Assangegate – för tidigt att räkna ut pressetiken

Säga vad man vill om det svenska åklagarväsendet, de har näsa för tajming. Vad svenska kungahuset, Sveriges Television, Polarpriset och den svenska valrörelsen misslyckats med, klarar åklagarna i en blink. De har definitivt placerat Sverige på kartan för världens blickar. Visserligen med lite draghjälp av Julian Assange och Wikileaks, men ändå. Åklagarna har dragit det tunga lasset.

De ironiska kommentarerna från hela världen får jour- och chefsåklagarna faktiskt hacka i sig. Leif Silbersky förfasar sig i tjänsten, men vi är många som har anledning att göra det på vår fritid. Att hoppa mellan åtalspunkterna på det här viset gör förvisso ett förvirrat intryck, något som även garvade jurister har konstaterat.

Förvirringen drabbar framförallt Sverigebilden, inte Julian Assange själv. För Wikileaks var skadan skedd redan när grundarens namn första gången förknippades med misstankar om moraliskt tveksamma handlingar. Assange har naturligtvis en poäng när han i en intervju i Aftonbladet framställer det svenska rättsväsendet som ”en fullständig cirkus”. Att han också ”är bekymrad över det svenska juridiska systemets brist på respekt för människors integritet” väcker kanske inte samma djupa empati. Wikileaks respekt för människors integritet var inte stor när de lade ut sina Pentagondokument okodade på nätet till läsning för alla, fredsaktvister såväl som intresserade talibanledare.

Men det är en annan historia.

Den senaste veckan har nät och medier kokat av spekulationer och kommentarer. Åsikterna har varit många. Kan man ännu dra några publicistiska slutsatser av Assangeaffären?

Ja, en slutsats tror jag man kan dra, apropå en aktuell debatt. Nämligen att det är alldeles för tidigt att räkna ut de pressetiska reglerna. Det ohämmade skvallrandet runt Julian Assange och hans dambekanta snarast förstärker värdet av pressetiken.

På senare tid har några publicister ifrågasatt den pressetiska normen för till exempel namnpublicering. Om namnet bara ligger en knapptryckning bort, varför skulle traditionella medier då avstå från namnpublicering? Ja, varför? En knapptryckning åt vänster ligger kanske en namnspekulation på en hel- eller halvprofessionell webbsajt. En tryckning åt höger ligger en lika välgrundad, eller ogrundad, spekulation på en privatblogg. Kanske rentav en blogg där skribenten har egna intressen i frågan? På Flashback har vi ”sanningen” på tio sekunder, men framförallt alla lögnerna, spekulationerna och det lystna dreglandet.

För hundra år sedan flöt spekulationerna, moraliserandet och det lystna dreglandet rakt in i papperstidningarna. Då publicerade man inte bara namnet, utan även ålder, yrke, civilstånd och gatuadress. Så att prenumeranterna kunde åka och titta på den utpekade.

Till slut tyckte både läsare och redaktörer och jurister att det hade gått för långt. 1923 startade Tidningsutgivarna, Journalistföreningen och Publicistklubben det självsanerande systemet för pressetik, som vi fortfarande använder i reviderad form, med Pressens Opinionsnämnd, förstärkt med Allmänhetens Pressombudsman.

Så vad är talet om att dagens ansvariga utgivare skulle kunna strunta i pressetiken bara för att medielandskapet radikalt har förändrats och nätskvallret färdas så mycket snabbare än gammelmedierna? Ett fatalt felslut.

Skvallret har alltid färdats snabbare än medierna. Så var det redan under antiken när Fama, ryktets gudinna flög runt jorden.

Själv har jag nu knappat flitigt för att följa skvallret runt Julian Assange. Det finns väldigt många kommentatorer därute, fru X, herr Z och fröken Y, som får mig att tänka på Ulf Peder Olrogs skvaller- och kafferepsvisa: ”Noppa och stoppa, och sen så tar vi nålen, och sticker den i svålen. En avig och en rät!” Allvarligt talat, allt detta skvallrande på bloggar, chattar, twitter och kommentarsfält uttrycker djupt mänskliga känslor, kanske rentav grundläggande mänskliga behov. Men det kan absolut inte utgöra ett publicistskt behov att sprida alla dessa rykten om tre människors privatliv. De strukturella likheterna med häxprocesserna i Bjästa är stora, men då drevs skvallret av finniga skolungdomar i Ångermanland. Nu är det etablerade bloggare, mediekommentatorer och journalister som driver. Men ingredienserna är desamma: ett sentimentalt tassande runt den förfördelade manlige hjälten, och ett demoniserande av de kvinnliga aktörerna. Blodtörsten, hätskheten, konspirationsteorierna. Och framförallt bristen på skepsis, proportioner, lite svalkande likgiltighet. Rättens kvarnar ska ju ha sin gång!

Julian Assange är världsberömd, kanske den allra största stjärnan på näthimlen just nu. Att tro att hans göranden och låtanden inte skulle tilldra sig intresse, eller inte närgånget beskrivas i medierna, är naivt. Men att ta det uppvarvade skvallret runt hans person som intäkt för att det pressetiska systemet skulle ha spelat ut sin roll är inte bara naivt. Det är brottsligt korkat.

Ulrika Knutson

Ulrika Knutson är frilansjournalist, författare och ordförande i Publicistklubben. Du hör henne som krönikör i P1:s Godmorgon, världen! söndagar kl 09.03.

1

Kommentarer

  1. Scary Devil Monastery

    Ja, man kan inte undvika de goda gamla resonemangen – ”ingen rök utan eld”, ”manshatande von wachenfeldare”, ”skev kvinnosyn”, ”ute efter att fälla storvilt”. Fram och tillbaka, ena vågen efter den andra.

    I det läget skreds mycket plötsligt gränsen över där teorin att Pentagon kokat ihop det hela helt plötsligt att föredra framför verkligheten – att skulden ligger på en brusten kondom och tre pilska personer.

    Man blir matt ibland.

Kommentera artikeln