Netopia-skribenten Anders R Olsson skrev i veckan på SvD Brännpunkt om att det behövs lagstiftning kring filtrering på nätet. Netopia instämmer till fullo, vi behöver en rejäl genomlysning av hur det instrumentet ska få användas. Olsson pekar på flera problem, inte minst att filtrering leder till både under- och överfiltrering, dvs att filtret släpper igenom sånt som det är avsett att ta bort såväl som att det tar bort sånt som borde komma igenom samt att det är svårt att föra en öppen diskussion om villkoren för filtrering eftersom det underlättar att kringgå filtren. Det uppstår alltså ett principiellt problem om hur man ska veta om filtren fungerar som det är tänkt. Se även Olssons torsdagskrönika här på Netopia i förra veckan, där han diskuterar samma sorts ”who watches the watchmen”-problematik. Den stora frågan är förstås vad som ska få filtreras och vem som ska avgöra det. Visst kan de flesta hålla med om att barnpornografi bör filtreras, men sen då? Och inte minst, vem granskar den omfattande filtrering som privata aktörer bedriver? Den dimensionen tar Olsson inte upp på Brännpunkt, men Netopia-bloggens läsare vet att jag tycker att det är nog så problematiskt. Staten har en massa säkerhetsmekanismer – offentlighetsprincip, utskottsförhör, fria val, självständiga myndigheter mm – som gör det möjligt för oss medborgare att påverka och få insyn. Privata aktörer, kanske baserade i utlandet, saknar i princip helt såna kontrollmekanismer. Den debatt Olsson efterlyser bör förstås omfatta även dessa.

För er som inte kunde vara med: tisdagens författarkväll med Andreas Ekström, aktuell med Google-koden, utvecklades till ett samtal mer än ett föredrag. Det var engagerade och initierade frågor från publiken och eftertänksamma svar från Ekström. Fnissigast var Googles Bond-skurkliknande planer på en flytande ark med servrar som drivs med vågkraft helt oberoende av andra parter. Mest överraskande var nog uppgiften om att Google har motsvarande 200 miljarder kronor i kassan enligt senaste kvartalsrapporten (cirka en sjättedel av Sveriges statsbudget!), vilket Ekström beskriver som att ”pengar är som en naturresurs för Google. De skulle lätt kunna sluta jobba och avlöna alla 20 000 anställda bara med räntan!” Vilket annat företag kan passa på den beskrivningen? Det närmaste är väl någon oljestat. En annan intressant sak var storyn om hur boken blev till. Ekström skrev ett kapitel om mecenatkultur i antologin Gratis – om kvalitet, pengar och skapandets villkor www.bokengratis.se (som jag redigerade och som kom ut på Volante förlag i september i fjol), där han diskuterade hur donationsekonomin förändrar relationen mellan kreatör och publik. I arbetet med Google-koden testade Ekström idén i praktiken och lät sina fans donera valfritt belopp för att han skulle kunna vara tjänstledig från sitt jobb som kulturjournalist på Sydsvenskan. En särskilt stor donation i form av ett nyinrättat stipendium (med glimten i ögat) blev viktigast. Verkar som att long tail-diskussionen går att tillämpa även på donationsekonomin, med samma diskussion om mest pengar finns i huvudet eller svansen (se Chris Andersons diskussioner http://hbr.org/2008/07/should-you-invest-in-the-long-tail/ar/1 med Harvard-professorn Anita Elberse!).
Tack till Andreas Ekström och till publiken!

UPPDATERING: Läs även tidigare inlägg om Bjästa

Alltid kloka Elza Dunkels skriver under Sista ordet i Computer Sweden om Bjästa-debatten och menar att sociala medier har mycket lite att göra med den händelseutvecklingen, tvärtemot vad som präglat diskussionen i stort. De tidiga ryktesspridarna hade inte tillgång till internet, påpekar Dunkels, och säger att fokuseringen vid nätets roll står i vägen för en förståelse om de verkliga orsakerna, nämligen de maktstrukturer som ”gör att vi sviker barn för att skydda vuxna” och ”sviker flickor för att skydda pojkar”. Jag har rätt stor sympati för det resonemanget, inte minst för att jag själv ofta diskuterat i de banorna när det handlat om dataspel: fixeringen vid dataspel och –spelande som problem har ofta stått i vägen för förståelse av verkliga orsaker till aggressivitet, social isolering, depression etc. Man blandar samman orsak och konsekvens. Så jag håller med Dunkels om att det är andra, djupare, strukturer som ligger bakom massmobbningen. Men jag tycker att Dunkels gör det lite för enkelt för sig när hon avstår från att diskutera hur sociala mediers och webbforums utformning påverkar, hur de flyktiga och ofta anonyma relationerna kan förstärka och multiplicera de maktstrukturer som Dunkels pekar på.

Netopia är förstås by definition ett exempel på sociala medier (åtminstone blogg-delen) och här finns diskussioner med alias snarare än verkliga namn. Det väcker förstås frågan om vilka format som riskerar att bli problematiska. Tanken på att något som liknar Bjästa-händelserna skulle ske på Netopias webb är närmast skrattretande. Hur kommer det sig? Jag tror att en viktig förklaring är att Netopia diskuterar rena sakfrågor. Diskussionen här hettar till ibland, det är lite av poängen. Men det handlar inte om någon persons egenskaper eller relationer! Det är i sådana fall som anonymitet och uppskruvade känslolägen kan bli problematiska på riktigt. Snilledraget i sociala medier är att de representerar verkliga människors verkliga relationer i digital form. Nästa steg i utvecklingen måste vara att representera de egenskaper som får oss att uppträda värdigt mot varandra, i digital form.

Temat för tidskriften Arenas aprilnummer är nätets baksidor, bland annat med en artikel av Expo-medarbetaren Lisa Bjurwald som diskuterar hur mediernas besatthet av artikelkommentarer (och t ex webb-omröstningar) driver debatten mot tydligt polariserade frågor som rasism, nätpirater, kungahuset, aborter etc enligt logiken att de genererar mycket trafik och aktiva läsare som kan växlas in mot annonsintäkter. Det leder till att redaktionerna ser mellan fingrarna med inlägg (Bjurwald kallar det ”näthat”)  som vore åtalbara i redaktionell text. Läsvärt och tänkvärt om vilka strukturer som påverkar samhällsdebatten. Samtidigt läser jag Netopia-skribenten Martin Gelins Det amerikanska löftet om Barack Obamas valkampanj (av en händelse utgiven på Arenagruppens förlag Atlas), där det amerikanska medieklimatets konfliktfokus var Obamas kanske viktigaste motståndare. TV-program som Crossfire tussade ihop ”båda sidor” och lät dem gräla om något aktuellt ämne, det kallades debatt men var snarast en sorts konfrontationsunderhållning som kom i vägen för ett verkligt politiskt samtal. I kölvattnet kom en syn på information som subjektiv och alltid filtrerad genom politiska intressen, journalisternas objektivitet var inte bara ifrågasatt utan rentav utraderad och sanningen alltid relativ. Gelin menar att detta i stor utsträckning var en konsekvens av hur Bush/Cheney-regimen hanterade 11 september och Irak-kriget. I förlängningen en informationsagnostiscism där alla uppgifter är lika mycket värda och vad vi väljer att tro på beror på värderingar snarare än prövbarhet. Jag associerar till den amerikanska debatten om vaccin (som av vissa grupper anses orsaka autism), läs t ex Wireds artikel http://www.wired.com/magazine/2009/10/ff_waronscience om det ämnet (tidigare nämnd på Netopia i diskussionen om autistiskt internet).

Gemensamt för Bjurwalds diskussion om kommentarsfixeringen och  Gelins medieanalys är att fenomenen underskattar publiken och driver diskussionen mot ytterligheter, med det demokratiska samtalet i potten. Men Gelins berättelse ger hopp, i amerikansk TV kom en motreaktion i form av komiker som Jon Stewart och Stephen Colbert och till slut även en ny president. Bjurwald ställer frågan hur prasselmedierna kan utveckla sin granskning med hjälp av nätcommunityn, utan att låta sig styras av den (hon föreslår också att bloggar ska ansöka om utgivningsbevis och besvarar därmed i förbigående Clay Shirkys fråga i Here comes everybody om vilka meddelarskyddet ska gälla för) och kommer till slutsatsen att det redaktionella ansvaret måste omfatta allt som publiceras, inklusive artikelkommentarer. Om parallellen till Gelin håller fullt ut så kommer det något gott ur detta, antingen som Bjurwald föreslår eller på något annat sätt.