Hultsfredsfestivalen in memoriam

Få saker har betytt så mycket för mig personligen som Hultsfredsfestivalen. För tjugo år sedan fick jag en överbliven biljett och bilade ner med några äldre polare som egentligen var mycket tuffare än mig. Jag upptäckte musiken, känslan av frihet och träffade min första riktiga flickvän. Sedan fortsatte jag att åka varje år, totalt blev det elva festivaler mellan 1990 och 2003. Traven av festivaltröjor i garderoben är tjock. Med tiden blev jag engagerad som pressvolontär, fick backstagepass och till slut jobb inom musiken. Sen när jag lämnat musikbranschen för att göra dataspel, var det på Hultsfredsfestivalen 2001 som vårt spel ”Rock Manager” lanserades. På vägen har jag gjort en massa hyss som inte lämpar sig för publicering (what happens in Hultsfred, stays in Hultsfred). Hultsfred är både en plats och en händelse. Jag kan inte riktigt tänka mig vem jag skulle vara utan Hultsfredsfestivalen.

Festivalen har nästan alltid varit i kris. Konkurshot, interna konflikter, spektakulära avbokningar (raggare i träskor låg på marken och grät när Status Quo ställde in 1991!), ändrade datum, lera, dödsfall. Och på senare år allt hårdare konkurrens om artisterna från andra festivaler. Festivalen har alltid rest sig på nio och kommit igen ett år till. Men den här gången verkar det vara slut på riktigt. Ansvaret ligger förstås på arrangören, ledning och ägare. Men det är tydligt att förändringar i omvärlden gjort det allt tuffare för festivalen, mest förstås artisternas ökade gager i takt med minskade intäkter från skivförsäljningen. Det är baksidan av gungor-och-karuseller-resonemanget kring artisternas intäkter. Förr kunde de turnera för att sälja skivor, nu ska intäkterna komma från live (läs gärna Kulturekonomis gamla intervju med promotorn Lars Rixon i ämnet). Den ökade konkurrensen från andra festivaler har förstås också betydelse och i grund och botten är det bra att utbudet ökar. Men det är samtidigt delvis en konsekvens av samma fenomen, även de mindre kända artisterna måste turnera mera, utbudet ökar men publiken räcker inte riktigt till alla.

Sveriges viktigaste musikevenemang är borta. Det kanske kommer något gott ur det, men just nu är det på sin plats att sörja lite. Kring festivalen och arrangören Rockparty har det också genom åren vuxit upp ett nätverk av andra företag, utbildningar, forskning – Hultsfred är ett kompetenscentrum för musikbranschen. Återstår att se om det kan överleva utan festivalen som nav.

Pulp i Hultsfred 1996 är nog den bästa konsert jag sett. Så kort, så intensiv, vi ville bara ha mer.

5

Kommentarer

  1. ..en reflexion över upplevelseindustrin
    http://copyriot.se/

  2. …också en reflexion över upplevelseindustrins Hultsfred,
    läs och begrunda på copyriot

  3. Schkeptiska jag

    Jag skulle vilja påstå att de höjda gagerna är ett resultat av att skivbranschen har sett en ökad tillströmmning till livespelningar och därför försökt att mjölka dessa för mycket, precis som med skivförsäljningen.

    I högstadiet fick vi lära oss på matten att för att vinstoptimera försäljningen av en produkt så gäller det att anpassa priset på ett sånt sätt att man säljer maximalt antal produkter, även om marginalen är låg för att maximera intäkterna.

    Att Hultsfred går i graven kan också ses som ett tecken på att folk helt enkelt ledsnat på just hultsfred. Enkel och mest troliga förklaringen. Det är mycket få evenemang som överlever merr än 15-20 år. Det blir helt enkelt gammalt.

    Beträffande inkomster till musikindustrin i sverige så har den aldrig varit högre, enligt branschens egna siffror.

  4. Per: Hur gärna du än vill skylla Hultsfredfestivalens öde på pirater, så går det inte. Faktum är att fler och fler svenskar besöker livearrangemang, men när det gäller sommarfestivalerna så har målgruppen sällan råd med fler än en eller två per sommar. Peace & Love och Sweden Rock Festival kan inte fortsätta slå rekord år efter år utan att det sker på bekostnad av andra festivaler. Hultsfred verkar också ha tappat en del av sin fingertoppskänsla när det gäller artistbokningar, och några år i följd utan wow-känsla kör sitt till.
    Personligen kommer jag också sakna Hultsfred, liksom dig har jag varit med om sjukt mycket roligt på den festivalen. Men att dra kopplingar till sviktande skivförsäljning är bara fånigt långsökt.

  5. Jag har aldrig varit på festival och lär inte åka på någon heller, men att skylla hultsfreds konkurs på fildelning känns bra långsökt…

    Slut på argument kanske?

Kommentera artikeln