Thomas Florén forskar i sociologi på Stockholms universitet och är aktuell med en avhandling om skivindustrin. Netopia ville veta mer och fick en pratstund med Thomas.

Din avhandling fokuserar på skivbolagens sätt att hitta talang, berätta!
Ja, jag har studerat hur förmågan att identifiera och utveckla talang skiljer sig åt mellan de stora major-bolagen och de hundratals små bolag som finns i Sverige idag. Generellt kan man säga att de små är bäst på att hitta nya artister och utveckla nya karriärer, men de sedan slår i taket. Där har major-bolagen de resurser som krävs för att lansera artister i större omfattning, men samtidigt har de svårt att hitta nya talanger. De små bolagen har andra ekonomiska förutsättningar och jobbar ofta med små budgetar, använder kompisar för att göra inspelningar, som medmusiker, säljer skivor på konserter etc, medan allt major-bolagen gör är förknippat med kostnader så de kan inte agera på samma sätt. Det är ett slags beroendeförhållande och major-bolagen är medvetna om att de är beroende av de små bolagens förmåga att identifiera ny musik och nya artister.

Ofta sägs att det inte behövs några mellanhänder när internet finns, vad tillför skivbolagen?
Den digitala tekniken och internet är viktiga arbetsverktyg för samtliga småbolag, men problemet är att det är väldigt svårt att tränga ut med musiken och många har svårt att nå lönsamhet och tillväxt. För att sprida musiken behövs ofta etablerade aktörer på ett eller annat sätt. I dag har allt fler artister och små bolag möjlighet att distribuera musik via internet, men samtidigt blir det svårare att nå ut.

Man kan säga att det är de etablerade artisterna som kan använda internet bäst för att sprida sin musik. Kent har till exempel gett ut två skivor på kort tid via sin hemsida, det kan inte en oetablerad artist göra. De fick uppmärksamhet kring det nya greppet, det är samma sak som exemplet med Radiohead där man fick betala vad man ville för skivan på deras hemsida. Det förutsätter att det redan finns en publik och att man uppfattar detta som ett nytt grepp och delvis en provokation mot traditionella sätt att distribuera musik. Kanye West är ett annat exempel, han sköter nästan all sin kommunikation själva via sociala medier och är mästare på att provocera och väcka uppmärksamhet

För de oetablerade artisterna är det svårt att få uppmärksamhet och tränga igenom, trots att man har tillgång till digital inspelnings- och distributionsteknik. De oetablerade och mindre aktörerna behöver fortfarande de mer etablerade aktörernas stöd.

Den tendensen förstärks med det ökande utbudet, det blir som att leta efter en nål i en växande höstack.

Gungor och karuseller – det sägs ofta att artisterna tjänar pengar på livespelningar istället, håller du med om det?
Jag tror det är en sanning med modifikation. Live har ökat parallellt med minskad skivförsäljning och i media har det i olika sammanhang framställts som att det är det nya sättet att tjäna pengar, men det har framgått nu att det inte står i proportion till de minskade intäkterna från skivförsäljning.

Det är svårt för oetablerade artister att initiera sin karriär bara genom live-spelningar. Behovet av etablerade aktörer finns idag fortfarande kvar.

I min avhandling kritiserar jag vad jag kallar ”myten om talangfabriken”, dvs uppfattningen att skivbolagen massproducerar talang. Jag menar att talang är en sorts input, en råvara som skivbolagen sedan utvecklar i samarbete med artisten, en del talar om det som ett äktenskap.

Ser du några paralleller mellan dina slutsatser kring musikbranschen och andra branscher inom den kreativa sektorn?
Jag har inga jämförelser i avhandlingen med andra branscher, men jag anar att det finns paralleller med gallerister eller fotografer eller kanske t o m modebranschen och även reklambranschen. De här processerna kan vara mer allmänna för verksamhet som har kreativitet som grund för företagande och inte enbart gälla musikindustrin.

Bilden av skivindustrin som talangfabriker skymmer sikten för vilken funktion skivbolagen har för artister och vilken relation som finns mellan artister och skivbolag. Kan man avliva den myten kan man skapa förutsättningar för en större förståelse för hur branschen egentligen fungerar.

Bilden av cigarrökande män som sitter och räknar pengar är falsk, drivkraften även inom stora bolag är det genuina musikintresset, men man agerar i ett annat ekonomiskt klimat.

Vad har lagar som Ipred haft för inverkan på musiken, publiken och branschen?
Jag berör det nästan ingenting i avhandlingen, däremot kan man konstatera att i IFPI:s digital music report framkommer att de länder som har svag lagstiftning har mest likriktat utbud av musik. När vinstmarginalerna krymper så riskminimerar man allt mer. Men det är inte enbart pga Ipred-lagen som försäljningen ökar. Raset i försäljningen planade ut redan 2008, så det finns fler faktorer.

Ser du CD-skivan som ett fortsatt livskraftigt format för musikbranschen?
Jag tror aldrig att skivförsäljningen i CD-format kommer att återta sin ställning som den var på nittiotalet, men jag tror inte heller att den är död. Den utgör fortfarande en stor del av musikförsäljningen. Det beror på hur den digitala försäljningen utvecklas.

Hur skulle du definiera musikalisk mångfald?
Jag tror att det finns två utvecklingar som är något paradoxala, dels att allt fler kan spela in musik och distribuera via nätet vilket ger en ökad mångfald, man kan ge ut smalare musik, man behöver inte skivbolag för att göra produktioner. Samtidigt har värdefulla strukturer demonterats i skivbranschens kris, mer än hälften av de anställda i stora skivbolagen har sagts upp och det är en brain-drain som även i förlängningen drabbar de mindre aktörerna. Generellt sett kräver en lyckad artistkarriär  fortfarande de etablerade skivbolagen.

Den digitala utvecklingen har gjort det möjligt att producera smalare musik men svårare att nå ut. Under de gyllene år en på nittiotalet gav skivbolagens vinster utrymme för smalare projekt, men nu tvingas man minimera riskerna.

En slutsats jag drar är att A&R-funktionen oavsett form kommer att bestå och behovet ökar. Förmågan att göra urval och kommunicera musik till lyssnaren, oavsett kanal, kommer bara att bli viktigare ju större utbudet av musik blir .

Per Strömbäck
Redaktör Netopia

Thomas Florén disputerade 2010 i sociologi med avhandlingen, Talangfabriken, om organisering av kunskap och kreativitet i skivindustrin. Han intresserar sig i sin forskning för företagande som har kultur och kreativitet som grund för sin verksamhet med fokus på den svenska musikbranschen. Forskning sträcker sig över fälten organisations- och kunskapssociologi. Länkar till fler artiklar om Thomas Floréns avhandling finns på hans hemsida.

IT-minister Anna-Karin Hatt (c) inledde Internetdagarnas andra dag med ett anförande om sina visioner för IT-politiken. Hatt valde ett tydligt perspektiv på den enskilda medborgaren och talade om hur den digitala revolutionen ”kvantitativt lyfter människor i deras vardag”.

Hatt använde exempel som patienters möjlighet att välja läkarkontakter på nätet, hur elever med problem i skolan kan få nya pedagogiska stöd och hur maten på ålderdomshemmet kan bli bättre när man väljer via pekskärm. Den största applåden fick IT-ministern när hon lovade att försvara nätets öppenhet i internationella förhandlingar. Anna-Karin Hatt ville också vända på debatten om den digitala klyftan, det är inget problem att några går före, menar hon. Det skadar inte de s k digitala analfabeterna att andra skaffar ny teknik tidigt – dessa early adopters bekostar utvecklingen och gör de första misstagen, det vinner alla på i längden.

Netopia fick tillfälle att ställe en fråga från publiken:

Vad är samhällets roll när det gäller att värna den enskildes trygghet och rättigheter på nätet?

- Delat ansvar, för det första har vi var och en som individ ett ansvar för vad vi väljer att lämna ut om oss själva på nätet. Precis som vi skaffar hemförsäkring eller larm mot inbrottstjuvar måste vi fundera på hur vi värnar vår egen integritet. Ingen annan än vi själva kan bestämma hur mycket vi vill lämna ut, det kan aldrig staten bestämma. Det övervakningssamhället vill vi inte ha. Sen är det klart att det offentliga har ett ansvar, att bidra och ge de goda råd som vi vet fungerar. Post och Telestyrelsen gör ett sånt arbete till exempel nu när det gäller den aktuella frågan om hur osäkert det kan vara att koppla upp sig på öppna mobila nät. Då finns det tips och råd från det offentliga hur man kan agera som privatperson för att inte utsätta sig för den risken. Sen har vi offentliga aktörer som på olika sätt erbjuder mobila tjänster, till exempel, och där återstår ett arbete, jag tror att SJ till exempel måste fundera på hur man för sina resenärer kan erbjuda säkra mobila nät och där finns ett bra steg kvar att göra mot bakgrund av vad som skedde igår (nyheten om att Facebook-konton kan kapas, reds anm). Det är ett delat ansvar, både individen och det offentliga, och för den delen privata aktörer. I grunden är det ett ansvar för Facebook att se till att erbjuda sina konsumenter säkra lösningar, att man faktiskt kan skicka information fram och tillbaka mellan sig själva och Facebook. Det finns ju företag som har löst det och Facebook är uppenbarligen på väg att hitta lösningar och det är bara att hoppas att de gör det snabbt för det är många som använder den tekniken. På samma sätt behöver andra företag fundera på hur de kan erbjuda säkra lösningar som skyddar mot IT-brottslighet och -attacker.

Per Strömbäck
Redaktör Netopia

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström avslutade första dagen på den pågående konferensen Internetdagarna i Stockholm. Malmström poängterade vikten av att lagstiftaren är ödmjuk inför Internet genom att citera Google-chefen Eric Schmidt: ”Internet är den första sak mänskligheten har byggt som vi inte förstår”.

Cecilia Malmströms ansvarsområde som kommissionär är ”home affairs”, dvs interna frågor och EU:s ”inrikespolitik”. Här ingår inte minst brottsbekämpning och Malmström ägnade stor del av sitt anförande åt brottslighet på Internet. Hon menar att brott via Internet är en allt viktigare del av den organiserade brottsligheten, men att det samtidigare är svårare att komma åt än andra brott. Det har tre förklaringar:

- Samhällets verktyg är för dåliga, de måste vässas och anpassas. Resurserna är små. Statminister Reinfeldt markerade i sin regeringsförklaring att internetbrott ska prioriteras, påpekade Malmström.

- Företag och myndigheter anmäler sällan cyberbrott, vilket leder till att andra inte varnas och därmed blir det lättare för den organiserade brottsligheten. Internetbrott är en av de absolut viktigaste intäktskällorna för organiserad brottslighet.

- Det saknas statistik om antalet cyberattacker. Det är viktigt att diskutera hur vi ska ta fram jämförbar statistik inom EU.

Malmström lovade vidare bättre resurser till EU:s informationssäkerhetsmyndighet ENISA, men underströk att det största ansvaret för bekämpning av brott ligger hos varje enskild medlemsstat. Dessutom vill Cecilia Malmström stärka företagen, många lösningar kring säkerhet på nätet kan komma från branscherna, menade hon och efterlyste ”virtuella bilbälten” som kan tas fram av kommersiella aktörer.

Netopia fick tillfälle att ställa en fråga från publiken:

Hur ser du på internetleverantörernas ansvar vid brottsbekämpning på nätet?

”De har en viktig del, det kunde jag ha sagt tydligare i mitt anförande. Internetoperatörerna har en viktig del i att bekämpa brott på nätet”.

Uppdatering: Se Malmströms anförande på www.internetdagarna.se (klicka ”more” i videofönstret på förstasidan och välj den video som sändes tisdag kl 17)

Per Strömbäck
Redaktör Netopia