Journalisternas klassresa i gratisrevolutionen

Förra året presenterades en amerikansk undersökning om journalisters ekonomiska bakgrund och klasstillhörighet. Vänta, gå inte, jag lovar att det här är intressant! Siffrorna först. Journalister födda 1958 kom från familjer som i genomsnitt tjänade 5,5 procent mer än genomsnittsamerikanska familjer. Men journalister födda 1970 kom från familjer som i genomsnitt tjänade 42,4 procent mer. Det är en enorm förändring. Yngre journalister kommer alltså i dag från rikare familjer. De har alltså haft råd med längre utbildningar, längre perioder av obetald praktik och rekordlåga frilansarvoden.

Massmedierna må vara bespottade, men de konsumeras som aldrig förr. Konkurrensen om jobben är alltså hård. Journalistyrket har alltid lockat många unga. Förr kanske av politiska skäl, kanske för att det var en naturlig väg fram för en ung person med rättspatos. Det är förmodligen inte lika sant längre. Yrket har ”tjänstemannifierats” och avromantiserats. Mindre nattjobb. Färre cigg. Inte lika mycket kaffe och starköl, i alla fall inte på redaktionens skrivbord.

Men gratisrevolutionen då? Jag tror att den är den enskilt viktigaste orsaken till de stora förändringarna i journalisternas demografi. Betalningsviljan för många medieformer är på väg att helt försvinna. Och den passionerat utförda sakämnesjournalistik som många bloggare utför, helt ideellt, ska inte avfärdas. Det finns mängder av exempel på högklassig publicistik som bedrivs på det viset. Det i sin tur undergräver traditionella betalningsmodeller, där till exempel journalistik om hus och hem och resor och bilar kan dra in tillräckligt med annonser för att finansiera krigsrapportering eller kommungranskningar. På det viset är det förstås alldeles uppenbart att ”gratisbloggar hotar journalistiken”, som det formulerades i en utskälld enkät i branschtidningen Journalisten för en tid sedan. Frågeställningen ansågs ”ofräsch” och ”otidsenlig”.

Verkligen? Jag tror att den är i högsta grad relevant. På grund av konkurrensen från ideellt arbetande skribenter blir allt fler medier allt mer pressade. Allt fler medier betalar därför allt lägre arvoden till sina skribenter. Kanske har tiderna bara förändrats. Kanske är journalistiken inte längre ett redskap för klasskamp. Kanske är viljan att skildra samhället underifrån och förändra inte längre den mest självklara drivkraften för den som ger sig in i yrket. Eller så ser det annorlunda ut just därför att det nu är en ny, rikare generation journalister som på grund av sin bakgrund och sina pengar väljer andra ämnen att skildra. En klassisk ”hönan eller ägget”.

Klart är att journalistik snabbt är på väg att bli ett yrke för den som har råd. För den som kan jobba för låga arvoden eftersom pengar finns på annat håll, i den egna familjen. Den som inte tror att detta påverkar branschens förutsättningar, dess resultat och dess innehåll bör nog tänka om. Jag tror att vi kommer att få se en journalistik som blir mindre benägen att granska ekonomisk makt, mindre hungrig efter att avslöja klassiska orättvisor och som inte längre kommer att ha muskler nog att sköta oglamourösa och systematiska bevakningsuppdrag av myndigheter och rättsväsende.

Var och en måste förstå konsekvenserna för de producenter vars överlevnad hotas av den digitala revolutionen. Den i dag mest sannolika överlevaren är public service-modellen. Men den förutsätter ett stort medborgerligt stöd – och för att det stödet ska finnas måste sambanden mellan kostnader och intäkter för att framställa ickemateriella resultat, i det här fallet journalistik, ständigt tydliggöras.

Andreas Ekström
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kom han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.

11

Kommentarer

  1. Andreas, äntligen en intressant iakttagelse, jag drar dock andra slutsatser än vad du gör. Varför kallar sig journalister för kulturarbetare, de skall ju vara murvlar outsiders som ser saker och ting med andra ögon, idag är det mest ”flanderstyper”.
    Duär väl själv just ett lysande exempel på att skriva om vad de ber dig om, vägra!
    annars kan du bli en sådan där ”duracelljournalist” som du är så ängslig för.
    🙂

  2. Intressant poäng! Jag tror att journalister, särskilt sådana som verkar i kulturjournalistiken, har lite FÖR lätt för att identifiera sig med kulturarbetare av typen musiker, författare och konstnärer. Yrkena tenderar att ligga rätt nära på många sätt, många journalister har eller har haft konstnärliga ambitioner, många konstkritiker målar själva och så vidare. Det i sin tur kan nog innebära att vi överbevakar Bokmässan men skriver för lite om, säg, sjukvårdsfrågor. Det är jag säker på att det gör, förresten…

  3. Det är helt enkelt inte hippt att låtsas om att journalistik glider mot att bli ett yrke för de privilegierade. Särskilt inte när kunskapsbasen under det som skrivs allt mer urholkas. Men i sådana här frågor bör man helt enkelt ignorera vad som anses coolt och inne att tycka, när det inte är uppbackat av solida ragument..
    ”En klok karl kan te sig som en dumbom i dårars ring” för att citera den engelske filosoften Thomas Fuller.

  4. Verkligen. Och jag tror som sagt att det är ett demokratiskt problem om det inte finns tillräckligt med pengar, det vill säga fungerande affärsmodeller, för att medieföretagen både ska kunna löna folk anständigt och kunna satsa på sådant som inte omedelbart genererar massor av klick och läsning. De frilansarvoden som utbetalas för många gånger högklassigt opinionsmaterial är tyvärr helt häpnadsväckande låga på många håll.

    • Andreas, du beskriver ditt ”case” alltför fluffigt och snälla du beskriv det inte som ett ”demokratiskt problem” det är att göra det alldeles för enkelt, spar på krutet.
      Tror du att Syd.sv.dagbladet skulle ”konkat” om inte författarnas uooh.rätt funnits?
      Du själv håller säkert bort flera frilansare pga av ditt ”allvetande”

  5. Scary Devil Monastery

    @Andreas Ekström

    Javisst är det så, men rör det sig inte om att konkurrensen i form av kvalitativa skrifter både blivit stor i form av bloggandet samt att ”yrkesjournalisterna” funnit det för lätt att glida in på att bli osakliga och slappa i många fall?

    Betänk ditt eget utspel om Peter Sundes tanke om att modifiera ipredator för att skydda folk från FRA samt det mothugg du fick.
    Eller för den delen ”medborgarjournalisten” som utpressades av usel civilpolis i t-banan. Alt. Wikileaks.

    Jag tror att om yrkesjournalistiken skall ha en chans att överleva så måste ribban upp betydligt.

  6. Kjell: Nå, jag är ju anställd som skribent, och då är det ju rimligt att jag skriver… Upphovsrätten i sig har nog inte varit avgörande för dagspressen, även om jag tror att den har varit extremt viktig för pressfotografiet. Utan en fungerande upphovsrätt hade nyhetsbilder konsekvent använts i reklam, för att ta ett exempel.

    SDM: Jag tror nog att yrkesjournalisterna är bättre än någonsin – men att konkurrensen precis som du säger numera är en helt annan. Och jag delar din slutsats: journalistiken måste bli bättre, nisch för nisch, för att den ska kunna göra någon nytta.

    • ”Nå, jag är ju anställd som skribent, och då är det ju rimligt att jag skriver… ”
      ..det var just det jag beskrev, som du nu upprepar.

  7. Scary Devil Monastery

    Ta ett exempel…när var senaste gången du såg, hörde, eller läste om att en journalist eller reporter som förhörde en politiker exempelvis, ens reagerade om/när politikern i fråga klart och tydligt ljög dem rakt i ansiktet? I almedalen surrar det nu runt fler reportrar och journalister än någonsin – men var är de bitska murvlarna som med kall och cynisk penna dissekerar de olika tomma floskler som de serveras?

    Svaret är att just de någon gång då och då serverar ett ironiskt kåseri på ledarsidan, och inte mycket mer. I pappersmedia har det blivit långt mer intressant att skildra vem som förmodligen spänner på vem än triviala och tråkiga detaljer som exempelvis att regeringen ändrar grundlagen till att starkt beskära offentlighetsprincipen, eller att justitieministern förespråkar att straff skall komma utan dom.

    Naturligtvis är det en reflektion av man man aningen syrligt kan kalla ”verklighetens folk” som helst slipper läsa en massa tråkigheter till morgonkaffet och därför hellre läser ett kittlande reportage om senaste svartsjukedramat. Samtidigt tror jag att gemene man mer och mer har börjat tappa respekten för journalistiken som yrkeskår, just på grund av att hela kåren blir anstruken av kvällspress-, skvallerjournalistik, och ”hovreportage”.

    Då har det börjat bli naturligt att när man vill ha fakta och nyheter söka sig till nätet i stället för prasselmedia. Jag hade personligen gärna betalat för en tidning skriven av undersökande journalister med vässad penna och kritisk blick. Men sådana har i stort sett upphört att existera.

    • Senaste gången en politiker fick stå till svars inför en journalist gällande var i förra veckan har jag för mig, i Dagens eko och politikern var Rick Falkvinge.

      • Scary Devil Monastery

        Ja, och resultatet blev att PP blev tvungna ställa sin partiledare mot väggen då hans tunga ränt iväg med honom.

        Vi kan jämföra med när Beatrice Ask försvarade avskaffandet av oskkuldspresumtionen och införande av skamstraff i tjugo minuter framför öppen kamera, vid två olika tillfällen, och sedan tiger som muren i en veckas tid innan hon tvingas framgå med att ”Vi förmodligen missförstått vad hon menade”. Men det är banne mig de två exempel jag sett under senaste tid där media överhuvudtaget vågat vara kritisk annat än i säkerheten från ledarspalten.

        Säger en politiker för mycket, för fel, eller blandar in sina personliga preferenser i sina offentliga uttalanden så har Journalister att hugga till på saken – inte gräva ned det lydigt och snällt – då bedömningen av vad som sagts i slutänden skall göras av läsarna.

        Vad långt värre är röstade man i riksdagen om en ändring av grundlagen den 2:e juni. Då en ändring av grundlag inte direkt är småpotatis skulle man förväntat sig att någon av de större tidningarna förde nyheten som något stort – men att man i första voteringen inte ens brydde sig om att skriva ett ord om saken i flertalet media är klart släpphänt. Särskilt då ändringen bland annat siktar på att i praxis avskaffa offentlighetsprincipen och starkt beskära transparens vad gäller regeringens och riksdagens överläggningar.

        Det är det här jag menar med att bloggarna till stor del börjat ta över etablerade medias roll som tredje statsmakt.

Kommentera artikeln