Jag är en person som har definierat lycka, ledighet, avspänning och frihet som ett fulladdat datorbatteri och fyra tända blippar på nätverksindikatorn. Att koppla ner och koppla ur har för mig aldrig varit detsamma som att koppla av. Tvärt om.
Men i helgen som gick var jag med om något ovanligt och speciellt, något vars beständighet till stor del beror på att internet inte var ett vida spritt fenomen år 1993. Just det året, och året efter, var jag student i utbildningsorganisationen Up With People. Det är omöjligt att förklara Up With People så att det blir riktigt rätt (jag har misslyckats i sjutton år) men extremt kort uttryckt kan man säga att det på den tiden var ett årslångt utbildningsprogram för människor mellan 17 och 25 från hela världen. Under ett år reste vi tillsammans, bodde hos lokala värdfamiljer, gjorde olika former av samhällstjänst och frivilligt arbete samtidigt som vi framträdde med en bitvis rätt outhärdlig musikalproduktion. Organisationen var inte politisk och inte religiös – men skapad av en excentrisk och rik man från Arizona som under kalla krigets dagar trodde att personliga vänskapsband över nationsgränserna skulle kunna rädda världsfreden. (Up With People finns fortfarande, i en betydligt modernare och mer uppdaterad form, kolla gärna på upwithpeople.org!)
Tidigt under turnén gav vi oss in i Mexiko. Postgången var osäker åt båda håll. Ville mina föräldrar få tag på mig så kunde de skicka brev till huvudkontoret i Denver, Colorado, och vänta på att brevet skickades vidare till den stad där gruppen var just då. Men eftersom vi var på ständig resa, ibland till en ny stad så ofta som varannan dag, fanns ständigt olika lådor med samlade brev på drift, liksom på jakt efter oss från stad till stad. Sex veckors fördröjning var inte ovanligt.Vi blev alltså rätt isolerade. Vi fick bli varandras familj, och vi kunde lägga all kraft på de uppgifter vi hade.
Men mycket snart efter vår hemkomst gjorde e-posten sin stora inbrytning i människors kommunikationsvanor – vilket gav oss en fantastisk möjlighet att hålla liv i de starka relationer som året tillsammans hade byggt. Vi var isolerade då vi behövde vara isolerade. Vi var sammankopplade då vi behövde vara sammankopplade. Kanske är det den historiska tajmingen som gör att vi än i dag står varandra nära. Vart femte år ordnas en stor återträff, men det räcker liksom inte – därav vår sjuttonårsåterträff i Köpenhamn i helgen som gick (givetvis ständigt uppkopplad via Skype och på andra sätt till dem som inte kunde komma dit).
Det är ytterst motvilligt som jag medger det: Det finns, under vissa omständigheter, trots allt poänger med att inte alltid vara online. I allt fler sammanhang talas det nu om internetspecifika utmaningar, både problem och tillgångar. Inte minst i Nicholas Carrs nya bok ”The Shallows”, som driver tesen att internet skadar vår koncentrationsförmåga. Han kan ha rätt eller fel eller både och, men jag gläder mig åt att diskussionen har höjt sig över det slentrianmässiga pratet om att det inte kan behöva finnas en del skillnader på analyser, beteenden, lagar, ersättningsmodeller och affärsmodeller för den digitala världen och den fysiska.
Och om jag får prognosticera: som en följd av den digitala revolutionen kommer det rent kommersiella värdet av en ickedigital miljö att öka. Det kommer att finnas avlägsna semesterplatser som gör en poäng av att erbjuda en bredbandsfri och mobiltäckningslös miljö. Alla kan ju inte ha sådan tur som vi hade, som råkade resa i världen 1993 och börja sakna varann på allvar 1995.
Andreas Ekström
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kom han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.
