På andra sidan muren – vad Kina kan lära Väst om internet

”Ni vill ju ha det som i Kina”! Det är intressant vilka roller som olika länder spelar som stereotyper i politiska och sociala debatter. För inte så länge sedan, var ett utrop om att motståndare ville att Sverige skulle bli likt USA en säker trumf i socio-politiska debatter.

När Kina studeras närmare finner vi förstås en auktoritär stat som begränsar sina medborgares rättigheter på internet. Det råder det ingen tvekan om. I Kina sitter 49 bloggare inlåsta för saker de skrivit på nätet. Allt från New York Times till politiska bloggar och diskussionsforum blockeras av myndigheterna, och sökord som har med till exempel massakern på Himmelska fridens torg är bannlysta. Reportrar utan Gränser kallade Kina för en av internets fiender.

Kina kommer på en delad sextiotredje plats med Mali och Marocko i The International Property Rights Index 2010 i sitt skydd av intellektuell egendom. Det finns inte ett välutvecklat skydd, genom fattigdom, bristande lagar och upprätthållande står piratkopierad musik och film för 80-90 procent av marknaden. Den kinesiska staten försöker att anpassa sig till internationella konventioner, IPRI-rapporten visar på en relativt stor förstärkning sedan mätningen år 2009. Frågan är hur väl det efterlevs?

Det verkar som om Kina kan tjäna som ett skräckexempel både för de som vill ha ökad kontroll över digital information som de som vill öka öppenheten på internet.

Jämförelser med Kina haltar något. Trots uppskrivningen av landet i västerländska medier är Kina fortfarande ett fattigt land, med stora digitala klyftor. Utvecklingen är fantastisk, fast ur en relativ synvinkel. Men vad finns bakom den digitala kinesiska muren? Kan det finnas något att lära för väst? Tänk om vi vill ha det som i Kina?

Även internet rymmer olika kulturer. Sökmotorn Google är exempel på en öppenhetskultur, som vunnit många anhängare. Operativsystemet LINUX är fri programvara till stora delar, men styrs som en välvillig diktatur, med Linus Torvalds och hans löjtnanter i kontroll. Teknik är också en fråga om samhällsåskådning. Vad är det som tar fram människans kreativitet? Vad ser vi som våra bästa egenskaper på nätet?

Vi i väst ser sällan de lösningar som vuxit upp bland de många internetanvändare som finns i Kina, Japan och Sydkorea. Språkbarriären är hög. Bakom den har många egna lösningar vuxit upp. Sociala medier som QQ, Tudou, Mixi och CyWorld är okända konkurrenter till välbekanta MySpace, Facebook och YouTube. Den kinesiska sociala nätverkssiten QQ har mer än trehundra miljoner aktiva användarkonton. Videositen Tudou är större än YouTube. De asiatiska utvecklingarna kommer att påverka hur internet utvecklas, om inte annat för att Asien och Kina främst är den största testmarknaden om vad som fungerar på nätet.

I Kina tjänar företagen pengar på sina tjänster. År 2007 rapporterade QQ en årsintäkt på 523 miljoner dollar, det var mer än fyra gånger mer än Facebook. QQ gjorde vinst, medan Facebook gjorde förlust. Den kinesiska annonsmarknaden kan bli bättre utvecklad, men det är intressant att bara tretton procent av QQ:s intäkter uppgavs komma från annonser. Resten kom ifrån digitala varor och tjänster. En del av dessa verkar inte så imponerande, det är allt från jinglar, till avatarer, till personaliseringar av sidor, men det är en ledtråd om en kulturskillnad.

Mikrobloggare kan köpa följeslagare via Taobao.com som förmedlar kontakten. Det går också att köpa kommentarer till sin blogg. Det handlar om fåfänga, men även om de skribenter som rent affärsmässigt vill höja intresset för sig själva. Varje följeslagare kostar 0,2 yuan, för 10 yuan får man hundra.

En delförklaring kan vara att många asiatiska kulturer lägger stor vikt vid att ge varandra gåvor, en annan kan vara att företag genom en vidsträckt piratkopiering var tvungna att tidigt låsa nätet i sina affärsmodeller. Asien var tidigt ute med att utveckla mobiltelefonen som plattform för datakommunikation. Intressant nog så blir den mer slutna plattformen alltmer attraktiv även i väst. Där finns en förståelse hos användarna för betalningar.

Fungerande mikrobetalningar, ett mer låst internet och en internetkultur som samverkar med dessa har gjort det möjligt att driva ordentligt lönsamma företag i en ekonomi där 75 procent av internetanvändarna tjänar mindre än 2000 yuan i månaden (knappt ens 2500 kronor).

Det är talande att EU:s tidigare konkurrenskommissionär Neelie Kroes ser den digitala kinesiska muren som en handelsfråga, så länge som den blockerar kommunikationen. Efter Googles konflikt med Kina så ser fler i Europa och USA hur Kina vill utveckla sin egen infrastruktur och sitt eget innehåll.

I väst är det annonser, inte mikrobetalningar, som varit den ledande affärsmodellen. Det passade bra ihop med den öppna struktur vårt internet fått, då nätet växte fram ur små informella nätgemenskaper. Fast affärsmodellen med annonser som intäktskälla sätter inte användaren i centrum. Användaren är en tillgång som Facebook, Google och andra företag erbjuder sin kund, annonsören. Det är en nätkultur som premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer till användarna. Det ger ett utrymme för den sämsta sortens gratiskultur, och vill det sig illa kan den konkurrera ut även de exempel på öppen och fri internetkultur som existerar.

Sökmotorn Baidu är kanske mer inriktad på nöjen än Google, men i samband med Googlekrisen så togs den på allvar upp som det kinesiska alternativet. Är det möjligt med en alternativ kinesisk idé om nätet? Kanske Baidu och alla andra specifikt kinesiska lösningar sopas bort den dagen som den digitala muren faller. Kinas internetföretag kanske växer i en skyddad trädgård? Men internet är inte bara teknik, det är kultur och sedvänjor också. Företag måste leverera till kunderna, även de mest ideella nätkulturerna måste ha en fungerande nätikett.

Utvecklingen i Kina ställer den svåra frågan till oss i väst, om vår internetkultur verkligen är den som fungerar bäst. Kommer det vara asiatiska företag och användare som utvecklar morgondagens dominanta nätkultur? Då kanske vi vill ha det som i Kina? Valet beror på vilka egenskaper hos nätet vi tycker är viktigast.

Waldemar Ingdahl
VD tankesmedjan Eudoxa
www.internationalpropertyrightsindex.org

55

Kommentarer

  1. Delaktighet, öppenhet, demokrati och åsiktsfrihet känns – rent spontant – tusenfalt gånger viktigare än att företag kan tjäna lite mer pengar på nätet.

    • @Wotan

      Jag önskar att det handlade om en konflikt mellan lite högre vinster å ena sidan och demokrati och öppenhet på den andra sidan.

      Riktigt så enkelt är det dock inte, även om vi talar om ”Internets fiende”; Kina.

  2. Mycket intressant inlägg!

  3. Scary Devil Monastery

    Den kinesiska modellen kan bara leva i en skyddad trädgård – låst standard med infrastruktur styrd av en byråkratisk regelbunden diktatur ger förutsättningen för de slutna intranät som existerar i Kina.

    Så visst. Vi kan anamma Kinas net standard – förutsatt att vi accepterar resten av paketet som möjliggör den standarden till att börja med.

    Det man däremot kan säga om Kina är att de har en konsekvens mellan låsningen på internet och låsningen i verkliga världen som vi verkar ha svårt att ta till oss på politisk nivå i väst.

    Som Wotan säger, vill vi ha frihet i verkliga världen så får vi ta att den friheten speglas på internet. Ofrihet på internet är en direkt konsekvens av ofrihet i verkliga världen. Open source hade inte kunnat överleva i Kina, och Richard Stallman hade suttit med de politiska fångarna.

    • Hej Scary Devil Monastery

      En starkt bidragande orsak till den kinesiska modellen är just den politiska slutenheten, en annan skulle jag beskriva som en språklig slump.

      Frågan är varför vi ser liknande mekanismer i Japan och Sydkorea? Jag tycker mig ana några av anledningarna, men frågar om vad du anser.

      • Walle , det där var ett antisvar

        • @Kjell, och det där var en antifråga.

          Berätta vad det kan finnas för skäl till olikheterna mellan det västliga internet och ett asiatiskt internet?

          Några har vi redan satt fingret på i debatten, du kanske har ett till?

      • Scary Devil Monastery

        Tendensen i Japan har alltid varit slutenhet och protektionism. Vi talar i grunden om ett land där massiva statliga lån delades ut till de elektronikfirmor som under 1970-talet exporterade hemelektronik till underpriser till USA – och därigenom fullständigt krossade amerikanska inhemska elektronikproducenter vilket lade grunden till de nutida japanska elektronikjättarna. Att den japanska internetpolitiken ser ut som den gör idag är inte förvånansvärt. Japan kan man göra hur mycket affärer med som helst, men det är talande att många japanska bolag är representerade i andra länder – när det är absurt svårt för utländska firmor att i gengäld etablera sig i Japan. Sak samma såg Sony Music exempelvis inga problem i att ge ut musikskivor som innehöll ekvivalenten av destruktiva virus. Autokrati inom politik och affärer tas för givet i Japan på ett sätt vi har svårt att tänka oss i väst. Om Sony i japan beslutade sig för att sälja en helhetslösning som etablerade ett de fakto hundraprocentigt monopol på telekom likt AT&T till sin tid så skulle man i Japan inte se problem med saken i stort. Medan i exempelvis USA man blev så illa tvungen att bryta upp det monopolet.
        Därefter är det sannolikt att Sony skulle hållit högre standard än AT&T eftersom en av de oförlåtliga klavertrampen i Japan är att sitta med ett dåligt anseende. I USA var det i stället ”Who cares what they think, we’re the fucking Phone Company”.

        De kulturella skillnaderna mellan Japan och exempelvis Europa är enorma. Både inom politik och big business. Att en konfrontation anses ofint och ofta oförlåtligt plumpt innebär också att man står ut med förvånansvärt mycket innan man faktiskt kommer sig för att klaga rakt ut.

        Att sedan japaner verkar mer stryktåliga än européer när det gäller övervakning…ja, om det är tradition att ha skiljeväggar av rispapper och man är van att leva i skokartonger tätt uppträngda med grannarna så lär man sig förmodligen att privatlivet får man ha på insidan av ansiktet.

        Sydkorea vet jag mindre om och kan inte säga säkert. Men en gissning är att blotta närvaron av Kim Jong Il på andra sidan landsgränsen får många sydkoreaner att tänka efter mindre än vad de borde när det gäller hur hanteringen av ”säkerhetsåtgärderna” görs när det gäller internet. Vad man kan säga med säkerhet om Sydkorea är både att individer har lättare att ge uttryck för avvikande åsikter än i Kina och Japan…och att myndigheterna hanterar avvikare med mycket hårdare hand än vad de skulle komma undan med i väst.

        • Scary Devil Monastery

          Aj, aj…det där blev bitvis rörigt. Så blir det om man stolpar ihop kommentarer på en snabb fikapaus eller tre mellan vatten.
          Får se om jag ids bena ut första stycket…men i så fall knappast medan jag kör via min HTC. 🙂

      • Scary Devil Monastery

        BTW, Waldemar, Med ”språklig slump” menar du…?

        • Oj, så många spännande inlägg. Återkommer med tankar om dem.

          Som hastigast… för att skriva på japanska behövs två stycken stavelsealfabet med 46 tecken var. För att klara av en skriftlig kommunikation på samma nivå som en dagstidning behövs också säkert 2-3000 kinesiska tecken. Ibland så tar det japanska skriftspråket också hjälp av våra bokstäver. Då går det åt mycket minne bara för att skriva.

          Då satsade många tillverkare på att datorisera föremål i omgivningen och slutna standarder, ett välkänt arv från denna tid är Nintendo Game & Watch. vid samma tidpunkt som hemdatorerna i väst började med spel.

        • Scary Devil Monastery

          För att kunna läsa en vanlig dagstidning i Kina beräknas att man bör kunna 4000-5000 ideogram. Upp till 50.000 sägs existera. Men jag undrar om vi inte i väst har sett samma fenomen som du beskriver. Tillverkarna av hemelektronik i åtminstonde Japan var till att börja med knutna till staten på ett sätt som idag närmast leder tanken till gamla Telia eller varför inte Systembolaget.

          Med en statlig sponsring ämnad att så snabbt som möjligt upprätta en hög teknisk standard och konkurrenskraft för landet i helhet så lägger man en rätt solid grund för fortsatt tillväxt. I västvärlden kan man se liknande effekter av USA’s nationalisering av privata flygplanspatent under första världskriget och effekten än idag på amerikansk flygindustri – sak samma med Tyskland’s hantering av bilteknologi innan andra världskriget eller Englands ”liberala” anammande av industriteknologi under 1700-talet.

          Skillnaden tror jag kulturellt mer beror på att man i Japan och Kina är mer benägen att investera under lång tid där strategiska analytiker i västerländska företag måste slåss med näbb och klo för att kunna skjuta sikten längre än tre kvartal framöver.

          Exempelvis: I USA fick AT&T statligt erkänt monopol på den tidiga telekommarknaden – och det gick mycket snabbt åt helsike.
          I Japan sponsrade man mycket hårt hemelektronik och innovation både hemmavid och för export – och de företag som nyttjade möjligheterna är numera fortfarande framgångsrika. I Kina, Japan, och Taiwan hittar man enskilda bolag som kan sägas vara direkta monopol på hemmamarknaden – men det finns för det första inget som i Japan skulle kunna dra Sony inför en domstol som exempelvis hänt i Europa och USA – och för det andra kan man konstatera att där västvärlden visat sig konsekvent inkapabla att hantera marknader med inskränkts konkurrens så har man i Asien lyckats planera mer långsiktigt.

          Även i väst finns förvisso exempel på långsynta bolag med historia och kortsynta ”stjärnskott”. Ingvar Kamprad med IKEA å ena sidan, eller Wallenbergarnas/Bonnierfamiljens dynastier – och å andra sidan dotcombolag nummer ett till hundra, börsnoterade ena dagen, avskalade och plundrade nästa kvartal. Bara att tittar man på Kampradarna – autokratiska dimperiebyggare – i Asien så hittar man oproportionerligt fler.

  4. Vilka delar av Linux menar du inte är fria? Och hur får du ihop att Linux styrs diktatoriskt med att vem som helst är fri att forka projektet i en annan riktning – vad är likheterna med en diktatur?

  5. Scary Devil Monastery

    @Micke vK

    Nu nämner han bara att Linus Torvald et al. styr som välvilliga diktatorer. Och den saken stämmer faktiskt. Alla kernel updates måste passera deras granskning innan uppdateringen ges ut under namnet ”Linux”.

    Att det inte hindrar vemsonhelst från att kopiera Linux kernel och ge ut en ny distro av ett nytt OS som då inte får benämnas ”Linux”, men i övrigt man kan göra vad man vill med…det är en helt annan femma.

    Litet samma sak som att jag kan bygga ett par skor som är identiska med Ecco, men får inte sälja dem under det namnet, eller att InkClub har ”no-brand” bläck till de flesta skrivare…

    Det han nämner om mikrobetalningar som en fungerande modell är däremot sant – där ligger Kina framför väst, onekligen. Men det är en öppen fråga om det rör sig om den kinesiska kulturen eller tvånget från de låsta nätverken som har framkallat den paradigmen.

    Låsta plattformar har i väst visat sig ohållbara – jailbreakade iPhones, chippade spelkonsoller, open-source codecs, DRM-brytningar, DeCSS, doubletwist, rootade telefoner, m.m. har övertydligt demonstrerat att alla försök att implementera låsning i väst döms att misslyckas. Särskilt då låsta plattformar förlitar sig på lösningar som lider av BOBE: ”Break Once, Break Everywhere”.
    När ”DVD Jon” i Norge skrev sin DeCSS-mjukvara för att kunna spela upp sina DVD’er på sin dator föll hela industrins samlade försök att regionslåsa DVD – och inga nya försök att implementera DVD-låsning har lyckats.

    I västvärlden har vi det snarare så att stora bolag konstant har försökt applicera den låsta modellen, men har tvingats att på många fronter ge upp den kampen (ex. Apple med iTunes). Därigenom kan man snarare tyda att det finns ett massivt konsumenttryck i väst som tvingar paradigmet mot mer öppen standard.

    Nu är Valdemar medvetet försiktig och relativt neutral i sitt inlägg. Det finns förvisso en hel del önskvärda aspekter av Kinas nätkultur som vi i väst saknar eller just har börjat försöka med (mikrobetalningar, ex.). Men just låsta plattformar är här i väst lika svårsålda som den kinesiska diktaturen i helhet.

    Apple har överlevt och frodats genom genomtänkta helhetslösningar i övrigt, men även de har börjat tappa mark med förekomsten av mobilsystem baserade på Android. Sak samma överlever Sony mycket bra i asien, men har historiskt uppvisat rent otroliga missbedömningar i vad västvärlden är villig att acceptera i form av skyddsåtgärder (Sony Rootkit etc, chippade spelkonsoller) ämnade att begränsa produkternas funktionalitet.

    Nu är Kinas marknad, exempelvis, delvis styrd av att storföretag och statsmakt i många fall är sammanknutna, vilket ger vissa drag av korporatism – alltså inte en fri marknad, som följd.

    • @ Scary Devil Monastery

      Bra genomgång till några av skälen bakom att låsta standarder inte gått att införa! Konsumenter tycker sig inte få tillräckligt mycket, för att gå med inskränkningarna som följer av låsta standarder.

      Frågan är också hur väl öppenheten fungerar? Exempelvis har ju högre läsarantal har inte gett högre annonsintäkter. Jag anar bristen på interaktivitet.

      Jaron Lanier är en dysterkvist, med en del märkliga lösningar för internet, men jag får ge honom att han ibland har intressanta tankar. Enligt honom gillar vi öppna standarder därför att vi i den ”digitala maoismens” anda uppfattar att öppenheten ändå verkar ge massor av fräsch kultur och content. Fast egentligen bygger vi upp en kulturell motsvarighet till finansbubblan. Sedan får vi köpa både t-shirts och dataprogram från Kina, utan att ha något i utbyte.

      Fast den handelsobalansen med Kina har ju faktiskt varit normen under historien för Väst, förutom några århundradens avvikelse.

      Det är en otrevlig framtidsvision, korporativism mot digital maoism. Så behöver det inte alls se ut, mer om det senare.

      • Scary Devil Monastery

        Ja…en låst standard kan ge vissa fördelar, se exempelvis Apple.
        Å andra sidan innebär ofta låsta standarder att man betalar mer för en sämre lösning. Tvingas man betala höga priser för mjukvara som faktiskt reducerar vad din dyra hårdvara rent praktiskt kan göra så ser man det i väst inte bara att man får ett verktyg som fungerar sämre än det illegala alternativet – det påtvingar också en direkt värdeminskning i den hårdvara du använder at köra verktyget med.

        Det enda som har räddat låsning som begrepp är i, i apples fall, genialiska om än dyra helhetslösningar, samt praktiska monopol på många tekniska lösningar.
        Det finns dock numer klara och tydliga tecken på att Apple kommer bli tvungna att flytta ribban ännu mer för att hävda sig i konkurrensen gentemot exempelvis Android-lurar från HTC och Samsung, och trenden verkar gå mot att open source, i alla de fall där en direkt konkurrens mellan relativt mogna open source-lösningar och en låst standard inträffar, de som står för den låsta standarden måste kompromissa bort ytterligare en viss del av låsningen för att fortsätta hävda sig. Vox Populi, Vox Dei…i marknaden om än inte i politiken.

        Begränsningar av tillgänglig teknik fungerar helt enkelt inte – det är bara att gå ut och räkna hur många mopeder som säljs och sedan inte blir trimmade på något sätt för att man skall upptäcka det lönlösa i att försöka sälja undermåligt gods när alternativ finns att tillgå.

        Alternativet blir att man frångår konkurrens som drivkraft vilket då i stället ger en gammalkommunistisk planekonomi som mall för hur marknaden skall styras. Otrevlig tanke.

        Sedan ett par av dina frågor jag vill tala kommentera mer specifikt…

        ”Exempelvis har ju högre läsarantal har inte gett högre annonsintäkter. Jag anar bristen på interaktivitet.”
        Ja och Nej. Den pool med pengar som marknaden kan investera i marknadsföring kommer att förbli ungefär densamma. När ett fyrtiotal bloggare sätter sig och tapetserar sina populära bloggar med annonser så kan man räkna med att en och samma annons syns tio gånger där innan varje person med en papperstidning hade sett den en gång. Resultatet blir inte att annonsen tjänar in tio gånger så mycket, och så skall det ju på en fri marknad ej heller vara.
        Den interaktivitet man kan efterfråga finns då snarare i det som ger läsarna mervärde eller möjligheter att direkt engagera sig. Möjlighet att sponsra i form av mikrobetalningar. Eller varför inte Pandeyas i nuläget galna idé om att enskilda användare kan betala med lagringsplats och bandbredd?
        Uppfinningsrikedomen saknas dock inte.

        ”Enligt honom gillar vi öppna standarder därför att vi i den ”digitala maoismens” anda uppfattar att öppenheten ändå verkar ge massor av fräsch kultur och content. Fast egentligen bygger vi upp en kulturell motsvarighet till finansbubblan. Sedan får vi köpa både t-shirts och dataprogram från Kina, utan att ha något i utbyte. ”

        Här tror jag Lanier uttrycker sig antingen flummigt eller mot bättre vetande…när konsumentmakten råder har vi per definition en friare marknad än en där marknadens tillväxt styrs av de låsta format som sätts av enskilda industrier i övrigt. Den som har följt open source-rörelsen bara ytligt lägger idag märke till att det under de senaste tre åren har skett utveckling och förbättring inom LinuxOS och applikationer som får de etablerade aktörerna att se ut som om de stod still – eller i vissa fall, backade. Jag tycker närmast det verkar som om Lanier greppar efter ”Maoismen” som ett tryggt slagträ menat att provocera ryggmärgsreflexer.

        Det stora problemet är att marknadsparadigmen har avyttrat sig möjligheten med immaterierätt i det stora och hela på mikro och mellannivå – om tiotusen skickliga programmerare på hobbybasis kan skriva ihop ett fullständigt operativsystem som är stabilare och snabbare, samt nu börjar bli mer användarvänligt än de kommersiella alternativen – så börjar framtidens datorvara mer och mer gå över mot att det som man med lätthet kan ta betalt för kommer att vara tjänster i stället. Support, löpande utveckling och abonnemang kommer att bli modellen som är lätt att marknadsföra.

        Däremot kan Lanier ha rätt i att framtida T-shirts och lågavlönade, skickliga programmerare kommer att vara Kinas främsta exportvara. Se bara på Indiens IT-pool och fenomenet outsourcing.
        Det har alltid varit många som yttrat sig om hur framtiden kommer att se ut eller vad som vore önskvärt, men litmustestet de flesta teoretiker glömmer där brukar vara ”Kommer folk att gå med på det här?”. Nja, de trimmar i alla fall mopeden och förbigår SecuROM…

        • Okej, det här inlägget drar mot att mer börja diskutera Jaron Lanier och hans bok You are not a gadget än det kinesiska internet.

          Nåväl, jag nöjer med att konstatera att det är viktigt att tänka på att företag ofta konkurrerar med olika affärsmodeller. Hur företag gör affärer är lika viktigt som vad de säljer. Vissa företag licensierar sina program eller säljer abonnemang, andra ger bort mjukvara för att sälja hårdvara och tjänster. Det finns fria program och onlinetjänster som stöds helt av, just det, annonser.

          Det ger valfrihet. Det finns inte en affärsmodell som alltid är bäst. Det finns många olika värden att väga mot varandra, som bakåtkompatibilitet, användarvänlighet, integritet, säkerhet, livscykelkostnader, hållbarhet och interoperabilitet.

          Där har även låsta modeller sina fördelar, annars skulle vi inte ha debatten om att användare går mot att använda dessa.

          Sedan vet vi ju inte vilken modell som kommer att vara mest framgångsrik i framtiden. Då är det bra att veta styrkor och svagheter i den asiatiska modellen.

        • Jaron Lanier har en annan nätideologisk syn på hur nätet borde vara uppbyggt, där funktionalitet byts mot öppenhet. Olika ideologiska synsätt byggs in i nätets struktur. Intressant nog är ju Lanier och Piratrörelsen besläktade i sin syn på nätet. Lanier skulle nog gärna gå tillbaka till en tid där hemsidesbyggande var ett hantverk.

          I boken verkar han landa i en tanke om att någonslags statlig myndighet skulle hålla gång en databas över all content på nätet och kompensera kreatörerna. Digitala maoister erkänner kanske inte äganderätten, men Laniers cyberstalinism fångar kreatörerna i myndigheternas godtycke långt bortom dagens kulturpolitik.

          Där ger mikrobetalningarna mer hopp om att stimulera alla användare till bättre interaktivitet.

        • Scary Devil Monastery

          ”Intressant nog är ju Lanier och Piratrörelsen besläktade i sin syn på nätet.”

          Nja…nu har jag hört många olika åsikter om vad ”piratrörelsen” tycker. Vi får komma ihåg att PP i grund och botten agerar litet grand som en tankesmedja. Där vi är överens och bildar politik rör medborgarrätt på internet – eller rättare sagt, tanken att samhället i helhet inte bör stifta annorlunda lagar för infrastruktur som möjliggör masskommunikation än vad som gäller i ”verkligheten”. Sådana tankar leder enligt oss till slutsatsen att vad man egentligen säger är ”Demokrati, yttrandefrihet, och medborgarrätt var vackra tankar. På pappret. Draget till sin logiska slutsats har vi nu kommit fram till att den modellen inte håller.”

          Varefter man med märkliga resonemang börjar propsa på att budbärarimmunitet inte är hållbart, och att lagstadgat ansvar skall läggas på tredje part alt. de som inte har inflytande över de skeenden som man ondgör sig över.

          ”Lanier skulle nog gärna gå tillbaka till en tid där hemsidesbyggande var ett hantverk.” Gud förbjude. Nej, men litet mer grundläggande kunskap om hur en dator fungerar och vad internet egentligen är skulle inte sitta fel. Till slut tröttnar egentligen den mest fanatiske teknokrat på att tvingas förklara för folk att det inte är en kaffekoppshållare som kommer ut ur lådan när man trycker på knappen.

          Vi är mitt i samma typ av paradigmskifte som när ångloket uppfanns och gemene man blev övertygad om att den mänskliga fysiologin skulle ta grav skada av att färdas i hastigheter överstigande trettio km/h. Mer baskunskap och förförståelse skulle efterfrågas – helst innan politiker utan vare sig vett och sans i praktik lagstiftar bort grundlag och rättspraxis som en osmaklig bieffekt i osmakliga försök att uppnå önskvärd effekt genom att använda ineffektiva lösningar på fel mål.

          ”I boken verkar han landa i en tanke om att någonslags statlig myndighet skulle hålla gång en databas över all content på nätet och kompensera kreatörerna.”

          Nu får du sluta. När jag lägger mig ikväll vill jag kunna somna också. 🙂
          Jag kan bokstavligen se eländet framför mig, med en statlig överbyråkrati mer omfattande i USA än Office of Homeland Security som skall in i varje hem och hårddisk och snoka reda på exakt hur ofta ett givet verk används.
          Ärligt talat, om Lanier har den tanken på fullt allvar så föreslår jag han börjar ta sin medicin igen – ”topografin” på internet är inte så pass klar av man bara kan börja indexera Google-sökningar och sluta sig till vad som finns. Vi talar om att man måste undersöka varje enskild brukare av de kanske dryga dussintalet typer av darknet-protokoll som existerar med jämna mellanrum för att konstatera vad som hålls ”levande” eller ej. Senast jag slog på min bittorrent-klient uppskattade den antalet för tillfället aktiva användare till hundratalet miljoner. Varenda en av dessa måste då fångas i rätt ögonblick och en förfrågan på varje verk tillgänligt på nätet måste köras mot varje enskild brukare – bara för att man skall kunna göra uppskattningen av vilka verk som finns och vilken grad av popularitet de åtnjuter.
          Och där har vi ändå bara bittorrent. Hur mycket resurser kommer den mastodonten att kosta? Budgeten lär bli högre än Microsoft’s årliga omsättning, den saken är klar. Med våra skattepengar? Nja, nej, den idén tror jag Lanier får lägga på lut ett tag till.

          ”Digitala maoister erkänner kanske inte äganderätten, men Laniers cyberstalinism fångar kreatörerna i myndigheternas godtycke långt bortom dagens kulturpolitik.”

          Jag är fortfarande inte säker på vad en ”digital maoist” är. Grundtanken för ägande är i grund och botten att det man äger kan betraktas som en singularitet. Man kan bli av med det man äger, eller så kan man förbruka det man äger. En idé eller mem i sig är väldigt väldigt svårt att rättfärdiga ”ägandet” av – men mycket mer problematiskt, det finns ingen möjlighet alls, oavsett lagstiftning, att faktiskt utöva kontroll över en mem när den välk blivit publicerad. Genom att lufta den har man redan spridit den.
          Här kommer vi då in på det som rent praktiskt går att göra – och där har vi upphovsrätten. Det som kan skyddas blir att idén tillerkänns en upphovsman, och att den idén har mangetts och utformats av honom.I det fallet att idén är populär stärks upphovsmannens varumärke vilket betalar sig direkt i form av fler möjligheter. Är idén usel försvagas upphovsmannens varumärke.

          Om ICA för ett märke chokladkakor jag gillar och jag duplicerar dessa i mitt kök med egna ingredienser så står det mig fullständigt fritt att distribuera dessa, att sälja dem, eller att äta upp dem. Hade detta gällt musik hade att jag reverse-engineerade receptet på kakorna räknats som brott mot upphovslagen idag.
          Däremot kan man oförbehållet köpa att jag gör mig skyldig till brott om jag säljer kakorna under märkesnamnet.

          Problemet med immaterierätten är att konsumenten blir skyldig ett antal mycket konstiga begränsningar på vad han får eller inte får göra med sin köpta vara, samtidigt som inga garantier som varit självklara om det hade gällt materiella föremål tillämpas. ”ägandet” blir ett krystat fantasifoster, vilket är anledningen till att jag liksom många andra inom PP anser att det har gått litet väl långt nu. Immaterierätten, hade den brukats på materiella föremål, hade varit en total katastrof. Det rör sig om ett klumpigt och valhänt försök att patentera memer och ingenting annat. den logiska förlängningen av den förutsättningen blir mycket snabbt löjeväckande.

          ”Där ger mikrobetalningarna mer hopp om att stimulera alla användare till bättre interaktivitet. ”
          Ja, problemet här i väst är att tjänster gentemot mikrobetalningar/mikrotjänster går i uppförsbacke och motvind. Spotify har ett antal bolag ombord men helst skulle de se den typen av tjänster försvinna – det ger på tok för litet marginal jämfört med vad de är vana vid. Det hjälper inte nämnvärt artisterna heller då deras andel om de är anslutna till ett bolag blir ännu mindre. Mikrobetalningstjänsterna konkurrerar med det marknadsparadigm som musikbolagen helst håller i samma järngrepp som Charlton Heston håller sin bössa med.

  6. […] here to see the original:  Torsdagskrönikan: På andra sidan muren – vad Kina kan lära Väst om … Category: Bloggat om skrivarfärgTags: eller-att > identiska-med > jag-kan > lja-dem > par-skor > […]

  7. Fast, nej, nåt är snett i det han skriver. På vilket sätt gör det världen mer begriplig att jämföra Torvalds roll med en diktatur? På vilket sätt relaterar det till Kinas roll i världen och på nätet?

    Artikelförfattaren verkar ha dålig koll, helt enkelt.

    …”vill det sig illa kan [reklamfinansierad kultur] konkurrera ut även de exempel på öppen och fri internetkultur som existerar”. Vad är det där? Vad betyder det? Att öppen och fri nätkultur är utrotningshotade undantag? Vad jag kan se är det nonsens.

    • @Micke vK

      Det kanske minst kontroversiella med min artikel är att Linus Torvalds är the benevolent dictator of planet Linux. Det är en av grunderna för att Linux skall kunna fungera.

      Faktum är att Linus Torvalds, om det inte vore för fredsavtalet i Twin Peaks, fortfarande skulle sitta och personligen gå igenom allt för hand! En micromanagement som hade fått en sovjetisk byråkrat att blekna! Eller så hade förmodligen Linux splittrats sönder och samman.

      Idag har Torvalds ett team av löjtnanter, ofta anställda på de olika jättarna i Silicon Valley som IBM, Intel och Hewlett Packard. Linux är en affärsverksamhet, inte en traditionell sådan, men lika fullt en affärsverksamhet.

      Utan freden i Twin Peaks hade förmodligen inte Linux kunnat göra den stora framryckningen under 00-talet och ta sig in i mobiltelefoner, robotar och superdatorer. Den ursprungliga undergroundkulturen funkade inte, utan behövde blandas upp med konventionell kapitalism, för att skapa en affärskultur som är meritokratisk, samarbetande och darwinistisk.

      Kina-artikeln handlar om hur framgångsrika olika sätta att samverka på nätet är, i den anda Hernando De Soto etablerat

      http://www.netopia.se/2010/02/24/den-informella-ekonomins-mysterium/

    • Jojo, allt det där är sant, och man kan kalla det ”the benevolent dictator of planet Linux” för att skoja till det. Men ta det ur sitt sammanhang och säg att det är på nåt vagt sätt kopplat till kinesisk nätkultur, så har det blivit nonsens av det. Av sammanhanget att döma förstår inte artikelförfattaren alls vad han pratar om.

      • @Micke vK

        Det var i och för sig Linus Torvalds som skämtsamt tog upp namnet av benevolent dictator of planet Linux i en intervju för Wired. Fast bråken inom Linux om vilken roll Linus skulle spela har ju varit allvarligare än bara skämt, de har gällt den framtida utvecklingen.

        Det handlar om att jämföra olika förutsättningar på internet. Kan det vara att det specifikt asiatiska med mikrobetalningarna är att de utvecklades i affärsmodeller som tar direkt betalning istället för genom annonser?

        Frågor kring det öppna eller slutna nätet är några av de viktigaste nätpolitiken har framöver.Då gäller det som politiker att klarsynt kunna bedöma de olika alternativen.

        Fördomen att Asien inte kan innovera och ligger efter oss är kanske bekväm, men har visat sig fel förr.

      • Scary Devil Monastery

        @Waldemar

        ”Fördomen att Asien inte kan innovera och ligger efter oss är kanske bekväm, men har visat sig fel förr.”

        Faktum är att ”Asien” – för en given definition av det ordet som inskränker sig till Kina, Japan, Sydkorea och Taiwan – visat sig vara svårslaget överlägsen på at innovera i ungefär fyratusen år. Skon klämmer snarare med att de är konservativa när det gäller politik på ett sätt som får våra mest fossiliserade byråkratifundamentalister inom S att verka som vildögda anarkister i jämförelse.

        Japan är visserligen en otrolig framgångssaga inom tillverkning och förfining av spjutspetsteknologi – men är förankrade i en typ av nationalistisk isolationism och feodaltänkande som i många avseenden framstår som totalt obegripligt för en västerlänning.
        På vissa sätt är det beklämmande – Japan har en otroligt hög prestationsmotivation hos sina studenter och ämbetsmän.
        I många fall för hög, vilket man ser genom den höga självmordsfrekvensen i de fall där studenter misslyckas eller arbetare förlorar sina jobb. Samtidigt dras de med många helt otroligt arkaiska system inom både utbildning och arbetsmarknad.

        Kina anses av många vara en kommunistisk diktatur – vilket kan stämma till namnet, men i det stora hela är det samma mandarinvälde med samma kultur som det varit de senaste tretusen åren. Bara att man nu kommit på att galjonsfiguren inte längre behövdes. Sak samma med kinesisk marknad – samma feodala modell som under kejsartiden, med ämbetsmän och CEO’s i rollerna som ståthållare och guvernörer.

        För att överdriva medvetet skulle jag vilja jämföra det med att ta en samling europeiska feodalherrar och ge dem modern teknologi, infrastruktur och utbildning, men i övrigt låta dem behålla samma sociala förförståelse.

        • Debatten om Japans ekonomi och hur väl den styrning som näringslivsministeriet MITI försökte utföra upptar mycket forskning. Resultatet vad jag kunnat se var att MITI gärna vill styra, men ofta inte kunde.

          Det finns en konservatism i affärslivet, blandat med en ofta halsbrytande teknisk innovation.

          Kinas kommunistparti följer leninistisk doktrin, att släppa på kontrollen bara partiets makt kan bibehållas. Det passar den styrande teknokratiska fraktionen inom partiet, som utmanövrerar reformister och maoister (icke-digitala).

          Påminnelserna av mandarinvälde kan vara ytliga från vår synvinkel. De attityderna är satta under mycket snabb förändring, genom yttre tryck. Vi får se hur stabil utvecklingen är i Asien.

          Huvudpunkten är att många av de viktigaste förändringarna beror på att asiatiska internetaktörer har mött användarnas efterfrågan. Detta möte har sett annorlunda ut än i väst.

        • Scary Devil Monastery

          Ledsen, tidigare inlägg hamnade fel…

          @Waldemar

          ”Huvudpunkten är att många av de viktigaste förändringarna beror på att asiatiska internetaktörer har mött användarnas efterfrågan. Detta möte har sett annorlunda ut än i väst.”

          Mer om detta senare, men till att börja med….Metallica upptäcker att de fildelas, och bränner därför sina fans på bål. Tappar därefter merparten av sina lyssnare.

          Trent Reznor vårdar sin fan base och kan därför kränga en miljon av samma skivor han gett bort gratis med nettoförtjänst ~25 SEK/styck.

          Jag vågar mig på en gissning att när internet kom och knackade på dörren så gick kinesiska entreprenörer man ur huse för att hitta på nya sätt att tjäna pengar på i stället för att satsa merparten av sitt kapital för att bränna sina fans på bål.

          Och därigenom framstod mikrobetalningen. Att olaglig fildelning idag är så skriande stor som den är beror på två ting framför allt annat:

          1) Branschen som står för motåtgärderna agerar så pass osympatiskt att många idag gärna fildelar extra bara för att förpassa den en känga. Förutom vad värre är att potentiella kunder hellre väljer att tanka ned snarare än att bidra till STIM och ifpi’s mindre resonliga delar av sin verksamhet.

          2) I stället för att bejaka modeller av typen spotify, Voddler, flattr, med mera har branschen som helhet öst obegränsade resurser för att ge konstgjord andning åt sin icke livsdugliga marknadsmodell.

          Här har vi förvisso en väsentlig skillnad. Fildelning finns förvisso även i Asien, men i asien finns det som du själv påpekat förnuftigare och bättre betalmodeller så fildelningen har aldrig lyckats bli lika stor som fenomen.

        • …får jag komma med en fundering?
          kan det vara itressantare med nanobetalningar i ett handelsområde som består av uppemot 2 miljarder människor, trots viss språkförbistring, än i ett land med 9 miljoner
          invånare?
          ..tacksam för svar

        • Jag vet inte det, det som främst behövs är tekniska lösningar och förtroende. En miljard kineser är inte online. För övrigt läste jag några tänkvärda texter om det här på Netopia.

        • Scary Devil Monastery

          Man uppskattar just nu Kinas internetanvändare till nästan 400 miljoner. Enligt deras regering som förvisso gärna vill få landet att framstå så modernt som möjligt. Men även om vi antar 300 miljoner så rör det sig om en större marknad än hela USA eller Europa. Vissa uppskattningar säger att den siffran lär nå 800 miljoner runt 2013.

          Så en miljard kineser online är inte en otänkbarhet inom fem år.

          Tekniska lösningar för mikrobetalningar finns egentligen redan. Infrastruktur finns även det. Implementering finns. Kvarstår förtroende.
          Och där har vi kanske problemet – ingen av de stora aktörerna har minsta intresse av ett system som förlitar sig på mikrobetalningar då det direkt konkurrerar med deras gamla, långt mer lönsamma modell..

        • ..du är klok du, jag räknade kanske in Indien också i 2 miljarder. Är det inte underligtatt det gränslösa internet ändå är så beroende av ett talat gemensamt språk, däremot ser filerna likadana ut world wide, eller har jag fel?
          Förtroendet, kan inte ngn från branschen säga; jo det är så att vi vill tjäna like mkt per copy på nätet som i den reella världen, vi är beredda att sjunka neråt, med det kravet.

        • Scary Devil Monastery

          ”…däremot ser filerna likadana ut world wide, eller har jag fel?…”

          Nja, njo…här kommer vi in på industristandarder. Sant är att samma 8 bit används i samma kombinationer…men därefter kommer vi in på olika filformat och hur de kan tolkas.

          Vill jag få ned, exempelvis, ”Avatar” (varför jag nu skulle vilja se den utan 3D, men som exempel…), så hittar jag den mödolöst i följande filformat: .avi, .mkv, kanske i .mov (finns alltid någon apple-fanatiker där ute), eller .mp4. Det finns säkerligen någon kotte därute som rippat om den i .ogm eller, .vmw eller .ogg.

          Språkförbistringen är alltså total, beroende på att vissa format som microsoft’s .avi är proprietära, medan däremot xvid är öppen. Und so weiter. Det som däremot räddar situationen är att en mediaspelare idag ”talar” hundratals språk och kan tolka de filer som körs på standardmässiga format med lätthet.

          Det här är f.ö. ett till problem med idiotin att bredbandsleverantörer skulle avlyssna sina kunder. Innan man i helhet undersökt de filer som laddats upp/ned av användaren så kan man egentligen inte ens dra någon säker slutsats om vad tusan det är han laddar upp eller ned. För varje fil som skall blockeras måste man lägga upp en definition av varje tänkbart format att tagga. Vilket förbigås bara någon styckar bort en sekund av inledningstexten innan de rippar om filmen igen. Att läsa kommunikationen i helhet blir då nödvändigt – vilket i sin tur med nödvändighet innebär att man även avlyssnar hans privatliv och finansiella transaktioner. Sak samma duger inte ett datorfilter då varje film efter ompaketering inte längre följer det format eller de taggar som de försetts med av industrin för att kunna förhindra avspelning elelr att man förbigår reklamen. Alltså måste övervakningen ske av de som kan göra en subjektiv bedömning av materialet.
          Här finns en av anledningarna till att automatisering av övervakning omöjliggörs.

        • …man blir knäsvag 🙂

        • Scary Devil Monastery

          Onekligen något konstigt med parsningen på inläggen – inlägg #38 skulle ha varit ett svar på #49, inte hamna efter #37…

        • Jag har tyvärr lite svårt att följa ditt argument, SDM för det är svårt att hitta följden på inläggen. Det är tydligt att vi har en hel del frågor som kretsar kring det låsta nätet, och fördelarna och nackdelarna kring det. Förhoppningsvis får jag tillfälle att återkomma om det.

        • Scary Devil Monastery

          Stämmer – jag tror parsningen på Netopia kunde varit bättre – inläggen hamnar ur både följd och synk, vilket är aningen fel.

          För att undvika crossposting kommer jag i framtiden att lägga mina inlägg i slutet och helt enkelt referera till det jag svarar på med #.

          Och du har rätt. Det finns för och nackdelar med allt. Den övervägande nackdelen jag finner med ett låst format är att ett låst format per definition alltid kommer att akterseglas i utvecklingstakt om ett öppet format existerar som kan konkurrera. Det låsta formatet, även om det kan styra utvecklingen, hämmar densamma.

  8. @Micke vK

    Det kanske minst kontroversiella med min artikel är att Linus Torvalds är the benevolent dictator of planet Linux. Det är en av grunderna för att Linux skall kunna fungera.

    Faktum är att Linus, om det inte vore för fredsavtalet i Twin Peaks, fortfarande skulle sitta och själv gå igenom allt för hand! En micromanagement som fått en sovjetisk byråkrat att blekna! Eller så hade förmodligen Linux splittrats sönder och samman.

    Idag har Torvalds ett team av löjtnanter, ofta anställda på de olika jättarna i Silicon Valley som IBM, Intel och Hewlett Packard. Linux är en affärsverksamhet, inte en traditionell sådan, men lika fullt en affärsverksamhet. Fri programvara behöver ju inte betyda gratis, se på Red Hat.

    Utan freden i Twin Peaks hade förmodligen inte Linux kunnat göra den stora framryckningen under 00-talet och ta sig in i mobiltelefoner, robotar och superdatorer. Den ursprungliga undergroundkulturen funkade inte, utan behövde blandas upp med konventionell kapitalism, för att skapa en affärskultur som är meritokratisk, samarbetande och darwinistisk.

    Hela artikeln handlar om hur framgångsrika olika sätta att samverka på nätet är, i den anda Hernando De Soto etablerat

    http://www.netopia.se/2010/02/24/den-informella-ekonomins-mysterium/

  9. ja du Walle, det har gått en tid nu och jag har läst dina inlägg, tyvärr är det mest ”stajling och sreetsmartness” i dina påstående, du orkar inte riktigt tänka eller konkludera.
    sijo

  10. Scary Devil Monastery

    @Micke vK

    Waldemar har faktiskt rätt när det gäller Linux och Linus. Open Source betyder egentligen att det enda som kan skyddas är varumärket i sig (upphovsmannens namn). Du kan bygga om Linux hur du vill, distribuera fritt, skapa en ny distro, eller köra en kopimi på kernel.

    Men om du ändrar på kernel kan du inte göra en distro på modifikationen och kalla alstret för Linux – det måste Linus göra en signoff på.
    Och metoden har bevisligen fungerat. Man kan titta på FreeBSD som exempel, eller varför inte Darwin?

    Att open source har uppmuntrat innovation även i marknaden kan man se på Apple – få känner till att MacOS X i grund och botten är Darwin (open source, fullt funktionellt, och öppet) med GUI och grafik som proprietära add-ons. Genom att förlita sig på den överlägsna utvecklingstakten och innovation har Apple tagit marknaden för mediaspelare och mobiltelefoner med storm, och det är först nu när konkurrens med open source i grund (HTC, Samsung, Sony Ericsson) börjat uppstå som Apple’s tron syns vackla.

    Linux är i stort inte annorlunda. Torvald sätter bara sitt namn på det han själv godkänt. Söker man inte hans godkännande står det en fritt att låta bli. På det viset är han självklart diktator och envåldshärskare över Linuxkärnan.

  11. Scary Devil Monastery

    @Waldemar

    ”Huvudpunkten är att många av de viktigaste förändringarna beror på att asiatiska internetaktörer har mött användarnas efterfrågan. Detta möte har sett annorlunda ut än i väst.”

    Mer om detta senare, men till att börja med….Metallica upptäcker att de fildelas, och bränner därför sina fans på bål. Tappar därefter merparten av sina lyssnare.

    Trent Reznor vårdar sin fan base och kan därför kränga en miljon av samma skivor han gett bort gratis med nettoförtjänst ~25 SEK/styck.

    Jag vågar mig på en gissning att när internet kom och knackade på dörren så gick kinesiska entreprenörer man ur huse för att hitta på nya sätt att tjäna pengar på i stället för att satsa merparten av sitt kapital för att bränna sina fans på bål.

    Och därigenom framstod mikrobetalningen. Att olaglig fildelning idag är så skriande stor som den är beror på två ting framför allt annat:

    1) Branschen som står för motåtgärderna agerar så pass osympatiskt att många idag gärna fildelar extra bara för att förpassa den en känga. Förutom vad värre är att potentiella kunder hellre väljer att tanka ned snarare än att bidra till STIM och ifpi’s mindre resonliga delar av sin verksamhet.

    2) I stället för att bejaka modeller av typen spotify, Voddler, flattr, med mera har branschen som helhet öst obegränsade resurser för att ge konstgjord andning åt sin icke livsdugliga marknadsmodell.

    Här har vi förvisso en väsentlig skillnad. Fildelning finns förvisso även i Asien, men i asien finns det som du själv påpekat förnuftigare och bättre betalmodeller så fildelningen har aldrig lyckats bli lika stor som fenomen.

  12. ”Kinas kommunistparti följer leninistisk doktrin”
    det håller jag inte alls med om, utan de följer en pragmatisk kapitalistisk idé som är tusen år gammal (med några mycket speciella undantag), vi får inte glömma bort att dom till skillnad från oss (europeér) har haft mer eller mindre monopol på handeln i det asiatiska området, det kunde Marco Polo vittna om, vad vi däremot har att lära det är deras pragmatism, där har de västerländska upph.rättsorganisationerna mycket att lära ,det får mig att tänka på ett stycke skrivet av
    Isobel Hadely-Kamptz, det kunde lika gärna vara från Konfucius vishetslära;
    ”De individer vi tror att vi är går inte att på ett meningsfullt sätt skilja från yttre intryck. Våra hjärnor formas i så intensivt samspel med omvärlden att det inte går att säga vad som kommer inifrån och vad som kommer utifrån. Hela den cartesianska idén om jaget blir barock när det i realiteten inte finns något jag bortom en ständigt nätverkande hjärna. Internet förstärker endast den neurologiska kollektivismen och ger denna en synlig och konkret innebörd. I filosofisk mening borde därför idén om den enskilda upphovsmannen ses som en historisk kuriositet att ställa invid tanken om själens boning i tallkottkörteln.”

  13. ”Kinas kommunistparti följer leninistisk doktrin”
    det håller jag inte alls med om, utan de följer en pragmatisk kapitalistisk idé som är tusen år gammal (med några mycket speciella undantag), vi får inte glömma bort att dom till skillnad från oss (europeér) har haft mer eller mindre monopol på handeln i det asiatiska området, det kunde Marco Polo vittna om, vad vi däremot har att lära det är deras pragmatism, där har de västerländska upph.rättsorganisationerna mycket att lära ,det får mig att tänka på ett stycke skrivet av
    Isobel Hadely-Kamptz, det kunde lika gärna vara från Konfucius vishetslära;
    ”De individer vi tror att vi är går inte att på ett meningsfullt sätt skilja från yttre intryck. Våra hjärnor formas i så intensivt samspel med omvärlden att det inte går att säga vad som kommer inifrån och vad som kommer utifrån. Hela den cartesianska idén om jaget blir barock när det i realiteten inte finns något jag bortom en ständigt nätverkande hjärna. Internet förstärker endast den neurologiska kollektivismen och ger denna en synlig och konkret innebörd. I filosofisk mening borde därför idén om den enskilda upphovsmannen ses som en historisk kuriositet att ställa invid tanken om själens boning i tallkottkörteln.”

    • ngt är fel på logistiken här på bloggen detta skall referera till Waldemar #30 🙁

    • I leninismen är partiets makt viktigast, medlen är inte det viktigaste. Som ledaren Deng Xiaoping sade ”det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss”.

      Du citerar ofta Isobel Hadley-Kamptz text ur Arena, och det är ju bra att infosocialismen som argument förs fram. Det skulle alltså vara omöjligt för någon att uppnå verkshöjd då vi ändå är så beroende av vad andra har gjort tidigare. Det är en kollektivistisk tanke som inte behöver ha att gör med neurovetenskap, det beror ju på vilken nivå vi väljer att identifiera våra fungerande rättigheter. Då behövs inte Descartes, eller tallkottskörteln.

      Det är en 2000-talets viktiga politiska frågor, är det kollektivet som skall bestämma eller vårt frivilliga samarbete? Då vore det intressant om det skulle bli att Asien befann sig på den nätindividualistiska sidan.

      • Scary Devil Monastery

        Hörs att du disputerar med Sandberg en del. 🙂

        Men ja, socialismen smyger sig in bakvägen numera tycker jag det verkar som, utom i Länder med långvarigt kommunistiskt styre där ”partipolitiken” börjat likna 1800-talets USA med järnvägsbaroner och hela paketet.

        Gamle Gorbachev sade det bäst: “The most puzzling development in politics during the last decade is the apparent determination of Western European leaders to re-create the Soviet Union in Western Europe.”

        Vad som borde blivit en friare och mer öppen marknad i experimentet EU har hittills visat sig bli en stelbent byråkratibunden oligarki inpyrd i supranationell protektionism som på alla plan utkonkurreras av USA, Sydamerika, och Asien.
        Främst av de länder vi ”upplysta västerlänningar” dömt ut som diktatoriska U-länder under marknadsmässigt efterblivet socialistiskt styre.

        Det kanske mest pinsamma bör vara att vi inte ens förmår uppvisa samma pragmatism som Kina’s Kommunistparti, utan att vi på både marknadsmässig och hög politisk nivå framstår som ännu mer dogmatiskt stelbenta än vad de är.

        • Menar du Anders Sandberg?

          Det finns en skillnad mellan att argumentera mot dagens upphovsrätt ur perspektivet att man anser att den inte fungerar och uppnår det goda som avsågs, och att argumentera för att det inte finns något individuellt skapande, något tillfälle i kreativitetsprocessen där mitt arbete skapat något nytt. Då hamnar vi definitivt i det som Hernando De Soto varnat för.

        • ”Det kanske mest pinsamma bör vara att vi inte ens förmår uppvisa samma pragmatism som Kina’s Kommunistparti, utan att vi på både marknadsmässig och hög politisk nivå framstår som ännu mer dogmatiskt stelbenta än vad de är.”
          Tack scary, det var ungefär det jag försökte säga till Waldemar. Att han blundar för Confusius förvånar mig.

        • Scary Devil Monastery

          Jo, den saken trodde jag att open source-rörelsen, GPL/GNU, Creative Commons, och även BSD hade demonstrerat handgripligen. Individuella prestationer skapar ett varumärke – ett namn – som man kan saluföra och vars ställning på en marknad blir stark. Jag har tagit upp den diskussionen mer omfattande här på netopia i tidigare inlägg.

          Problemet med dagens upphovsrätt är att själva ”Upphovsrätten” och dess syfte kidnappats till alla möjliga syften den inte avsetts för, och därigenom får vi den helt igenom flummiga debatten när det gäller immaterierättshantering/IP och i rent praktisk mening att upphovsrätten idag stjälper snarare än hjälper både utvecklingen och kreatören.

          Vi kan titta på exemplet i Kanada där de fyra stora (EMI, Warner, BMG och Sony music group) har dragits inför rätta med en sex miljarder dollars stämning i potten för att i tjugo års tid ha sålt och licensierat uppskattningsvis 300.000 låtar utan att ha avtal med artisterna som skrivit verken (och, ej att förglömma, gärna dragit kreatörerna inför rätta när de protesterat) – piratkopiering med kommersiellt syfte, m.a.o. Det mest dyrbara och ovärderliga när det gäller skapandet av ett verk är det varumärke som verket styrker. Det är detta som upphovsrätten borde skydda. I och med att man kommit på idén om immateria/IP har man gjort själva upphovsrätten dispositiv i praktiken, vilket har förskjutit viktningen av hur marknaden fungerar till att skickligheten i att stifta och exekvera lag fått ta överhanden framför konkurrenskraft. Det är här vi hittar en av grunderna till den korporatism du nämnt i andra sammanhang.

          Ta fildelningen – i rent praktisk mening är det sällan eller aldrig upphovsmannen som är den som skall skyddas med de vansinniga ”skyddsåtgärder” man vill genomföra. Och tittar man ur rent upphovsmannamässigt perspektiv så har fildelningen (alt. masskommunikationen som fenomen) direkt ökat chansen för upphovsmännen att etablera sina varumärken enligt marknadsmässig standard – genom att erbjuda produkter som utövar fri konkurrens. Med en distributionskostnad som närmar sig noll, och obegränsade möjligheter till marknadsföring begränsas distributionsindustrins roller avsevärt, och lägger makten direkt i händerna på upphovsmannen. Det finns många briljanta exempel på hur den utvecklingen gynnat dem som tagit klivet. Nine Inch Nails och Radiohead är de mest kända, men i en marknad där till och med Blondinbella lyckas dra in en avsevärd lön på att driva en blogg utan behov av förläggare eller agent finns helt enkelt ingen nisch kvar för stora delar av mediaindustrin. En sådan nisch måste då skapas articifiellt genom vad man bara kan kalla statlig subventionering via lagstiftning.

          Större delen av mediaindustrin kan alltså utan att skeva synen numera ses som en ohelig hybrid av statliga monopol och korporatism. Likt de gamla grovsmedsgillena och textilvävarskråt har de i nuvarande tappning spelat ut sin överlevnadsförmåga vad gäller alla typer av fri marknad.

          Jag ser det som samma paradigmskifte som den industriella revolutionen – en utveckling som framtvingar anpassning och utveckling. Som gammal biolog kan jag inte annat än säga att det är rätt och riktigt att även ett socialt fenomen som ”marknaden” får lov att evolvera.

          Och jo, det är Anders Sandberg jag menar. Han gillar tallkottskörtlar – och andra endokrina organ – skarpt, såvitt jag miknns. Jag håller med, varje människa borde ha en 😉

      • ”partiets makt”, den tiden är nog förbi när den målades i slagord, idag utgör den ett maktoligopol tillsammans med storföretagen typ socialdemokraternas i sverige med finansminister Sträng under 40 år, fråga Jakob W, krångla inte till det. Europa är i skymmningslandsläge, vi fakturerar ju bara varandra för pseudotjänster många ggr och dessutom generöst med herrelösa pengar, det borde du känna till.

      • Waldemar, det kommer att bli verkligt svårt att ”tjäna pengar” på immatriella tjänster
        , gällande internet. Varken du eller jag kan kontrollera våra ”texter” här på bloggen oavsett verkshöjden. Isobel´s text höjer sig över mängden därför når den fram den är allmängiltig och modern, den pekar rakt ini kvantteorin och strängteorin via Herakleitos (panta rei), decartes har fortfarande giltighet men i andra sammanhang.
        Waldemar, din uppgift skulle i det här sammanhanget försöka övertyga dina uppdragsgivare om detta.
        haenbradag

        • Jag blir alltid misstänksam över den som försöker att skapa upp en ny epistemologi för att försöka få igenom sina tankar i politiken. Det är ju inte nytt att argumentera för att det inte går att avgöra vem som har den slutliga kreativiteten för att få fram ett unikt verk. Det handlar om vilken nivå vi vill se oss på, vad Nietzsche kallade en nödvändig lögn, men det är en ack så viktig lögn om vi vill kunna dra nytta av goda samhällsmekanismer.

  14. Scary Devil Monastery

    Alla de olika proprietära formaten har sina egna nycker och egenheter. Vissa är att jämföra med försök att låsa innehållet (CSS exempelvis) till att bara spelas upp under vissa omständigheter. Andra är olika försök att komprimera bild och ljud på ett så kompakt sätt som möjligt utan att inverka menligt på filens integritet (i betydelsen helhet).

    De proprietära standarder som finns reverse-engineeras dock snabbt. DVD Jon i Norge ville kunna spela upp sina köpta skivor på sin Linux-PC och skrev då DeCSS som gjorde detta möjligt. Microsoft’s .avi fungerade alldeles utmärkt men ingrepp i det formatet var olagligt då standarden var låst – alltså skrev smarta killar ihop den öppna standarden xvid i stället. och så vidare.

    För tio år sedan behövde man om man ville spela upp en film ladda ned ej mindre än tre olika mediaspelare, varje med sin typ av filtyper som den kunde spela upp. Idag kommer en mediaspelare som VLC exempelvis med kapacitet att spela upp i stort sett vilket format som helst – från DVD/Blue Ray, till ljudfiler.

    Om ett bolag ger ut ett smalt verktyg på internet som utför en önskad åtgärd sätter sig genast tusentals med hackers ned och samsas om att tillverka en schweizisk armekniv som gör samma sak, ofta bättre, har tjugo andra funktioner integrerade, klarar av fler format, är stabilare i helhet, och som dessutom är gratis. I ofta minst tre olika varianter för att passa olika grundspecifikationer. Exempelvis gamla windows mediaplayer eller apples quicktime, som blev omsprungen av Zoom player och VLC.

    Samma gäller applikationer förutom media – openoffice klarar i stort sett allt som Microsoft office klarar av – men openoffice kan öppna och spara dokument i tjogtalet olika format som kan läsas av andra kalkyl/ordbehandlingsprogram – medan microsoft office är högst begränsad i att den bara läser MS-standarddokument som regel.

    Det här har i vissa fall gett udda utfall. Vissa filer i komprimerat .rar/zip format kan man döpa om ändelsen till och få VLC att spela upp direkt, utan att behöva behandla filen i något annat program först. Den utvecklingen hade vi aldrig sett ifrån Apple eller Microsoft.

  15. …klargörande
    Waldemar ironiserar över Isobel´s text ovan, ang att det skulle vara omöjligt att som individ kunna uppnå verkshöjd; Waldemar, du kan inte ta med dig verkshöjd till nätet, det är det de handlar om.
    Att du är far till din egna barn, är det ingen som tvivlar på.
    trevlig helg

  16. […] det uppmärksammade bråket i våras? Kina har förstås egna sökmotorer (se Waldemar Ingdahls krönika i ämnet) men det går att komma åt Google på Hong Kongs toppdomän. Övriga är spärrade. […]

Kommentera artikeln