Efter digitaliseringen

Fokuset i fildelningsdebatten de senaste åren har legat på juridik, affärsmodeller och ekonomi. Det har varit en intressant diskussion, men det finns en risk med att allt för ensidigt prata om affärsmodeller och juridik. Nämligen att vi kan missa den utveckling som riskerar att omkullkasta dem imorgon. Diskussionen bygger nämligen i huvudsak på gårdagens erfarenheter. Det mesta i fildelningsdiskussionen förutsätter, och tar för givet, att den intressanta utvecklingen handlar om ökad digitalisering, av böcker, filmer, nyheter, mötesplatser, vänner, upplevelser osv. Alla branscher är rädda för att gå skivbranschens öde till mötes. Att hamna efter. Att delas sönder.

Detta perspektiv handlar för det första om att nollnolltalet var digitaliseringens decennium (i breda lager). Under några år i mitten av decenniet var vi till och med så höga på digitalisering att vi på allvar trodde att hålla bokcirklar i vårt Mies van der Rohe-hus i Second Life var en bra idé. Vårt perspektiv är präglat av det.
Men än viktigare är att vi alltför ofta tycks betrakta teknikutvecklingen som linjär, en väg den dock sällan tar. Misstaget beror på att vi mer fokuserar på tekniken än människan. Teknik är en förlängning av oss själva. Saknas en koppling till någon slags mänskligt behov spelar det ingen roll om tekniken är banbrytande, den förblir oanvänd.

Ökad digitalisering är en verklig funktion, men missar vi något mer relevant när även debatten riskerar att bli linjär?
Ett annat perspektiv på utvecklingen finner man i förra årets klart intressantaste bok på området, Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet.

Det postdigitala som begrepp har börjat användas det senaste decenniet för att beskriva hur digital information förändrar vårt förhållningsätt till kultur och teknik. Det postdigitala fokuserar mer på det mänskliga, än det tekniska.

I Det postdigitala manifestet står musiken i centrum, och Fleischer visar hur den inspelade musiken på grund av digitaliseringen förlorat i kraft till förmån för den direkt upplevda. Musik är inte en fil – det är en upplevelse. Mötet, att fysiskt vara på plats, i ögonblicket har blivit viktigare. I en värld av kopior blir det okopierbara värdefullare. Istället för att fokusera på vad som går upp i ”molnet”, vänder det postdigitala på perspektivet, och talar om vad som kommer tillbaka ner. Jag är övertygad om att det är här tiotalets mest spännande saker kommer att ske.

Någon större utvidgning av det postdigitala perspektivet har ännu inte gjorts. Än mer intressant skulle det vara att fråga vad den efter-digitala utveckling skulle betyda för litteratur eller arkitektur? Hur bibliotek ska fungera i framtiden är en fråga som redan diskuteras, men tyvärr oftast utifrån det ensidiga digitala perspektivet där man talar om ökad digitalisering och behov av ”närvaro” på nätet. En mer relevant fråga är om ett samhälle där litteratur är tillgänglig överallt inte är i större behov av en plats för debatt än ett bokspäckat läserum? Ett talande istället för ett tyst bibliotek.

Lika intressant är det att fundera över hur stadsplanering påverkas av det postdigitala perspektivet. Hur förändras en stadsmiljö när de digitala skyltarna blir viktigare än de på gatan?

Det är frågor jag hoppas vi talar om under tiotalet.

Anders Rydell

Anders Rydell är chefredaktör på tidningen Konstnären och författare, bland annat till Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood (med Sam Sundberg).

0

Kommentarer

Kommentera artikeln