Boken i det digitala samhället

Igår arrangerade Netopia tillsammans med Svenska förläggareföreningen ett seminarium med rubriken Boken i det digitala samhället på Bok&Bibliotek-mässans debattscen. Författarförbundets ordförande Mats Söderlund representerade skaparna, förläggaren Dorotea Bromberg branschen och Mattias Fyrenius från TV4 Nya medier och snart KF Media förväntades komma med svaren om hur man tjänar pengar på nätet. Det blev en livlig, bitvis vild, diskussion, fullsatt och folk stannade, så det var kul och lyckat även om vi kanske inte blev så värst mycket klokare. Dorotea Bromberg förutspår en läsplatterevolution efter amerikansk förebild, kanske redan till julhandeln. Mats Söderlund tycker att det viktigaste är relationen mellan läsare och författare, oavsett om berättelsen förmedlas via tryck eller nät (eller pergamentrulle får man förmoda). Mattias Fyrenius tycker att man ska se digitaliseringens möjligheter och menar att pengarna kommer tids nog, vi kan bara inte säga exakt hur än. De andra höll med, men Dorotea Bromberg pekade på internetoperatörernas roll och deras märkliga syn på innehåll (”content”) där allt material klumpas ihop – nätoperatörerna behöver bokbranschen menade hon. Alla tre underströk att boken har en särställning och att relationen mellan författare och förläggare såväl som författare och läsare är unik. Jag försökte driva tesen att publiken kan släppas in och delta i skapandet och ersätta förläggaren som kreativ motpart, men det var ingen av de tre som trodde på. Mats Söderlund beskrev det som ett ”självpubliceringsträsk”. Återstår att se, för egen del tycker jag att bokvärlden borde släppa taget om den fysiska formen och låta sig översköljas av den digitala floden för att kunna ta initiativ och hitta nya intäkter (med det inte sagt att den tryckta boken kommer att försvinna). Men jag har antagligen fel på den punkten, för det var ingen av paneldeltagarna som höll med om. Den som läser får se.

8

Kommentarer

  1. ..här är vi bröder helt plötsligt (..0m du inte trollar), förlagen är livrädda med betald förläggarförening i spetsen. Du vet det har inte funnits så här mycket pengar tidigare i förlagsbranschen som efter deckar boomen, det är rolgt tycker jag.Förlagen förfogar över ca 90 miljoner skattekronor för att ge ut bl.a. romaner, har ni i dataspelsbr. något utgivningsbidrag?
    Till sist Per innan vi gör lördagkväll ; Underhållningsindustrin har inget att göra med att skapa konst, jag vet det ticker iögona att säga det, jag tänker återkomma i ett senare skede och förklara mig, därför använd inte uttrycket ”kulturutövarna är kränkta” i de lättkränktas land,allra sist; har du hunnit läsa ”efter the pirate bay” snälla kom en kommentar i alla fall 🙂

    • @Kjell Det ligger något i att skilja på konst och kommersiell underhållning, men det är inte samma sak som att man kan vaska det senare! Dataspel får lite stöd via Nordiska ministerrådet, http://www.nordicgameprogram.org. Men det rör sig om små belopp, Norden som helhet delar på cirka 1% av vad bara den svenska branschen ger till statskassan i form av momsintäkter, arbetsgivaravgifter mmm. Men det är en annan diskussion. Konst contra kommers är dock relevant även där!

      • Scary Devil Monastery

        Frågan är, Per, skulle du efterlysa en lösning likt Steam för, säg, spel och applikationer? Det finns fortfarande ett ”window of opportunity” som kan och i så fall bör utnyttjas.

        Eller så kan vi köpa att nuvarande linje gäller – fildelare distribuerar spel, och enbart MMORPG’er kan fortsätta kassera.

  2. Det finns inga spänningar mellan författarna och biblioteken, utan de stora spänningarna har alltid funnits mellan författarna och förlagen, det visar sig nu när digitaliseringen kryper närmare och förlagen skär i utgivningslistorna till förmån för triviallitteraturen, all heder till Bob;
    ”Författaren Bob Hansson får 2010 års ALIS-pris som varje år går till ”Upphovsrättens hjälte”.
    Bob Hansson får priset för att han rakryggat har tagit ställning för sin upphovsrätt. I tider när
    förlagen försöker tillskansa sig mer och fler rättigheter dock utan att vilja betala för det har
    Bob Hansson visat mod då han bytt förlag och offentligt försvarat upphovsmännens rätt att
    kunna leva av sitt arbete och publiceras i sammanhang upphovsmannen själv valt eller
    godkänt. Årets pristagare har genom sitt engagemang och tydliga ställningstagande för
    upphovsrätten visat vägen för alla upphovsmän i landet. ”

  3. Helt klart lever boken kvar, och frodas. Själv har jag både köpt hard copy och digitala böcker det senaste året. Digitala när jag kan, och hårda böcker när det är tvunget, eller formatet passar bättre. Jag läser mestadels själv-hjälp, paranormala och skönliterrära böcker. Förlagen är i princip utspelade om de inte förändrar sin affärsmodell. Som läsare skulle jag hellre gå direkt till mina favoritförfattare och köpa böckerna av dem till en rimlig peng för digital kopia än att behöva leta till förbannelse efter ett format och språk som passar mig ibland de olika handlare och förlag som finns.
    Jag snackade med Tony Roberts förra året, som äger rättigheterna till Barry Sadlers ”Casca” böcker. Just de böckerna finns ej längre i print, och i Sverige inte på Engelska. När jag frågade efter digitala kopior, tyckte han att jag skulle gå till ett eller två antikvariat som han visste hade ett antal på lager – ett fanns i Birmingham och ett i London – ingendera med webshop. Jag föreslog för honom att helt enkelt ge ut dem digitalt, och nu i somras fick jag ett brev från honom där han bekräftade att inte nog med att hans senaste roman i serien (nr 34) skulle komma ut nu i Augusti, utan också att de övriga böckerna skulle göras tillgängliga digitalt.

    Jag säger nu som jag sa till honom – digitalt är det bästa sättet att hålla liv i ett franchise, även om mycket fildelas. Hur många böcker ges inte bort eller glöms bort hitan och ditan för att sedan hitta en ny läsare som hittar en ny favorit? Det är ingen skillnad mot hur saker delas på nätet, och betalningsviljan finns där när man vet att pengarna inte bara slukas av ett anonymt företag/förlag.

    Vem skulle vilja läsa om Casca Rufio Longinus, om man inte har läst om hans tidiga eskapader som soldat för Rom som stack spjutet i en fånge som korsfästes för drygt 2000 år sedan? Och hur han sedemera befinner sig i allehanda konflikter genom tiderna, som straff och sin väntan på fångens återkomst. Varför skall historian gå förlorad bara för att enbart ett fåtal exemplar finns kvar i omlopp? Nej, äldre böcker, så kan även vissa delar släppas fria, och delas ut – göras tillgängliga även när förlagen är ovilliga. De tänker för mycket på rättigheter, istället för på själva innehållet.

    • …god morgon
      ovanstående exempel illustrerar på ett lysande sätt framtiden, tack 🙂

      vore intressant om ex förläggarföreningen målade upp ett alternativt scenario, kanske en uppgift för Pia 😉

  4. göteborgsrapport bok o bibliotek

    ”I Ray Bradburys klassiska roman ”Fahrenheit 451” skickas brandkåren ut för att bränna upphittade böcker och boksamlingar. Böcker anses vara emotionellt upprörande och därför farliga i en framtid där interaktiva tv-såpor och meningslösheter vaggar medborgarna till enfaldig ro.

    Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på.
    Det intrycket fick jag i alla fall när jag gick omkring på den i går avslutade Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Efter att ha tjuvlyssnat i montrar och korridorer samt bevistat en handfull seminarier, stod det klart att böcker är ute men Facebook och Twitter är inne. På biblioteken.

    En typisk seminarierubrik var ”Sociala medier och bibliotek” – notera ordningen – som hölls på torsdagen.

    Om någon längre tror att en internetaktivist är en ung, vild manlig hacker med glasögon och hippieanarkistiska tendenser, så är det dags att revidera den bilden.

    De mest hårdföra nätaficionados nu för tiden är de svenska bibliotekarier och utredare som leder IT-projekt och tillbringar mycket tid på IT-kurser, IT-seminarier och IT-konferenser.
    De talar om sina uppdragsgivare (det vill säga biblioteks besökarna) som ”användare” och fnyser åt fysiska böcker – som de karaktäriserar som dammiga. Om biblioteken säger de att ”vi måste begrava vissa uppgifter för att hinna med att bilda oss en uppfattning om nya medier”.

    Det var ett autentiskt citat.

    Vad säger då de tidiga nätaktivisterna? Vad säger till exempel Piratbyråns Rasmus Fleischer och den nät entusiastiska författaren Unni Drougge?

    De deltog i seminariet ovan och talade inte om ”användare” och sånt. Fleischer talade om människor som använder biblioteken – ja, om människor som själva poängen med bibliotek. Riktiga bibliotekarier som kan ge personliga tips om böcker och annan information.

    Han såg en del problem – för att underdriva – med att svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser och funktioner för att i stället bistå en handfull amerikanska IT-företags för tillfället populära tjänster.

    Drougge talade om informationsproletariat kontra informationsaristokrati och menade att folkbiblioteken bör fortsätta arbeta för att uppväga obalansen mellan dessa.

    Det är alltså en märklig situation, där nätaktivisterna knyter sina nävar för att försvara biblioteken och de dammiga böckerna mot bibliotekariernas stormtrupper, som hellre vill snacka Youtubeklipp med 13-åriga ”användare”.

    Jag medger att det är en medvetet hårdskruvad bild, men inte långt från verkligheten.
    Rasmus Fleischer vädjade slutligen till ett applåderande auditorium om att biblioteket måste förvalta sitt arv. ”Ni var faktiskt först i informationssökning!”

    Han och alla andra riktiga nätaktivister är ju väl medvetna om att internet med alla dess applikationer är en dvärg, som står på en jättes axlar: den mänskliga tankens och kunskapens långa, långa historia.”
    saxat ur DN

  5. ..lite motvikt till Per´s obegripliga drapa som flyttar oss tillbaka ett par år
    Sv.D.

    Den digitala politiken var märkligt frånvarande i årets valrörelse. Individuell frihet, nätneutralitet eller modifierad upphovsrätt diskuterades knappt alls av våra partier. Frågorna lockade heller inte speciellt många väljare att döma av Piratpartiets kräftgång. Spotify förefaller ha löst problemet med fildelningen, det politiska användandet av sociala medier var en flopp, och kanhända är nätet inte så viktigt.

    Men problemen med internets politiskt-juridiska ramverk försvinner knappast bara för att politiker inte talar om det. Ipredlagen har redan kriminaliserat en hel ungdomsgeneration, och mediebranschens lobbande för stärkt upphovsrätt, längre skyddstider och ”hårdare tag” är lika oroande som någonsin.

    Den enda vägens nätpolitik, garnerad med lillasinnade repressiva förkortningar som Acta eller FRA, är knappast till båtnad för fri informationsaccess, webbutveckling och entreprenörskap. För att förbli en framstående it-nation krävs långsiktiga politiska lösningar – inte dagens låsningar.

    När hovrätten idag inleder sina förhandlingar mot The Pirate Bay (TPB) bör man erinra sig att åtalet rör så mycket mer än en påstådd virtuell gratiskultur. Det är snarare en rättsprocess mot ett socialt beteende och det slags delandets kultur som präglar, och på många sätt utgör själva grunden för nätet. Normbildning är komplicerat, och TPB-grundarna är faktiskt anklagade för brott som de själva inte begått (de fälldes för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen). De verkliga förövarna är de mer än 1,5 miljoner svenskar som alltjämt fildelar, en siffra som förstås blir än högre om man räknar in allt från användande av material på hostingsajter till skolbarnen som med bluetooth skickar musiklåtar mellan sina mobiler. Kanske är hälften av befolkningen pirater.

    Den här enorma mängden användare, samt lite hård- och mjukvara, är det som de factokonstituerat The Pirate Bay. Sajten har också utgjort ett slags symptom på ett förändrat förhållande till kultur, nöje och information.

    Som både koncept och praktik är fildelning därför det viktigaste fenomenet för att begripa hur medielandskapet förändrats det senaste decenniet. TPB är ju på många sätt själva symbolen för den ocean av kopior som kommit att prägla vårt umgänge med och förhållande till den digitala domänen. Den analoga kopian är väsenskild den digitala, och kopierar gör man hela tiden online.

    Det var därför märkligt, ja rentav bisarrt, att de olika mediebolagen under den tidigare delen av rättsprocessen valde en metod där man ville visa vad man borde ha fått betalt för varje enskild nedladdning. Processen handlade om ett trettiotal verk, men med deras beräkningsmetod skulle det hela motsvara ett värde på nästan 500 miljarder, mer än Volvos och Ericssons totala omsättning.

    Värdet på digitala kopior går naturligtvis inte att mäta på det sättet. Fildelning står heller inte i någon motsatsställning till en övergripande marknadsekonomi utan kan rentav ses som ett slags pr.

    Forskning har just visat att det är mycket svårt att lyfta fram de mediebranscher som entydigt drabbats alltsedan Napster. Inkomstflöden för musik har tveklöst förändrats, men fildelningen kan knappast klandras för att ha orsakat någon större kris inom film- eller tv-branschen. Folk går på bio som aldrig förr, och fildelningens effekter på medieekonomin är alltså långtifrån uppenbara.

    I själva verket handlar TPB-fallet om kontroll. Fildelningen är alltför oreglerad, och när den nu (delvis) kompletteras av Spotify och streamade medietjänster, så må de ge oss alla access men vi betalar med vår användarstatistik och ökad beteendekontroll. Fildelning är alltså inte bara tekniskt och ekonomiskt komplicerat, hovrätten har förstås också en rad juridiska frågor att ta ställning till. Hur medverkansbegreppet skall förstås i den digitala nätverksmiljön är exempelvis en lika central som besvärlig fråga, och här har rätten ett stort ansvar eftersom domen kommer att leda till ett viktigt prejudikat.

    Samtidigt fortsätter fildelningsprotokollen att distribuera. Några drakoniska domar i TPB-fallet kommer inte ändra på detta faktum. För att inse det behöver man knappast vara teknologisk determinist, utan bara notera att en uppsättning nätvanor etablerats som lagen inte rår på – även om den givetvis kriminaliserar ett beteende som blivit närmast allmängiltigt.

    Att lagen och juridiken är verkningslös är emellertid en sak. Politiken, däremot, varken kan eller bör vara det. Efter The Pirate Bay är behovet av en progressiv digitalpolitik större än någonsin.

    PELLE SNICKARS

    medievetare, verksam som forskningschef på Kungliga biblioteket. Med Jonas Anderson gav han nyligen ut forskningsantologin Efter The Pirate Bay, en bok som gratis finns att ladda ned på nätet.

Kommentera artikeln