”Ni vill ju ha det som i Kina”! Det är intressant vilka roller som olika länder spelar som stereotyper i politiska och sociala debatter. För inte så länge sedan, var ett utrop om att motståndare ville att Sverige skulle bli likt USA en säker trumf i socio-politiska debatter.
När Kina studeras närmare finner vi förstås en auktoritär stat som begränsar sina medborgares rättigheter på internet. Det råder det ingen tvekan om. I Kina sitter 49 bloggare inlåsta för saker de skrivit på nätet. Allt från New York Times till politiska bloggar och diskussionsforum blockeras av myndigheterna, och sökord som har med till exempel massakern på Himmelska fridens torg är bannlysta. Reportrar utan Gränser kallade Kina för en av internets fiender.
Kina kommer på en delad sextiotredje plats med Mali och Marocko i The International Property Rights Index 2010 i sitt skydd av intellektuell egendom. Det finns inte ett välutvecklat skydd, genom fattigdom, bristande lagar och upprätthållande står piratkopierad musik och film för 80-90 procent av marknaden. Den kinesiska staten försöker att anpassa sig till internationella konventioner, IPRI-rapporten visar på en relativt stor förstärkning sedan mätningen år 2009. Frågan är hur väl det efterlevs?
Det verkar som om Kina kan tjäna som ett skräckexempel både för de som vill ha ökad kontroll över digital information som de som vill öka öppenheten på internet.
Jämförelser med Kina haltar något. Trots uppskrivningen av landet i västerländska medier är Kina fortfarande ett fattigt land, med stora digitala klyftor. Utvecklingen är fantastisk, fast ur en relativ synvinkel. Men vad finns bakom den digitala kinesiska muren? Kan det finnas något att lära för väst? Tänk om vi vill ha det som i Kina?
Även internet rymmer olika kulturer. Sökmotorn Google är exempel på en öppenhetskultur, som vunnit många anhängare. Operativsystemet LINUX är fri programvara till stora delar, men styrs som en välvillig diktatur, med Linus Torvalds och hans löjtnanter i kontroll. Teknik är också en fråga om samhällsåskådning. Vad är det som tar fram människans kreativitet? Vad ser vi som våra bästa egenskaper på nätet?
Vi i väst ser sällan de lösningar som vuxit upp bland de många internetanvändare som finns i Kina, Japan och Sydkorea. Språkbarriären är hög. Bakom den har många egna lösningar vuxit upp. Sociala medier som QQ, Tudou, Mixi och CyWorld är okända konkurrenter till välbekanta MySpace, Facebook och YouTube. Den kinesiska sociala nätverkssiten QQ har mer än trehundra miljoner aktiva användarkonton. Videositen Tudou är större än YouTube. De asiatiska utvecklingarna kommer att påverka hur internet utvecklas, om inte annat för att Asien och Kina främst är den största testmarknaden om vad som fungerar på nätet.
I Kina tjänar företagen pengar på sina tjänster. År 2007 rapporterade QQ en årsintäkt på 523 miljoner dollar, det var mer än fyra gånger mer än Facebook. QQ gjorde vinst, medan Facebook gjorde förlust. Den kinesiska annonsmarknaden kan bli bättre utvecklad, men det är intressant att bara tretton procent av QQ:s intäkter uppgavs komma från annonser. Resten kom ifrån digitala varor och tjänster. En del av dessa verkar inte så imponerande, det är allt från jinglar, till avatarer, till personaliseringar av sidor, men det är en ledtråd om en kulturskillnad.
Mikrobloggare kan köpa följeslagare via Taobao.com som förmedlar kontakten. Det går också att köpa kommentarer till sin blogg. Det handlar om fåfänga, men även om de skribenter som rent affärsmässigt vill höja intresset för sig själva. Varje följeslagare kostar 0,2 yuan, för 10 yuan får man hundra.
En delförklaring kan vara att många asiatiska kulturer lägger stor vikt vid att ge varandra gåvor, en annan kan vara att företag genom en vidsträckt piratkopiering var tvungna att tidigt låsa nätet i sina affärsmodeller. Asien var tidigt ute med att utveckla mobiltelefonen som plattform för datakommunikation. Intressant nog så blir den mer slutna plattformen alltmer attraktiv även i väst. Där finns en förståelse hos användarna för betalningar.
Fungerande mikrobetalningar, ett mer låst internet och en internetkultur som samverkar med dessa har gjort det möjligt att driva ordentligt lönsamma företag i en ekonomi där 75 procent av internetanvändarna tjänar mindre än 2000 yuan i månaden (knappt ens 2500 kronor).
Det är talande att EU:s tidigare konkurrenskommissionär Neelie Kroes ser den digitala kinesiska muren som en handelsfråga, så länge som den blockerar kommunikationen. Efter Googles konflikt med Kina så ser fler i Europa och USA hur Kina vill utveckla sin egen infrastruktur och sitt eget innehåll.
I väst är det annonser, inte mikrobetalningar, som varit den ledande affärsmodellen. Det passade bra ihop med den öppna struktur vårt internet fått, då nätet växte fram ur små informella nätgemenskaper. Fast affärsmodellen med annonser som intäktskälla sätter inte användaren i centrum. Användaren är en tillgång som Facebook, Google och andra företag erbjuder sin kund, annonsören. Det är en nätkultur som premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer till användarna. Det ger ett utrymme för den sämsta sortens gratiskultur, och vill det sig illa kan den konkurrera ut även de exempel på öppen och fri internetkultur som existerar.
Sökmotorn Baidu är kanske mer inriktad på nöjen än Google, men i samband med Googlekrisen så togs den på allvar upp som det kinesiska alternativet. Är det möjligt med en alternativ kinesisk idé om nätet? Kanske Baidu och alla andra specifikt kinesiska lösningar sopas bort den dagen som den digitala muren faller. Kinas internetföretag kanske växer i en skyddad trädgård? Men internet är inte bara teknik, det är kultur och sedvänjor också. Företag måste leverera till kunderna, även de mest ideella nätkulturerna måste ha en fungerande nätikett.
Utvecklingen i Kina ställer den svåra frågan till oss i väst, om vår internetkultur verkligen är den som fungerar bäst. Kommer det vara asiatiska företag och användare som utvecklar morgondagens dominanta nätkultur? Då kanske vi vill ha det som i Kina? Valet beror på vilka egenskaper hos nätet vi tycker är viktigast.
Waldemar Ingdahl
VD tankesmedjan Eudoxa
www.internationalpropertyrightsindex.org
