Lättfångad men svårfattad information

Den digitala revolutionen används ibland, kanske lite slarvigt, som sammanfattande begrepp för allt det som internet ger oss. Jag brukar försvara det, rent språkligt. Omställningen är så stor, så fantastisk och så oförutsägbar till sina konsekvenser att ordet revolution är det enda rätta.

En av de mest politiskt intressanta förändringarna är den potentiellt mer genomgripande statliga öppenheten. Svensk offentlighetsprincip har få internationella motsvarigheter, och ur demokratiskt hänseende är den en elegant konstruktion. När den till fullo digitaliseras uppstår dessutom möjligheter att samköra information på oförutsägbara sätt, det har bland andra Piratpartiets ledare Rick Falkvinge inte utan förtjusning påpekat.

Jag är bland dem som har manat till viss försiktighet där, av rent taktiska skäl: En offentlighetsprincip som till exempel används för att smutskasta dömda brottslingar grundat på deras etnicitet – en alldeles egen sport på webben i flera obehagliga publikationer – är omedelbart hotad. Risken blir större för varje dag av hets och bristande ansvar för informationshanteringen att lagstiftaren säger: Så där ska vi inte ha det. Ingen mer offentlighetsprincip.

Det vore en demokratisk katastrof. 

Den person som valde att lägga upp bilder på döda barn för stor och snabb distribution via The Pirate Bay för inte så länge sedan utsatte offentlighetsprincipen för en hård prövning. Var informationen offentlig? Ja. Lämpade den sig för storskalig spridning? Nej. Spridningen av dokumenten om Arbogamorden är ett perfekt exempel på att nästan alla rättigheter också kräver ett ansvarstagande hos dem som nyttjar sin rätt.

Då jag samtalade med Santiago de la Mora, som arbetar i ledningen för Googles enorma bokskanningsprojekt som har som mål att göra världslitteraturen digitaliserad och sökbar, påpekade han något som jag har haft svårt att sluta tänka på sedan dess:

Framtiden handlar inte om vem som har tillgång till information, eftersom alla kommer att ha tillgång till samma information. Framtiden handlar om hur du använder informationen. Det är det samhället vi är på väg till”.

Jag tror att Santiago de la Mora har alldeles rätt. Och om han har det, då är väl allt frid och fröjd? Är inte det då en demokratisering av sällan skådat slag? I den bästa av världar är det absolut det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är så det blir. Men det finns en hake: Analysen.

Det har alltid varit svårare att förstå information än att anskaffa den.

Det har alltid varit svårare att se sammanhang än att hitta enstaka hårda fakta.

I framtiden blir alltså makthavaren i ännu högre grad inte den som har tillgång till viss information, utan den som har ekonomisk, intellektuell och strategisk kraft att verkligen förstå informationen. Då plötsligt riskerar effekten att bli den motsatta: Färre människor, inte fler, kan utöva makt genom information.

Så vad göra åt det? Att strypa flödet av offentliga uppgifter eller lexikal kunskap vore förstås bara vansinne. I stället bör vi tänka i stora, långsiktiga och synbarligen omodernt humanistiska termer: bildning, utbildning, analysträning. Det är det bästa förslag jag har. Full satsning på skolor, massmedier, universitet. Verksamheter vars vinst inte går att mäta. Bara med dem i precis rätt roll kan vi få full demokratisk effekt av den digitala revolutionen – också i generationerna efter vår.

Andreas Ekström

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kom han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.

3

Kommentarer

  1. […] går en röd tråd mellan Ulrika Knutsons torsdagskrönika i förra veckan och Andreas Ekströms idag, nämligen redaktörsrollen. Ekström skriver det inte rakt ut, men det är redaktören som […]

  2. Scary Devil Monastery

    Se där, Ekström. Bra och förnuftigt skrivet. Vi borde idag lägga mer fokus på att lära barn söka, sålla, och kritisera information, snarare än att korvstoppa dem. Av egen erfarenhet vet jag tyvärr att idag ett av de absolut största problemen på forskarutbildningarna är just att lära studenter söka kunskapen själv. Så till den grad at det krävs separata kursmoment för det.

    Så helt klart står att den del av utbildningen som samhället borde trycka på mest idag tyvärr försakas mest. Det har inte alltid varit så, och jag har lagt märke till att vissa 80-åringar med lätthet tar till sig idén att Googla där unga tonåringar idag sitter handfallna i vem de skall fråga.

    Vad sedan gäller sådana fall som Arbogamorden, så kan man klart fastslå att dessa gäller som en varningsklocka om att hanteringen av information insamlad av staten hanteras på tok för släpphänt. Och bör även behandlas så. Det som är förvånansvärt är att den som laddade upp dessa dokument och TPB fick stå för 90% av smäleken medans däremot den som genom slarv offentliggjort dessa dokument bekvämt kunde ducka undan sitt ansvar då hans/hennes skuldbörda drunknade i bruset av drevet som gick mot de som möjliggjorde för tredje part att sprida informationen.
    Jag är inte ens säker på att den åklagaren ens fick avgå eller ens en varning.

    Arbogafallet är något som upprör både pirater och antipirater – av olika anledningar.

  3. ”Lämpade den sig för storskalig spridning? Nej. Spridningen av dokumenten om Arbogamorden är ett perfekt exempel på att nästan alla rättigheter också kräver ett ansvarstagande hos dem som nyttjar sin rätt.”
    Är det Andreas som avgör? – Dokumenten skulle förresten aldrig har fått den spridning som den fick – om inte man från dem etablerade media hade slagit på den stora trumman med syfte att misstänkliggöra the Pirate Bay – Dessutom hade myndigheten som stämplade dokumenten kunnat utesluta fotografierna – Att skjuta hela skulden på den person som la upp det hela på Internet är inte nån vidare objektiv

    ”Färre människor, inte fler, kan utöva makt genom information.”
    Här glömmer Andreas effekten Internet har haft och fortfarande har på människors bildning – De som faktisk söker information – lär sig också att analysera den – även om de inte alltid drar dem politisk korrekta slutsatserna – Informationen hoppar inte bara helt oönskad på människorna – Nyckelordet i Santiago de la Moras uttalande var ”tillgång”

    Andreas säger sig att att förstå den digitala revolutionen – men försvarar en alltmer fascistisk upphovsrätt som steg för steg begränsar människornas integritet på nätet och som våldför sig på deras grundlagsfästa yttrande- och informationsfrihet – Han kan alt.vill inte förstå att den digitala revolutionen har en djupgående effekt inte bara på ekonomiska modeller – lagar – samhällsutvecklingen mm – utan även på människornas beteenden och attityder och att lagar som går emot det allmänna rättsmedvetandet aldrig kan hoppas på efterlevnad

    Andreas menar att kopieringen av upphovsrättsskyddat material från Internet är ett brott – Vilka som har drivit på alla förändringar som upphovsrätten har genomgått genom åren – orsaken till varför det har blivit ett brott – och hur länge man kan framhärda att det bör betraktas som ett brott – Den analysen vill inte Andreas ta – trots att han i hemlighet anser sig kunna tolka informationen bättre än genomsnittssvensken – Men så följer han som journalist sin egen agenda utan att bry sig om majoriteten av människornas rätt och bästa

Kommentera artikeln