Wikileaks – dubbelbottnat om publicistik

Wikileaks har varit dubbelt omdiskuterat de senaste dagarna, dels de kontroversiella publiceringarna av hemliga dokument om kriget i Afghanistan. Dels anklagelserna om ofredande mot deras ansikte utåt, Julian Assange. Intressant nog handlar båda diskussionerna om publicistik. I det första fallet är frågan om publiceringarna av militära hemligheter kan rättfärdigas. Författaren Lars Gustafsson begärde utträde ur Piratpartiet när han nåddes av nyheten att partiets skulle upplåta plats på sina servrar åt Wikileaks med motiveringen ”de skickar dödslistor till talibanerna” (namn på afghaner som hjälper Nato finns i listorna). Reportrar utan gränser kritiserade publiceringen i ett öppet brev med argumentet att ett publicistiskt ansvar kräver att man avidentifierar personer som kan råka ut för repressalier. Assange har i svenska medier sagt att man tar ett journalistiskt ansvar och granskar allt som publiceras, så det verkar vara en fråga om grader snarare än principer (en randnotering är att en wiki väl egentligen inte har en redaktion utan användarna står för gallring och korrigering?). Samtidigt är Wikileaks förstås ett tydligt exempel på den fria pressens uppgift att granska och avslöja makten. Utan tvekan en diskussion som sätter fokus på många av de frågor som den digitala utvecklingen ställer nyhetsmedierna inför: ansvarigutgivarrollen, källskyddat, distinktionen offentligt/publicerat mm.
Med tanke på det är det minst sagt ironiskt att Assange själv blivit föremål för en publicistisk diskussion om det var riktigt att offentliggöra att han anhållits i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande nu i helgen. Inom loppet av några timmar hade nyheten spritts jorden runt, dementier uttalats och konspirationsteorier formulerats. Sen avskrevs våldtäktsmisstanken lika plötsligt (ofredande kvarstår dock) och beslutet om anhållan hävdes. Skadan är förstås ändå skedd, misstanken om att Assange med sin minst sagt höga moraliska svansföring skulle vara sexbrottsling skadar oundvikligen förtroendet för honom och Wikileaks. Om konspirationsteorierna om att det är Wikileaks fiender som ligger bakom polisanmälan stämmer så har de delvis lyckats, oavsett Assanges skuld.
Diskussionen om digitala samhällsfrågor hamnar ofta i diskussioner om nyhetsmedier. Här förenas både diskussionen om hur man ska ta betalt för innehåll och de stora principfrågorna om informationsfrihet, yttrandefrihet, integritet och demokrati. Det kan inte betraktas som intern fråga för journalister, tvärtom gäller det alla – även de som inte ens använder nätet påverkas!

UPPDATERAD: misstanken gäller ”ofredande” inte ”sexuellt ofredande” som jag skrev tidigare

4

Kommentarer

  1. Angående Reportrar utan gränser skriver de i en senare pressrelease så här:

    We reaffirm our support for Wikileaks, its work and its founding principles. It is thanks in large part to Wikileaks that the world has seen the failures of the wars waged by the United States in Iraq and Afghanistan. It is also thanks to Wikileaks that we have seen how the US army deliberately targeted a Reuters crew in Baghdad in July 2007. The video of this tragedy has been posted on our website ever since it was leaked.

    The controversy has resulted in a real threat to the website of closure in the United States and targeted persecution of its contributors. The US authorities would be very mistaken if they tried to use our criticism as support for a decision to silence Wikileaks. The Obama administration made a serious mistake when it broke its promise to reveal the human, moral and financial cost of the “war against terror” launched by President George W. Bush. Wikileaks has rightly defied this blockade on access to information.

  2. Per Strömbäck

    Bra! Tack.

  3. Scary Devil Monastery

    @Per

    Rättelse: Misstanke om ”ofredande” kvarstår, vilket i ena änden av skalan kan tillämpas om han stått och talat ovanligt högt på allmän plats eller skällt ut någon.

    ”Sexuellt ofredande” är en term man använder för att beskriva sexuella närmanden gentemot personer under 15. Jag tror vi kan komma överens om att oavsett vad Assange hittat på eller ej så har det förhoppningsvis gällt eller inte gällt fullt byxmyndiga personer.

    Nu har åklagaren efter två dygn inte ens kunnat tillämpa en brottsrubricering och då framstår hela affären som tveksam. Tillika grundades det ursprungliga åtalet inte på en anmälan av målsägande utan på en anmälan gjord av enskild polis som helt enkelt ringt jouråklagare och förklarat att det funnits tydligfa bevis på att Assange begått våldtäkt – bevis som tydligen försvunnit spårlöst när man väl började titta på saken.

    Att konspirationsteorier frodas är inte underligt under sådana omständigheter. Inte minst när man vet att vissa amerikanska kongressledamöter offentligt utgått med synpunkten att Assange borde avrättas. Om en kongressledamot tycker så är det inte svårt att se vad högerhök inom väl vald amerikansk underrättelsetjänst kan få för sig.

    Starkt motiv finnes – Assange sitter på ytterligare 15000 dokument som Wikileaks nu går igenom för att se till att extra känslig information – personinformation, information om pågående operationer, m.m. – inte publiceras och riskerar liv i onödan. Att USA vill veta vad han sitter på är självklart.

    Blir Assange arresterad i ett allierat land kommer husundersökning (d.v.s. hans dator) att ske och USA kan då bekvämt och enkelt begära ut den informationen. Går det så går det.

  4. Per Strömbäck

    Bra. Rättar.

Kommentera artikeln