Tänk om, bädda in!

För några veckor sedan berättade Twitter att man nu skissar på en enkel lösning för att var och en ska kunna bädda in Twitterinlägg på de webbsidor de själva vill. Det ser ut som en liten sak – men jag tror att den är stor. Och att den på det hela taget är bra.

Framgångssagan YouTube bygger egentligen mest av allt på inbäddning som idé: YouTube får storskalig och effektiv distribution av alla som väljer att bädda in ett klipp – men behåller samtidigt kontrollen över klippet i teknisk mening. Vad skulle hända om Dagens Nyheter tillämpade samma princip?

Inbäddning av material är ett klassiskt diskussionsämne bland etablerade medier. Hur blir det om, säg, Sverigedemokraterna bäddar in en hel artikel från Sydsvenskan och förser den med en omgivning på sin egen sajt som gör att innehållet blir missvisande eller att upphovsmannens ideella rätt kränks? Jag förstår helt och fullt den utgivare som känner sig tveksam inför det scenariot. Presentation är inte bara något man gör med ett journalistiskt innehåll, presentation ÄR på många sätt innehållet. Sammanhanget är allt när pressetiska avvägningar ska göras.

Men lösningen är faktiskt hur enkel som helst: Testa småskaligt. Knacka koden. Låt hela texter, bilder och filmer (ett urval förstås, inte allt på en gång) bli tillgängliga för inbäddning, gärna med annonsmatchning för den som så önskar. Blir materialet konsekvent förvanskat eller på andra sätt misshandlat på skumma bloggar? Eller kommer det snarare att få en helt ny och lysande effektiv distribution, som dessutom tar massmediet i fråga till diskussionens centrum? Jag tror det senare. Och ser man en inbäddning man inte gillar hos Sverigedemokraterna eller någon annan är det en smal sak att inaktivera den, och ”döda” inbäddningen.

Kontrollen har man alltså kvar. Det är den ytliga, synbarliga kontrollen man måste överväga att släppa. För allt handlar, som vanligt, om kontroll. Upphovsmän och rättighetsägare vill kontrollera hur deras innehåll används. Användare vill kontrollera hur de använder innehållet. Båda hållningarna är på sina vis rimliga – men inte alltid förenliga. Kanske måste man försöka vidga själva idén om vad som kan rymmas inom kontrollbegreppet för att hitta nya vägar framåt. Se idéer om en friare inbäddning som ett av många möjliga försök.

Så vem vågar testa?

Rent logiskt borde public service-bolagen gå först. Det finns komplicerade rättighetsfrågor som måste lösas, och de fackliga aspekterna vågar jag inte ens tänka på. Ändå är public service till själ och syfte till för alla medborgare, ägt och förvaltat av oss alla. Vi har rätt att ställa särskilda krav på innovationshöjden där.

Inte sällan används ordet ”teknikneutral” oreflekterat positivt i politiska och juridiska sammanhang, som om allt som är teknikneutralt alltid är bra. Jag är inte säker på att det stämmer. Jag har sagt det förut: Det som händer på internet har alltid chansen att vinna i styrka exponentiellt, och är ofta så radikalt till sin natur att det alldeles säkert kan behöva anpassad lagtext, anpassade principer och anpassade traditioner. I de fallen är det teknikanpassad lagstiftning vi behöver, inte teknikneutral.

Ett alldeles eget problemområde för de inbäddningar jag beskriver är juridiken, närmare bestämt tryckfrihetsförordningen. Den är inte helt samtida i alla delar. Ansvarig utgivarskapet omgärdas av både juridik och tradition som skulle göra alla sådana här experiment särskilt värdefulla. Nya principer skulle nämligen behöva formuleras. Utgivarskapet kanske till och med ska göras delbart för kontroversiellt och inbäddat material: För det som syns på denna webbsida delar två olika utgivare solidariskt och efter avtal på det juridiska ansvaret. Att göra så är inte förenligt med svensk lag i dag. Jag tror att det borde vara det.

Andreas Ekström
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kom han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.

1

Kommentarer

  1. […] …möjligheten att dela det juridiska ansvaret för en publicering vid inbäddning av material. […]

Kommentera artikeln