Nyhetsmediernas framtid i den digitala världen har diskuterats intensivt under våren. Ett framgångsrikt exempel är den internationella tidningen Financial Times som tar betalt av nätläsarna sedan länge. Netopia fick en exklusiv pratstund med Financial Times VD John Ridding för att förstå hemligheten.
Mitt intryck är att Financial Times har en väl utvecklad modell för att ta betalt för innehåll på nätet, i jämförelse med konkurrenterna. Har ni hittat den heliga graal för nyheter på nätet?
Jag tror att vi helt enkelt har utvecklat en modell som fungerar effektivt. Men jag drar mig för att kalla det för ”den heliga graal”. Det finns ingen enskild rätt lösning utan olika saker fungerar i olika sektorer. Men vår inställning har fungerat bra. Visst har vi jobbat länge med att ta fram betalningsmodeller för nätet, men vi har hela tiden försökt hålla det enkelt, logiskt och lätt för läsarna att förstå och förhålla sig till. Jag tror att mediebranschen som helhet är väldigt komplex, den förändras snabbt och är väldigt fragmenterad. Man måste komma ihåg att den viktigaste personen i dramat är läsaren och vad han önskar. I grund och botten vill läsaren ha två saker: enkel tillgång till nyheter – de väljer själva om de betalar för det eller väljer gratis källor – och det viktigaste är att det är kvalitetsjournalistik. Det har legat till grund för vår modell.
Är ni i början eller slutet av utvecklingsarbetet? Kommer er affärsmodell att förbättras ytterligare?
Vi är i mitten, i den meningen att vi har grunden till en modell som vi tror på och som fungerar väldigt bra. Grundpoängen är begränsad gratistillgång, bästa sättet att förklara det är som en jättestor tratt så att vi är öppna mot internet och stora söktjänster som Google eller vilken aktör som helst som driver stora mängder internettrafik. Vi vill vara öppna mot dessa för att det är en väldigt viktigt väg till vår publik. Om du till exempel söker på Google och kommer direkt till Financial Times så kan du läsa de första artiklarna gratis. Vårt system är flexibelt och kan anpassas. För närvarande får man tio gratisartiklar per månad och därefter ett prenumerationserbjudande. Så det är öppet på så sätt att läsarna kan komma in och få artiklar gratis, men efter en viss tid – som kan variera – får man teckna en prenumeration. Det är flexibelt och anpassat till nätmiljön, som ju skiljer sig från annan medieanvändning. Den största skillnaden tycker jag är hur folk tar till sig information på internet jämfört med i tidningar, de söker ofta efter en specifik nyhet och styrs dit. Vi vill vara öppna och låta folk komma in och läsa Financial Times, förhoppningsvis gillar de det och börjar prenumerera. En annan sak som vi bestämt är att vi inte ska ta betalt för vissa typer av artiklar. Det har vi prövat tidigare, då var våra nyhetsartiklar gratis medan man fick betala för vissa reportage. Andra tidningar har också testat, t ex att ta betalt beroende på vad det är för sorts artikel. Jag tycker att det blir komplicerat väldigt snabbt och jag tror att det blir att redaktörerna ägnar för mycket tid åt att överväga om en artikel är en nyhet eller ett reportage snarare än att bara publicera och låta läsarna avgöra vad de vill betala för. Så den grundläggande modellen är vi väldigt nöjda med. Vi får nya prenumeranter världen över. Nu tittar vi på nästa fas och funderar över vad vi kan göra mer för att förbättra modellen. En av de saker vi tittar på är mikrobetalningar eller dagpass, som även det bygger på tanken att vara så flexibel som möjligt. Och det går tillbaka till hur folk tar till sig information på internet, kanske hittar de oss via någon sökmotor eller blogg och vill kanske inte ha en hel prenumeration. I det här skedet av medieutvecklingen har man inte riktningen helt klar för det förändras så snabbt, så man måste vara öppen för nya idéer och fortsätta att experimentera.
En av de största fördelarna med nätet är att det går att länka från en sida till en annan. Ser du något problem med det?
Vi har en frekvensmodell, allt är tillgängligt men antalet visningar är begränsat. Så det går bra att länka till oss, men artikeln går bara att läsa beroende på hur många andra texter du läst på Financial Times. När det gäller att vara öppen och inbjudande så vill vi inte gå hela vägen. Det är därför som vi är öppna för länkar för att locka läsare, samtidigt som vi ser till att vi kan ge något tillbaka. Och vi fortsätter att investera i kvalitetsjournalistik. Det glöms bort ibland, vi har 550 skickliga journalister världen över och vi behöver kunna upprätthålla en redaktion med mycket hög kvalitet. Jag tror att våra läsare begriper det och det är därför som de är beredda att betala både för papperstidningen och nätupplagan. De inser att om de vill ha kvalitetsjournalistik så får de betala för det.
En sak som är speciell med FT är den höga andelen affärsprenumeranter och många prenumerationer betalas antagligen av företag.
Jag delar uppfattningen att det är lättare för en specialisttidning att ta betalt. Jag skulle säga att i en fragmenterad medievärld är det svårare för allmänmedier att utvecklas och överleva. Så länge som du har en nisch så tror jag att det är lättare att ta betalt, men med det sagt så tycker jag att de breda tidningarna är alldeles för fatalistiska och defaitistiska i detta. På många områden tycker jag att man kan överväga att ta betalt, till exempel för en viss krönikör, varumärket, vad tidningen står för. Framförallt så finns inget val: du måste ta betalt, för annars finns inget underlag för verksamheten och du kommer inte att kunna överleva. Många tidningar behöver bli mer kreativa när det gäller att ta betalt för olika saker. En annan sak är att många säger att det är lätt för FT att ta betalt på grund av att företag står för prenumerationen, men företagen är ju inga ideella verksamheter och för det andra så har vi förvisso företagsprenumeranter men också ett växande antal enskilda.
Interaktivitet tycks bli allt viktigare. I vilken utsträckning låter ni användarna delta i utvecklingen av tjänsten?
Här kan vi göra mycket mer. Vi jobbar redan med detta. Vi har en sorts marknadsblogg som involverar läsaren, den är väldigt dynamisk och livlig. Den principen du nämner, vår målgrupp är yrkesmänniskor och experter och de kan bidra med mycket på forum och i diskussioner, om de vill och känner sig engagerade. Det finns mycket mer vi kan göra här. Vi överväger att göra nya publikationer på nya marknader där läsarna kan bli engagerade.
Ibland sägs det att bloggarna ersätter traditionella medier, hur ser du på det?
Alla nya medieformat är mycket viktiga och har också uppnått bra resultat. Till exempel i det amerikanska presidentvalet så var det en bloggare som jobbade med Washington Post och som hittade några väldigt viktiga nyheter i valkampanjen. Jag är ju jävig, men jag tror att professionell journalistik är ett slags hantverk och det kräver mycket träning och kunskap om t ex medielagar, en känsla för bedömningar som man utvecklar som journalist. Bloggarna är ett växande och alltmer dynamiskt spektrum för journalister. Fragmenteringen kan vi lära oss av. Som redaktör tycker jag att det är viktigt att läsaren vet vad han får, tydlighet är viktigt.
Hur ser du på meddelarskyddet i digitala medier, är det lika centralt som för tryckt press?
Jag tycker att det är en väldigt viktig fråga. Jag tycker att det är lättare att hantera på en mer traditionell redaktionsmiljö. I en miljö där du har nästan omedelbar publicering via twitter etc, där är det mer komplicerat att hantera. Här har traditionella medier ett övertag. Med tanke på vår historia av att skydda källor, så är det troligt att t ex personer på myndigheter hellre talar med oss.
Det finns en debatt om att söktjänsterna borde dela med sig av sina annonsintäkter till innehållsproducenterna. Bing.com är ju ett exempel på en annan modell än Googles. Vad anser du om konkurrensen från sökmotorerna?
När det sker en förändring i vilken bransch som helst, så kan det vara frestande att se det som ett nollsummespel. Men jag tycker att det rätt uppenbart redan har förändrat villkoren åtminstone för radannonser. Men det finns fördelar med de stora sökmotorerna också, de genererar stora mängder trafik, de sätter läsarna i kontakt med relevant innehåll och de har en viktig marknadsföringsfunktion. Det finns enorma möjligheter och det borde vara fokus på dem snarare än på hoten.
Är du bekymrad för upphovsrättsbrott och piratkopiering?
Enormt bekymrad. Det är en av de största utmaningarna. Vi har vidtagit många mått och steg för att skydda vårt material. Det är också en attitydförändring, alla vill ha allt gratis, det är nästan som en religion. Men vi måste bevara vår höga kvalitet.
Är det upp till producenterna att skydda sitt material, eller bör det också vara ett samhällsansvar?
Det vore trevligt om någon annan gjorde det åt oss. Men jag tror att du måste se om ditt eget bo, men det juridiska ramverket är självklart viktigt. Jag tror inte att de flesta har några invändningar mot den logiken, men de måste också förstå vad det innebär i praktiken. En del av de juridiska frågorna kring digitalt material behöver bättre förståelse hos allmänheten och rättsvårdande myndigheter. Jag tror att vi är på väg att få många att förstå varför journalistik är viktigt och att piratkopiering inte är okej.
Det finns en debatt i Sverige om att public service hotar den mångfalden och stör konkurrensen genom att publicera nyheter gratis på webben. Finns motsvarande diskussion i Storbritannien?
Absolut, det är en stor sak här. Idén om oberoende nyheter är knepig, folk bör ha tillgång till kvalitet och trovärdiga nyhetskanaler. Men om stora medieinstitutioner sprider materialet gratis på nätet så blir det ett problem för den privata sektorn. Det höjer tröskeln för att ta betalt. Det är inget problem för Financial Times, med tanke på vår specialisering. För bredare publikationer så tror jag att det är ett allvarligt problem och det lär fortsätta att vara en stor fråga.
Dagstidningsmarknaden i Storbritannien har förändrats, även de väletablerade tidningarna delas ut gratis vid tunnelbanestationer mm.
Ja, men en del har tvärtom höjt sina priser! Vi har fördubblat våra priser på de två senaste åren eftersom helt ärligt så är vi säkra på att läsarna kommer att betala och det visar sig ju att de faktiskt gör det också. Gratistidningarna har blivit fler, men det uppmuntrar tidningsläsande så det är bra.
Din chefredaktör Lionel Barber spådde på en konferens för snart ett år sen att alla stora tidningar kommer att ta betalt på nätet ”inom ett år”. Håller det?
The Times och Sunday Time tar betalt nu och New York Times har meddelat att de ska börja. Den inställningen och principen att dagstidningarna kommer att ta betalt visar vartåt det lutar. Man kan helt enkelt inte ha en affärsmodell som helt vilar på annonser. Det funkar helt enkelt inte. Om man vill ha den omfattning och kvalitet på nyheter som läsarna förväntar sig krävs resurser.
Tack, det var alla frågor jag hade. Är det något annat som du vill passa på att ta upp?
Ja, det finns en diskussion om att staten eller olika slags välgörenhetsorganisationer borde engagera sig för att undvika att dagstidningar försvinner från marknaden. Det instämmer jag inte i, det måste finnas ett sätt att hitta intäkter. Om folk tror på demokrati och oberoende, så borde inte pressen finansieras av staten, då blir den ju inte oberoende. Branschen måste själv hitta nya affärsmodeller.
Per Strömbäck, redaktör Netopia
Finanical Times har i dagsläget 126 281 betalande digitala prenumeranter och över 2 miljoner registrerade användare.Tidningens iPhone-applikation har laddats ner över 400 000 gånger och var topprankad bland nyhetsapparna vid lanseringen. Financial Times iPad-utgåva lanserades den 14 maj 2010 och rankas tvåa av alla applikationer i amerikanska app store, med mer än 50 000 nedladdningar.
