Författaren och journalisten Anders Rydell är känd för Netopias läsare för recensionen av Jaron Lanier här förra månaden, men för en bredare allmänheten förstås för boken Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood (med Sam Sundberg). Idag skriver Anders Rydell en debattartikel (tyvärr inte på webben) i DN Kultur där han ger en svidande kritik till kultursidorna som i stort sett missat samtidens största kulturdebatt (gissa vilken!). Rydell konstaterar att digitaliseringsdebatten inte enbart varit en konflikt, utan att den också inneburit ett möte där tekniker och humanister utvecklat ett gemensamt språk för digitaliseringsfrågorna, ett möte som måste bejakas. Hear, hear! säger Netopia och inser att Rydell formulerar något som ligger mycket nära Netopias ärende men som jag inte satt de orden på tidigare.

Anders Rydell menar också att den polarisering som debatten inneburit mest gynnat de som önskar en starkare upphovsrätt. Det är en intressant tes, skärpningar i lagstiftningen som Ipred, men också t ex franska HADOPI, brittiska Digital Economy Bill m fl, talar för att det stämmer. Samtidigt kan man konstatera att upphovsrätten i praktiken försvagats och att den lagstiftningen hittills haft mycket begränsad effekt. Det är också tydligt att mediediskursen har utvecklats i upphovsrättskritisk riktning (se t ex på hur rapporteringen kring Ipred och rättegången mot The Pirate Bay skildrades i fjol), vilket knappast varit till upphovsrättsvännernas fördel. Jag tycker att slutsatsen på den punkten är mer dubbelriktad, visst har upphovsrättssidan vunnit några formella segrar, men det har skett till ett högt pris i form av negativ opinion. Jag tycker att alla har förlorat på ställningskriget: kreatörer, branscherna, publiken, allmänheten, politikerna, journalisterna osv… ja, själva internet har förlorat på polariseringen och förenklingen. En nyanserad diskussion med utrymme för fler ståndpunkter måste vara bättre och om Anders Rydell har rätt om det gemensamma språket så är åtminstone en grundförutsättning uppfylld.

Igår kväll hade Netopia sitt första officiella evenemang, visningen av storfilmen The Last Station (premiär fredag 23 april) som den trogne läsaren knappast har missat. Ett par hundra entusiaster trotsade det vackra vårvädret och uteserveringarnas lockelser för att uppleva två timmar filmkonst om Leo Tolstojs sista dagar och kampen om rättigheterna till hans verk. Jag har berättat om filmen tidigare i bloggen, den är vacker, gripande och tankeväckande. Men när jag såg om den tillsammans med andra märkte jag också att den bitvis är väldigt rolig. Det hade nästan helt gått mig förbi när jag såg den solo. Är det så med humor och glädje att den måste delas med andra, även om man bara är publik till en film? Är det därför det är så svårt med komiska romaner? Jag fick Simon Gärdenfors ”Nybuskis” i födelsedagspresent nyligen – det är en vulgär seriebok som driver med buskistraditionen genom att gå långt över alla gränser och mest av allt påminner den om The Onion-filmen The Aristocrats (dokumentären om världens snuskigaste skämt). Jag skrattade högt när jag läste Gärdenfors serier, men det räcker inte – den omedelbara impulsen är att visa bilderna för någon annan! Delad glädje är dubbel glädje, det är förstås banalt men jag blev påmind om det på biografen Park igår. Vad har det här med internet och samhällsfrågor att göra? Inte så värst mycket, men kanske är det en ledtråd till att förstå det ”postdigitala” – ett ämne som Netopia ska återkomma till inom kort.

Nästa Netopia-seminarium är författarkvällen med Andreas Ekström på tisdag 20 april. Missa inte det!

Trollfenomenet är en av internets obehagliga baksidor. Att normalt fredliga personer uppträder hatiskt och oresonligt i diverse nätforum har nog de flesta varit med om. I grupp kan en sorts flockbeteende uppstå som kan få allvarliga konsekvenser, det är tydligt inte minst i när det gäller det fallet med våldtäkten i Bjästa som SVT:s Uppdrag granskning uppmärksammade häromveckan. I det fallet gick förföljelsen så långt att våldtäktsoffret med familj tvingades flytta till annan ort. Det är svårt att hävda att det inte går att göra verklig skada med ord, fallet Bjästa tyder på motsatsen. Därför bör näthatet tas på allvar.

Anonymiteten är förstås en del av det, dold bakom ett alias eller helt anonym är det lätt att göra och säga saker som man annars skulle avstått ifrån. I andra sammanhang måste man möta personerna om och om igen och ta konsekvenserna av sina handlingar, i nätmiljöer är relationerna ofta flyktiga och det sociala kittet ser annorlunda ut. Det finns förstås fördelar med det, i online-spel som World of Warcraft kan funktionshindrade samverka med icke-funktionshindrade på lika villkor (läs gärna rapporten Att leva i World of Warcraft från Medierådet och Göteborgs universitet om den saken!).

Ett annat skäl till att våra sämre egenskaper ibland kommer fram på nätet tror jag är att det inte känns riktigt verkligt. Lite som med gratiskulturen, det digitala finns inte riktigt, det är flyktigt, illusoriskt, inte lika verkligt som det fysiska. Just den dimensionen kan bli alltmer problematisk framöver, med tanke på att allt fler samhällsfunktioner blir digitala. Men känslan är lätt att fånga – sedlar i handen är mycket mer verkliga än siffrorna i internetbanken.

Ett omvänt exempel: efter parkeringsplatsmordet i Landskrona nyligen startades en facebook-grupp som utgav sig för att driva en rasistisk kampanj mot en man som var misstänkt för mordet. Den lockade snabbt över tusen anhängare och stämningen i kommentarerna var ofta hatisk. Sen visade det sig att allt var fejk! Efter en vecka bytte gruppen namn till ”Vi som vill bygga ett öppet och tolerant Landskrona” rapporterar Dagens Nyheter. Enligt en intervju i DN var det en planerad aktion för att ”samla all skit i samma potta” och avslöja rasisterna.

I en intervju i Sveriges Radio P4 dagen efter Uppdrag Gransknings program om Bjästa beklagar justitieminister Beatrice Ask det inträffade och kallar det ”oacceptabelt” och ”ett växande problem”. Sen säger hon att ”nätet är och ska naturligtvis fortsätta vara fritt, men det kräver också ansvar” och resonerar om nätanvändarnas beteenden. Är det ett rimligt förhållningssätt? Kan man säga att nätet är fritt när det blir på det här viset?

Att den enes frihet kan inkräkta på den andres är en klassisk motsättning i liberal filosofi. Vad bör vara samhällets hållning i detta? I princip kan det röra sig om åtalbara fall av förtal i Bjästa-exemplet, men det är svårt att driva rättsligt. Måste vi acceptera konsekvenserna för flickan i Bjästa, för att kunna avslöja rasisterna i Landskrona? Är det ett rimligt pris?