Piratrörelsen är död! När rättegången mot männen bakom The Pirate Bay går in på andra varvet skrivs det redan dödsrunor över den svenska piratrörelsen. Och visst har mycket hänt sedan den stora stormen i februari 2009, som sköljde upp pirater så långt bort som i Bryssel.

Två av ”piratrörelsens” tre ben har vittrat. Den filosofiska kärnan, Piratbyrån, lade ned verksamheten i somras och The Pirate Bay förlorade i ett kast sin rebellroll vid förra sommarens misslyckade försäljning till Global Gaming Factory X. Den kvarstående bastionen Piratpartiet har långsamt förskjutit sin politiska kärna från fildelning till den mer gångbara integritetsfrågan. Det svenska medieintresset för rättegången tycks mer pliktartat än initierat. Den nyligen släppta boken ”Efter The Pirate Bay” betraktar som titeln antyder fildelningen som gårdagens nyheter. Den svenska piratismens egna husfilosof Rasmus Fleischer skriver i en debattartikel på Svt Debatt att det aldrig ens funnits en piratrörelse – utan att det varit en media konstruktion (av bland annat mig). Naturligtvis har han rätt. ”Piratrörelsen” är en generalisering, men är inte alla rörelser det i någon mån?

Men är då dödsrunorna är motiverade?

Jag skulle kunna sluta mig till den slutsatsen om jag inte mindes året 2007. Då satt jag tillsammans med min kollega Sam Sundberg och skrev på en bok vi allvarligt började ifrågasatte skulle bli verklighet. Den var tänkt att handla om svenska pirater, men just 2007 kändes frågan inte särskilt aktuellt. Det var nämligen högst osäkert om det ens skulle bli någon rättegång av den uppmärksammade razzian mot The Pirate Bay 2006. ”Experter” spådde att det hela skulle rinna ut i sanden i brist på bevisning. Piratpartiet som hade startat med buller och bång i januari 2006 hade lidit ett stort nederlag i riksdagsvalet – om man räknar in att målet var att nå riksdagen.

När Piratbyrån samma år symboliskt begravde fildelningsfrågan genom att bränna sin bok ”Copy Me” började vi fundera på om det skulle finnas något mer att berätta överhuvudtaget. Vi hade naturligtvis fel. Till och med Piratbyrån återupptog något motvilligt fildelningsfrågan vid rättegången.

Nuförtiden är jag försiktigare med att skriva förhastade dödsannonser. I fildelningsdebatten har man aldrig har snålat med stora ord och dramatiska utspel. Den mediala dramaturgin har malt ner frågan i den gamla vanliga kvarnen av uppgång och fall. Just nu är man inne på ”fall”. Media skapar med andra ord sina egna nyheter, extra absurt blir det när man gör en ”nyhet” av att det är få ”nyheter” kring The Pirate Bay just nu.

Bortom den mediala dramaturgin syns dock få tecken på att olaglig fildelning skulle vara på tillbakagång. Själva sajten har aldrig slocknat och har fler användare än någonsin. Tekniken har även gått vidare från traditionell ”fildelning”. Idag använder allt fler olagliga streamingtjänster, enligt Mediavision 500 000 svenskar. Med andra ord, fler bryter mot lagen än någonsin.

De idéer som piratengagemanget en gång formades kring har idag vunnit stor spridning, och återfinns numer i flera riksdagspartiers valmanifest. Fildelningsfrågan har öppnat upp för en bredare politisk debatt kring internet – där själva fildelningen kanske blivit den allra minst viktiga. Upphovsrättdebatten har kompletterats med frågor om personlig integritet, övervakning, nätneutralitet och censur.

Erfarenheten från de senaste åren visar att ett stort engagemang närsomhelst kan blossa upp kring detta ”paket” av frågor. Det hände under FRA-omröstningen sommaren 2008 och det hände vid fjolårets rättegång mot The Pirate Bay.

Engagemanget tycks hos de nätanvändande generationerna ligga som en vilande underström, som när som helst kan brista ut till en flodvåg. Viktigt är dock att detta engagemang inte på något sätt verkar kunna kontrolleras av någon piratorganisation. Piratpartiets misstag har varit att man trott just det. Två val i rad har däremot tydligt visat att integritet och frihet på internet inte är viktigare än frågor om skatt, integration, sjukvård m.m i ett riksdagsval. Så kommer det med största sannolikhet att förbli.

Vad som verkligen får dessa tillfälliga vågor av engagemang att slå upp är svårt att sia om. Förmodligen handlar det om en mycket konkret hotbild mot de friheter man tar för självklara på nätet – och inte en spekulativ sådan.

Det är osannolikt att vi kommer att få se någon våg i oktober 2010. Men det är samtidigt lika osannolikt att vi sett den sista.

De som utropar något slags seger just nu riskerar därför att bita sig i tungan. Vissa år är det helt enkelt 2007 – men rätt som det är kommer ett 2009. Vi får inte glömma, internet är ännu en lynnig tonåring.

Anders Rydell

Anders Rydell är chefredaktör på tidningen Konstnären och författare, bland annat till Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood (med Sam Sundberg).

De digitala frågorna uteblev helt från valrörelsen och det trots att det fanns mycket nytt att diskutera. Wikileaks satte fokus på många viktiga frågor om publiceringar, offentlighetsprincip, informationsfrihet, statshemligheter, meddelarskydd, ansvarigutgivarskap med mer, men det förvandlades till snaskigast möjliga skvaller i o m våldtäktsanklagelserna mot frontmannen Julian Assange (alla som tror på att det var en ”honungsfälla” riggad av Pentagon räcker upp en hand). Synd för alla inblandade och för debatten.

Det stora polistillslaget mot Scenen för två veckor sedan hade också kunnat leda till en större diskussion, inte minst eftersom SVT:s Uppdrag granskning kultur tog upp ämnet veckan efter. Förra sommaren hade samma händelser gett stora rubriker, men nu blev det bara något TT-telegram och de obligatoriska upprörda rösterna från piratbloggosfären (och min debatt med Christopher ”Intensifier” Kullenberg på SvD Brännpunkt). Och Piratpartiet som hade sådan medvind i EU-valet förra sommaren kämpade tappert för att synas och höras genom att upplåta sina servrar åt först The Pirate Bay och sedan även till nämnda Wikileaks, men uppmärksamheten uteblev. Istället var det förvirringen kring barnporrdiskussionen månaden före valet som dominerade bilden av Piratpartiet, mest genom Lars Gustafssons spektakulära avhopp och diverse internt käbbel. Ingen valmagnet direkt.

Enligt de senaste rapporter Netopia har tagit del av fick Piratpartiet cirka 0,7% av rösterna, vilket är nästan exakt samma som i riksdagsvalet 2006 och förstås ljusår från de 7,1% man bärgade i valet till EU-parlamentet i juni 2009. Räcker partiets egna PR-blunders för att förklara fiaskot? Jag tvivlar starkt på det, mycket av den stora eftervalsdebatten om de Rödgröna och Sverigedemokraterna har handlat om i vilken utsträckning det är kommunikationen eller politikens innehåll som har brustit. Mitt intryck är att det i samtliga fall är bekvämt att skylla på kommunikationen men i praktiken är det politikens innehåll som avgör för väljarna. Men låt oss ändå titta närmare på kommunikationen. För det först är medieklimatet helt annorlunda 2010 jämfört med 2009. Då hade vi FRA-debatten i färskt minne, Ipred-debatten var högaktuell och domen mot grundarna till The Pirate Bay hade just fallit i Stockholms tingsrätt. Medierna omfamnade piraternas verklighetsbeskrivning med hull och hår, det var osynlighet som var svaret på integritetsfrågan, alla måste förstå att allt innehåll ska flöda fritt på nätet och all form av reglering var ett hot mot grundläggande demokratiska värden. TPB-profilen Peter Sunde hånade åklagaren, eldade upp skadeståndsbrevet i en Youtube-film och spelade rollen som rebell med bravur. Ingen vettig människa vågade uttrycka någon annan åsikt, då riskerade man mailstorm, hackad hemsida, blogghån och att bli stämplad som bakåtsträvare.

Ganska snart efter EU-valet förändrades medieläget, The Pirate Bay inledde förhandlingar med finansmannen Hans Pandeya (som liksom dök upp från ingenstans) om att sälja sajten (domänen, varumärket, databasen, ja vad det nu var som skulle säljas – Rasmus Fleischer talade om ett ”assemblage”) för sextio miljoner kronor, vilket ledde till en svekdebatt i piratleden. Det blev inget av med den affären, istället kom fler domar mot The Pirate Bay från olika delar av världen. Den juridiska världen började hinna ikapp piraterna. Tekniken utvecklades också, idag är illegal streaming snarare än fildelning via torrents det snabbast växande hotet mot den lagliga innehållsdistributionen på nätet. Spotify tog marknadsandelar från piratdistributionen. En viss trötthet kring den här frågan inträdde under vintern och medierna nappade inte lika lätt på utspel om Hollywoods hemska lakejer som försöker göra internet till kinesisk polisstat. Idédiskussionen förändrades också under det gångna året och Piratbyrån som haft en central roll under flera år lade ner verksamheten. Och så de PR-misstag som nämndes inledningsvis. Idag är den organiserade piratrörelsen betydligt mer stukad. Ungdomsförbundet Ung Pirat lyckas visserligen om och om igen med reptricket att få statliga miljoner från Ungdomsstyrelsen och via EU-mandaten i Bryssel finns också en säker inkomstkälla för kommande år. Men förmågan att sätta dagordningen för debatten har minskad avsevärt.

Men det var inte kommunikationsbrister som sänkte Piratpartiet i riksdagsvalet. Det var politikens innehåll. Inte nödvändigtvis förslagen om att tillåta all fildelning för privat bruk, gratis är fortfarande gott. Men få personer kan 2010 hålla med om att osynlighet och anarki är det bästa för internet, efter allt som varit med näthetsen kring Bjästa-fallet i våras, obduktionsbilderna på Arboga-barnen som läckte på The Pirate Bay, bedrägerier och intrång på bankkonton, phishing-attacker, kapade identiteter, falska läkemedel, trafficking, barnporr, olagliga droger och så vidare. För all del även sånt som existerade före internet, men som multipliceras med den digitala, globala distributionen och förstärks av anonymiteten. Det är tydligt att samhället behöver ha en funktion på nätet, av precis samma skäl som i köttvärlden. Det är inte samma sak som att säga att internet ska begränsas, tvärtom kräver utvecklingen fungerande regler i takt med att allt fler samhällsfunktioner flyttar in på den digitala arenan. 2010 har anonymitetskulten och laglösheten som bärande idéer för hur internet ska fungera kommit till vägs ände. Det finns inget att hämta där för den fortsatta samhällsutvecklingen. Det insåg också svenska folket och la sina röster på andra partier. Detta betyder inte att de digitala frågorna är mindre viktiga, tvärtom. Men de måste diskuteras från nya utgångspunkter, som inte betraktar internet som ett samhälle för sig, utan som en del av resten av världen. Det digitala perspektivet måste genomsyra alla delar av politiken, inte göras till frågor om infrastruktur och bandbredder. Det blir utmaningen för den kommande mandatperioden.

Per Strömbäck
Redaktör Netopia