristfälligt utbyggda internet kommer att lida av upp till 87% hastighetsbortfall tack vare filtreringen. Och prototypen kringgicks av en trettonåring på en halvtimme.

    Sättet man kringgår den typen av filtrering är via onion-routing av modellen TOR alternativt en VPN-länk till server lokaliserad utanför filtret. Då det finns klara och tydliga anledningar till att man vill kunna vara oläsbar för avlyssnare (banktransaktioner med mera) är det svårt att försvara att man vill avskaffa möjligheten för individer att föra samtal eller dataöverföring under sekretess. I Kina har man gjort mycket väsen av censuren men klart står att tonåringar surfar vida cirklar runt myndigheterna och kastar ett löjets skimmer över den kinesiska brandväggen.
    Vilket i och för sig inte hindrar att kinesiske Svensson som kanske inte är såpass dataintresserad helt saknar kunskap om vad som hände på himmelska fridens torg för tjogtalet år sedan…

    Slutsatsen är egentligen skrämmande. Ur rent tekniskt perspektiv kan inte filtrering hindra dissidenter, fildelare, kriminella, pedofiler, eller IT-kunniga bonsaientusiaster från att komma åt eller tillgängliggöra den information de vill på internet. Men filtrering lönar sig mycket bra som vapen brukat av myndigheter och politiska aktivister för att förhindra att information av väl valt slag blir tillgängligt för de som inte har datorintresse. Ett filter på landsnivå har bara effekt som censurverktyg och inget annat.

    Den saken är skrämmande uppenbar för tekniker och systemvetare, samt datorentusiaster. Men politiker och beslutsfattare gör alla en björntjänst när de i vild iver att visa att de gör något beslutar sig för den dyraste och ur alla perspektiv sämsta lösningen.

Kommentera artikeln