Bokens digitala befrielse

Det senaste året har en kall kår letat sig upp längst den svenska bokbranschens ryggrad. Man har slutligen insett att digitaliseringen är här. Men den är inte välkommen. Kanske är framtidsskräcken motiverad för en bransch som i stort sett inte har förändrats under 150 år.

I princip varje seminarium som anordnats på temat det senaste året har haft ”död” i rubriken. Begravningsstämning råder. Apokalypsen tycks vänta runt hörnet.

Ett par saker har eldat på undergångsstämningen, inte minst en allmän nedgång i försäljningen efter guldåren som följde på den sänkta bokmomsen 2002. Men kanske framför allt Googles stora digitaliseringsprojekt av böcker som snabbt drivit på utvecklingen. Är det verkligen så att ett format med tusen år på nacken har gjort sitt? Är pappersboken döende? Det är en fråga alla just nu försöker besvara, men ingen riktigt lyckas med. Traditionalisterna nyser, och hävdar att den fysiska boken har ett slags mystiskt värde som står över sådana moderna petitesser som digitalisering. Medan en ny generation av bokentreprenörer vädrar morgonluft och möjligheter att ta sig in på tidigare cementerad marknad. Det finns dock ett problem med frågan om pappersboken är död, den är felställd. Trots att man suttit på första parkett och iakttagit musik- och filmbranschens decennielånga brottningsmatch mot fildelningen har man misslyckats med att dra de viktigaste lärdomarna.

Det största problemet är att man fortfarande talar om digitaliseringen som en övergång mellan två format, pappersboken till e-boken. Lite som mellan lp-skivan och cd-skivan. Det är ett perspektiv som riskerar att missa vad det egentligen handlar om. ”Format” är ett begrepp som beskriver något fysiskt, alltså storleken och formen på ett objekt. Det blir däremot missvisande i digitala sammanhang, eftersom digital information kan vara tillgänglig i tusentals olika format, mp3-spelare, iPad, microvågsugnar, miniräknare. Att se det digitala som ”ett” format leder till att man förenklar övergången, och tenderar att tro (hoppas) på en lösning, såsom ”e-boken”.

Papperssidor bundet mellan två pärmar har varit ett universellt fungerande format såväl för poesi som för skolböcker, men det har också varit ett trubbigt sådant. Digitaliseringen däremot frigör informationen, och skapar möjligheter att anpassa olika innehåll efter den form som passar användningen bäst. En ringsignal till mobilen har en helt annan funktion och ekonomi än en singel på Spotify. Detsamma kommer gälla för böcker, alla de olika genrer som hittills samlats i en och samma bokform kommer möta digitaliseringen på helt olika sätt. Hur kommer det då se ut?

Läromedel är den genre som förmodligen lättast kommer flyta in i digitala nätverk, eftersom behovet här är som störst. Kurslitteraturen är väldigt kostsam för en grupp med begränsade medel, studenter. Kopieringen har redan i decennier varit omfattande. Det digitala formatet ger även enorma fördelar som att söka igenom stora mängder litteratur snabbt, samt länka direkt till källorna. Dessutom erbjuder digitala läromedel i ett större sammanhang potentialen att leda en utbildningsrevolution i utvecklingsländer. Min gissning är att kurslitteratur och läromedel i framtiden kommer vara fullt statligt finansierad, eller bli en del av en fast utbildningskostnad.

Även inom skönlitteraturen kan man urskilja olika behov. Den skönlitteratur som är troligast att utsättas för fildelning är den litteratur vi redan betraktar som slit-och-släng; pockethitsen. Böcker vi inte köper för att snabbt konsumera, deckare, thriller, chic-lit och annan underhållningslitteratur. Gissningsvis kommer denna litteratur att genomgå en liknande utveckling som populärmusiken. Författarna kommer att tjäna mer pengar på framträdanden och böckerna kommer snarare bli följetonger där man prenumererar på nya kapitel.

I motsats så tror jag att det kommer finnas ett område där pappersboken kommer att fortsätta vara stark, inom den såkallade ”fin-litteraturen”. I ett alltmer tidspressat samhällsklimat blir det långsamma alltmer värdefullt. Att ha eller ta sig ”tid” är status. Det finns få starkare statussymboler för detta än en välfylld bokhylla. Boken tar alltid mer tid än filmen eller musiken. Att läsa böcker har blivit en slags prestation, något man gärna visar upp. Boken som pokal. Det kan låta som en låg drift till läsning, men jag tror inte den ska underskattas. Ett problem är däremot att i bokförlagens ekonomi finansierar bestsellerslitteraturen indirekt den avancerade litteraturen.

Bokförlagen måste för att nå framgång anpassa varje genre efter sitt behov, istället för att tro att lösningen endast ligger hos ”e-boken”. Men den viktigaste slutsatsen är dock att litteraturen onekligen kommer att förändras även till sitt innehåll. Att en bok helst är ska vara längre än 220 sidor har med bokens fysiska format att göra. Som författare tvingas man in i ramar för hur en bok bör se ut. Enbart längden påverkar tryckkostnad, prissättning, lagerkostnad, frakt osv. Digitalt saknas dessa begränsningar, de är betydelselösa. Detta öppnar för experimenterande. Att det inte redan gjorts ser jag som en följd av den djupgående konservatism som kännetecknar litteraturvärlden. Borde inte poesin ha omfamnat de digitala möjligheterna för länge sedan? Förhoppningsvis kan litteraturens kommande uppbrott från pappret leda oss in i en mer spännande tid.

Anders Rydell

Anders Rydell är chefredaktör på tidningen Konstnären och författare, bland annat till Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood (med Sam Sundberg).

0

Kommentarer

Kommentera artikeln