Vårt behov av motstånd

Vad gör egentligen en redaktör? Han redigerar, säger ordet. Men vad innebär det? Sitter han och styr verkligheten som en bister stins, fåren till höger och getterna till vänster? En onödig blindtarm i kulturens stora buk? Är han grammatikens grindvakt, med rödpennan i högsta hugg, eller plöjer han fårorna i vilka tankarna ska sås, är han själv delaktig i den kreativa processen?

Alla redaktörer är inte Guds bästa barn. Redan Balzac kallade på sin tid tidningarna för ”tankens horhus”, och redaktörerna för kopplare. I Strindbergs satir Röda rummet sitter redaktörerna med sax och klisterburk och klipper av varandra i en simpel rundgång.

En redaktör kan spela alla rollerna, men en god redaktör är den som a) skapar ett kreativt rum åt skribenten b) bjuder motstånd.

Ibland är det redaktören som skriver historia, men han lönas sällan för det. Vem minns redaktören som upplät plats för Emile Zola, ja, sporrade honom, när han skrev sitt J’accuse! (Jag anklagar) i Dreyfusaffären i slutet av artonhundratalet, i tidningen l’Aurore. Utan Zola, och Zolas redaktör Georges Celmenceau, hade den franskjudiske officeren Alfred Dreyfus knappast blivit benådad och hemkallad från Djävulsön, där han satt fängslad på falska grunder – anklagad för högförräderi.

Chefredaktören för tidskriften Novyj Mir, Alexander Trifonovitj Tvardovskij, tog en betydande risk när han publicerade Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv. Eftervärlden brukar hylla Chrustjev och tövädret för detta, men det var Tvardovskij som sträckläste novellen en sömnlös natt år 1962, och insåg dess potential. Han lät vodkaflaskan stå, och bestämde sig för att trycka.

Solsjenitsyn lönar honom inte så högt. I memoarboken En kalv med eken stångades skildrar han redaktören som en skåpsupande vingelpetter. Må så vara, men det var en vingelpetter som tog sitt livs viktigaste beslut, både politiskt och litterärt, och visade världen vad Gulagsystemet verkligen betytt, och vilken stor författare Solsjenitsyn var.

Tvardovskij behövde inte peta så mycket bland kommatecknen, men där har vardagens alla redaktörer gjort underverk genom åren. Carin Hermelin på tidningen Tidevarvet på trettiotalet hjälpte Moa Martinson med grammatiken, vilket alla hade nytta av. Vid samma tid ”hjälpte” David Sprengel sin hustru Agnes von Krusenstjerna med sexscenerna, vilket definitivt ökade hennes skandalvärde. Och ett dåligt rykte är inte det sämsta, vilket goda redaktörer alltid har vetat.

Idag är den klassiska redaktören en bristvara, på de flesta redaktioner. Bortrationaliserad, precis som korrekturläsaren. Här möts faktiskt tidningsekonomer och nätkritiker i en ohelig allians. Nätkritiken hackar på redaktörerna, rätt eller fel, för deras roll som politiska grindvakter, och siffernissarna ser dem som en onödig kostnad. Gör-det-själv är normen för det mesta, från att beställa resor till att skruva ihop möbler till att scanna in varor.

Redaktören upplevs som en (dyr) mellanhand. Att vrida på vinkeln, att vända på stenar, att ställa kritiska motfrågor och köra texten genom en stilistisk kallmangel kan ta lång tid. Det är billigare och snabbare att låta reportrarna göra-det-själv; vässa texten, leverera självkritiken och skriva sina ord rätt in i tidningen, utan onödigt snackande, utan onödigt motstånd.

Genom åren har jag jobbat i växelbruk, både som reporter och redaktör, både som Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är nyttigt. Det finns en och annan skribent därute som jag har strukit. En del förlåter mig aldrig, andra är klädsamt tacksamma.

Själv är jag tacksam mot chefredaktören Stefan Mehr och redaktionschefen Per Andersson på MånadsJournalen, som strök mig hårt på nittiotalet. Och då inte medhårs!

Alla skribenter som har någon som stryker sig är tacksamma. Det är känsliga saker, ungefär som att välja tandläkare. Man vill ju inte ha vem som helst rotande i munnen (läs: texten).

Vem stryker i min blogg? Vem bjuder texten motstånd? I bästa fall kan kommentarsfältet bli en sådan plats. På min förra krönika i Netopia fick jag flera intressanta synpunkter, som jag gärna återkommer till, t ex resonemangen på Techdirt, om ”curation in journalism”. Men i andra fall är kommentarsfältet bara en bipolär gyttjebrottning mellan medhåll och mothåll, en tummelplats för invektiv eller inställsamhet. Det är kul för stunden, men ingen skribent har någonsin blivit bättre av det. Fråga Alexander Solsjenitsyn. Eller den stackars redaktören Tvardovskij.

Ulrika Knutson

Ulrika Knutson är frilansjournalist, författare och ordförande i Publicistklubben. Du hör henne som krönikör i P1:s Godmorgon, världen! söndagar kl 09.03.

2

Kommentarer

  1. Måhända kan kommentarerna skapa engagemang bland läsarna. Inte blir jag förvånad om en väl-kommenterad artikel drar blickarna till sig. I bästa fall kan kommenteringen även öka spridningseffekterna.

    Genom att lära känna sina läsare blir man troligen också en bättre skribent.

    Personligen tycker jag det ofiltrerade ordet är spännande, i rätt form och forum.

  2. […] går en röd tråd mellan Ulrika Knutsons torsdagskrönika i förra veckan och Andreas Ekströms idag, nämligen redaktörsrollen. Ekström skriver det inte […]

Kommentera artikeln