Waldemar Ingdahl recenserar Nicholas Carr – The Shallows

Redan de gamla grekerna mötte nya informationstekniker med skepsis. Filosofen Sokrates promenerar en dag för 2400 år sedan i staden Atens utkanter. Där stöter han på retorikern Faidros och de två börjar samtala. Ett av samtalsämnena är den nya coola trenden med skriftspråk. Alla early adopters hade börjat att skriva allt mer, och dessutom börjat custa skriftspråket till en grekisk app.

Sokrates tyckte att skrift inte bara var hypat, utan också rätt farligt. Skriften kunde bryta ned den muntliga traditionen, och om folk inte längre tränade minnet med att komma ihåg alla berättelser och sånger så skulle atenarna snart outsourca minnet och rabbla det som stod i skriftrullarna. Läsarna skulle förlora sin sociala kompetens. Det kanske verkar som om personerna i skriftrullarna är levande och nära oss när vi läser, men ställ dem en fråga tillbaka och allt du får tillbaka är tystnad.

Författaren Nicholas Carr skrev för några år sedan essän Is Google making us stupid. Essän tilltalade dem som oroas av sökmotorn Googles ökade makt över internets innehåll, de som oroas över att allt går så mycket fortare och de kulturkonservativa som ser skräpkulturens syndaflod närma sig.

Nu har Carr byggt ut essän till boken The Shallows: what the internet is doing to our brains som fått ett varmt mottagande. Prestigefyllda tidskriften Slate skrev att The Shallows kommer att få samma effekt för vår uppfattning om internet som Rachel Carsons Tyst vår fick för miljöfrågan. Dagstidningen Guardian utropade boken till början för en slow read rörelse.

Carr är vältalig. Då han är öppen i sinnet för mycket av teknikutvecklingen är han något av Silicon Valleys favoritprovokatör för eftertänksamhet och långsamhet. Den som säger emot samtidens populära idéer uppmärksammas lätt i debatten, men att bara vara motvalls är inte så uppbyggande eller nyanserat.

The Shallows argumenterar för att internet gör användarna splittrade och okoncentrerade. Det sätt som nätet är uppbyggt på försvagar förmågan att förstå djupa och mångfacetterade texter. Dagens teknik är utformad för att väcka vår uppmärksamhet, och blir hart när omöjlig att stänga av.

För att stödja sin tes berättar Carr om hjärnforskningen. Han berättar om nobelpristagaren Eric Kandels forskning om hur tänkande, inlärning, och handling förändrar hjärnans fysiska struktur och organisation. Den svenske forskaren Torkel Klingbergs slutsatser tas upp, att vi inte kan hålla hur mycket information som helst aktuell samtidigt. Hjärnan är en flaskhals, där arbetsminnet kan svämma över av information som inte når långtidsminnet. Hjärnan måste användas för att fortsätta fungera.

Bokens bästa del är den goda genomgången av hjärnforskningen. Den kunskapen tar Carr för att beskriva hur kommunikationsmedlen har påverkat samhällets utveckling och det mänskliga sinnets utformning på en biologisk nivå.

Resonemanget påminner om medieforskaren Neil Postmans bok Underhållning till döds, där TV var en övergång från skriftkultur till bildkultur. Postman var rädd för Sokrates muntliga kultur. Liksom talet i en muntlig kultur, måste bildmediet använda sig av kulturella symboler som är lätta att känna igen. Det begränsar möjligheterna till rationellt tänkande och djupare resonemang.

Carr är känslomässigt engagerad, skälet till att han skrivit boken är att han själv upplever hur hans tankeliv blivit ytligare och fattigare. Viljan att läsa de krävande texterna, som Leo Tolstojs roman Krig och fred, får svår konkurrens av twittrandets enkla kickar. Vi odlar inte längre kunskapens trädgård, utan blir jägare och samlare i den elektroniska vildmarken.

Frågan är om det är Tolstojs romaner som har fått falla till föga för Twitter och dataspel? Är det inte slötittandet på TV som minskat? Carr verkar som Sokrates anta att ny teknik kommer att påverka användarna på ett specifikt sätt. Fast att vi känner till Sokrates varningar om skriftspråket beror på att hans elev Platon skrev ned dem.

Det finns incitament för att bli distraherad, fastna i länkfällor eller irriteras av snokande kakor. Fast det är en effekt av hur nätet har utvecklats. Annonser har blivit den ledande affärsmodellen. Användaren är inte en kund för Facebook, Google och andra företag, utan en tillgång som erbjuds annonsörerna. Länkfällorna som får oss att klicka vidare tar fram viktig information om våra preferenser och nätvanor. Dagens nätkultur har många fördelar, men den premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer.

Carr värdesätter intellektuell tyngd, struktur, rationalitet och kvalitet vilket han anser nätet ryckt bort. Fast tendenserna beror på att medier och kreatörer fokuserar på kostnaderna. Den skräplitteratur, snuttifiering och tramsunderhållning han tycker illa om är billig att göra. Intäkterna är svårare att höja, och de många mindre kreatörerna har svårt att ta sig in i en alternativ modell. Det saknas ett ömsesidigt förtroende i vår nuvarande nätkultur.

Carr förstår problematiken, som i sin essä The Google Enigma, och det är synd att han inte tar fasta på den mer. Teknikdeterminism leder ofta tanken fel, och leder Carr till en fatalistisk tanke om att hjärnan inte klarar tekniken. Fast tekniken ger nya möjligheter. Fred Stutzmans dataprogram Freedom stänger ned internet på vår dator i åtta timmar, just för att vi inte skall fastna, iPhone-appen Instapaper sparar artiklar till senare djupläsning.

Hjärnans koncentrationsproblem verkar vara lättare att lösa, än de betydligt svårare frågorna kring ekonomi, informationspolitik och upphovsrätt. För det finns flera olika sätt som internet kan fungera på, vilket vi anser är bäst beror på vad vi värdesätter.

Waldemar Ingdahl
VD tankesmedjan Eudoxa
www.internationalpropertyrightsindex.org

12

Kommentarer

  1. Scary Devil Monastery

    Tja. Vad annat var att vänta…

    Som du säger, Waldemar, så resonerar Carr som Sokrates och Sokrates resonerar i sin tur ytterst modernt. Han anser, vilket många tyvärr håller med om, att information utan kontroll blir ett reéllt hot eftersom ”gemene man” är för korkad för att läsa mellan raderna. Resonerar man enligt aristoteliska absolut så kommer man då ofrånkomligen fram till att den rena kunskapen kommer solkas av den mindre bemedlade pöbelns händer.

    Samma fenomen som när protestantismen fick bibeln översatt till lokalspråk, och sak samma redan när folk lärde sig läsa.
    Samma sak, förresten, som när uttröttade systemtekniker förespråkar att användarna har att blint trycka på knappen och förlita sig på att det fungerar och inget annat, då de blivit trötta på glatt experimenterande utfört av klåfingriga typer utan full förståelse för konsekvenser.

    Apple kan, om man vill, betraktas som ett modernt bejakande av den tesen – ”teknologin gör exakt vad vi har sagt den skall och ingenting annat. Användarna har att anpassa sig eller tala om vad de vill ha gjort så kanske vi ordnar något åt det hållet”. Det är alltid tröttsamt när någon lär sig bara tillräckligt mycket om ett fenomen för att kunnas skrapa på ytan.

    Men så vad då? Förvisso tittar många som använder internet inte längre än till Flashback. Andra, därigenom jag, har funnit att när ett bibliotek utan like genom mänsklig historia finns tillgängligt på fem minuter utan att man behöver resa sig så finns möjligheter att fördjupa sig i kunskap som man aldrig hade haft utan att bosätta sig permanent i foajen på Kungliga Biblioteket.

    Carr, liksom Sokrates före honom, verkar helt ha missat att det inte genom historien funnits ett enda verktyg som inte missbrukats av stora delar av allmänheten i ren slentrian.
    Vad värre är missar båda dessa värda herrar något än värre.

    Utan den grekiska demokratin och samhällsstrukturens utveckling hade Sokrates på sin höjd varit en Shaman åt en okunnig stam vildar. Och den okunniga stammen vildar hade säkerligen lång innan Sokrates en Shaman som ansåg att tolkning av samhällsstrukturer var något som bara skulle fördummas om de vanliga medlemmarna i stammen ägnade sig åt det.

    Internet skapar inte ytliga personer eller personer för lata att tolka kunskap, lika litet som allmän läskunnighet eller möjlighet att tolka gamla testamentet gjorde det. De finns i förväg, så att säga.
    Det varje ytterligare expansion av informationshorisonten som är tillgänglig för alla gör är att den ger förutsättningen för att nästa Sokrates, Newton, Einstein eller Hawking har en ännu högre och solidare plattform att börja bygga på.

    Att tillgängliggöra verktyg för informationshantering och insamling till alla innebär förvisso att merparten ägnar sig åt att leta snabba svar. Men dessa verktyg är även avstampet och grundnivån för samtliga gudabegåvade genier som har höjt den plattformen för alla ett steg längre.

    Den biten missade både Carr och Sokrates, vilket är ironiskt eftersom bådas resonemang egentligen i grund och botten förlitar sig på att samhället som helhet trotsat deras andliga föregångare i det förflutna.

  2. Hej Scary Devil Monastery

    Jag förundrades över de ofta mycket positiva reaktionerna till The Shallows. Den slår nog an en sträng därför att den säger att vår samtids medelklass; den kreativa och administrativa intelligentian är på väg nedåt. Dystopier brukar bli populära. Vi ser politiska, ekonomiska och kulturella förändringar.

    Fast nog började många av förändringarna före internet? Många av de postmodernistiska tänkare som Nicholas Carr inte tycker om, fick sällan uppleva nätet, men hade nog känt sig hemma på det.

    Dekadenstanken hos Carr har likheter till Jonathan Zittrain

    http://www.netopia.se/2010/06/28/ingdahl-recenserar-zittrain-hur-kan-man-stoppa-internets-framtid/

    Se upp, länkfälla 😉

    i sin teknologiska determinism. Så här fungerar hjärnan, här fungerar nätet, det går illa.

  3. Hej Scary Devil Monastery

    The Shallows slår nog an en sträng därför att den säger att vår samtids medelklass; den kreativa och administrativa intelligentian är på väg nedåt. Dystopier brukar bli populära.

    Vi ser politiska, ekonomiska och kulturella förändringar. Fast nog började många av förändringarna före internet? Många av de postmodernistiska tänkare som Nicholas Carr inte tycker om, fick sällan uppleva nätet, men hade nog känt sig hemma på det.

    Dekadenstanken hos Carr har likheter till Jonathan Zittrain (som jag skrivit om här på Netopia) i sin teknologiska determinism. Så här fungerar hjärnan, här fungerar nätet, det går illa.

  4. Scary Devil Monastery

    Populärdystopism har varit i ropet sedan långt innan Cato den äldre vandrade på roms gator och ältade om republikens moraliska förfall. Vi kommer inte att se slutet av den här heller.

    Har nu kommenterat ditt inlägg om Zittrain – kan inte säga att jag ser honom i positiv intellektuell dager. Han förväxlar ”bekvämlighet” med ”evolution” vilket kan vara kul för honom – men med tanke på att han däri bl. a. förkastat samtliga anledningar till att Google exempelvis lyft från backen som orimliga så får jag tillmäta honom samma vikt som jag gör Torbjörn Tännsjö – intressant tanke, givet en radikalt annorlunda paradigm än den vi lever i.

    Carr tycker jag frammstår litet som Tännsjö i den andan – det är ohemult mycket elfenbenstorn och försvinnande litet empiri i antagandet att nätet fördummar enligt samma antaganden som Sokrates angav angående det skrivna språket.

    Om fördumning sker i dagens samhälle, vilket förvisso inte är omöjligt, så tror jag man får leta drivande orsaker till den saken på annat håll.

  5. Hej, jag har skrivit ett svar om Zittrain och hans bok.

    Nätet drivs av bekvämlighet och lättja, men det är inte de enda drivkrafterna. Frågan är om de ens är betydande drivkrafter?

    Carr är något av motsvarigheten till Ladislaus Horatius under den svenska IT-eran på 90-talet. Det är helt enkelt inte rimligt att, som Carr, tillskriva internet så mycket av alla förändringar som har skett i samhället.

  6. Scary devil Monastery

    Svarat borta hos Zittrain-inlägget nu.

    Carr förväxlar orsak och verkan vill jag i all ödmjukhet påstå. Internet gör inget annat än förmedlar information och därigenom blir internet inget annat än en förlängning av vår vanliga verklighet. Om internet kan påstås ha en kollektiv direkt verkan på samhället är det helt enkelt genom att krympa fysisk distans när det gäller direkt informationsöverföring. Inget annat.

    De förändringar som Carr säger sig se kan man se och beskriva i varje genomsnittlig grundskola. Vissa tar till sig information och nätverkar, andra isolerar sig. Vissa andra, för att fortsätta metaforen, lägger stinkbomber i ventilationstrummorna.

    Carr, likt Sokrates, verkar huvudsakligen reagera på att kunskap kommer alla till del, och är övertygad om att många inte kommer veta vad man gör med kunskapen – och att detta kommer leda till ett förytligande av samhället.

    Ja, förvisso. Sak samma sade man om Radio och TV. Ingen tvekan om att det offentliga biblioteket rönte samma uppmärksamhet.

    De drivkrafter som ”driver” internet är samma som driver resten av vår kommunikation – lättja och bekvämlighet spelar inte in, annat än i vilken typ av kommunikation man föredrar och densiteten på den information man förmedlar och tar emot.

    Att jämföra Carr med Ladoniens Sofism-minister och Hovnarr är kanske litet magstart. Vill han hamna inom den klassningen behöver han mer IRL-troll i sin framtoning. 🙂

  7. Mina herrar,…tack för en intressant replikväxling, tack vare internet lär man sig ngt varje dag.
    Just nu läser jag ”efter the pirate bay”, otroligt bra texter överlag, rekommenderas starkt.
    Ser fram emot debatten här på Netopia och då skulle jag vilja bl.a. höra Waldemars synpunkter. 🙂

  8. Hej kjell

    Varsågod!

    Jag läser själv boken Efter The Pirate Bay och min första tankar kring den inspirerade min senaste krönika här på Netopia, Kreativitetens återkomst.

    Efter The Pirate Bay är intressant, men jag har en hel del tankar kring dess slutsatser som jag förhoppningsvis kan utvecklar vidare här Netopia vid tillfälle.

  9. ..teknikfråga
    vem har lagt ut #2? och varför?

  10. […] han menar att tekniken på olika sätt hotar vår intelligens. I senaste boken ”The Shallows” (recenserad på Netopia i januari) anför han ett argument om att överflödet av information gör att vi får […]

Kommentera artikeln