Ansvarsdiskussionen släpar efter

Den som läser Christopher Kullenbergs spännande debutbok ”Det nätpolitiska manifestet” kommer förmodligen att dröja allra mest vid en sak: krypteringsfrågan. Den gör en stark återkomst i debatten om internets gestalt just nu.

Nicklas Lundblad på Google skrev känslostarkt om det i Computer Sweden bara häromdagen: ”Jag kan inte se statens anspråk på att kunna knäcka kryptering som något annat än ett groteskt maktanspråk. Det finns de som säger att vi är hotade, att staten måste ha bakdörrar, att det är otänkbart att vi låter tekniken gynna terrorister och barnpornografer. Deras argument är lika ruttet som emotionellt: de försöker utnyttja de fall där tekniken används i avskyvärda syften för att beröva oss tekniken där den är en garant för vår frihet och vårt oberoende.”

Rätt eller fel? Både och, förstås.

Det Nicklas Lundblad säger i artikeln om människors individuella fri- och rättigheter är djupt sympatiskt och lätt att instämma i. Samhällsanalysen är dessutom alldeles säkert korrekt, stämningarna rätt avlästa. Men konsekvensen av det Nicklas Lundblad säger är också att idén om en rättsstat till sin natur är oförenlig med internets natur. Juridik och internet har i Nicklas Lundblads, och Christopher Kullenbergs, framtidsvision inte särskilt mycket med varandra att göra alls.

Allt oftare kommer Clay Shirkys analys av de närmsta femtio åren att göra sig påmind: Det blir kaos. Inte för evigt. Inte på alla områden. Men vänta er stora sammanbrott innan nya saker byggs igen.

Tills vidare kan man konstatera att diskussioner om internet gärna handlar om friheter. Möjlighet att göra saker. Öppenhet, klarhet. Klorin i de gamla systemen. Det är förstås alldeles utmärkt. Men ansvarsdiskussionen har börjat släpa efter. I en tänkt framtid där den statliga juridiskt bevakande rollen är satt ur spel blir det i stället frivilliga modeller som styr, ungefär som pressens självsanerande system kanske, med aktivism och informell organisation i stället för lagstiftning och nationalstat. Vi är inte riktigt där än, att sådant som en av sig själv genererad etik faktiskt fungerar. Inte i en tid då rasistiska hatbloggar och utstuderade mobbningsprojekt verkligen är fler och värre än någonsin.

Men vilken standard sätter myndigheterna, när de får försöka själva? Kanske är det oftast inte så illa som i Evesham i New Jersey på Nordamerikas ostkust. Där har polisen sin egen Facebook-sida, på vilken man bland mycket annat publicerar namn och bild på alla som tagits för rattfylla.

Att med namn och bild efterlysa en flyende rånardesperado med automatvapen i hand är en helt annan sak. Detta, att med myndighets auktoritet publicera information om människor som gripits men ännu inte dömts för ett eventuellt begånget och dessutom mindre brott, fyller alltså ingen som helst rättsvårdande funktion. De gripna är ju redan gripna. Och man kan som bilkörande eller fotvandrande allmänhet inte gärna undvika bilister baserat på deras anletsdrag.

Det är skampålen som är tillbaka. Lynchjustis i ett slags miniformat.

Rättssäkerheten i detta är ett skämt, medmänskligheten obefintlig. Polisen i Evesham har bestämt sig för att det är lagom att kommunicera med medborgarna via ett ”Like” eller en kommentar om den gripnes utseende. Har polisen i Evesham då funderat över hur detta kommer att påverka hur invånarna i staden sedan kommunicerar med varandra? Vilken tyngd får det när rektorn i den lokala skolan förmanar till nätsnällhet?

Den digitala revolutionen fortsätter. Tydligen ska en miljon idiotiska småstrider behöva utkämpas innan världen på allvar blir bättre på grund av den – men striden om hur rättsstaten agerar eller utesluts från ett framtida genomkrypterat internet, den blir inte liten. Det är allas ansvar – och det säger jag trots att ganska lite i vår historia tyder på att kollektivt ansvarsutkrävande är en riktigt lyckad idé – att se till att den då åtminstone inte blir idiotisk.

Andreas Ekström
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kom han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.

11

Kommentarer

  1. Scary Devil Monastery

    Och värre blir det. I England har man arresterat en man som var inblandad i en barnporrhärva. På hans disk fanns en krypterad partition som polisen naturligtvis inte kommer åt.

    Då han vägrat lämna ut nyckeln döms han till 4 månader i fängelse.

    Nu finns två alternativ att välja mellan:

    1) Mannen är helt oskyldig, men sitter med flagranta bilder av sin nuvarande och tidigare flickvänner, har korrespondens som avslöjar övrig fullt laglig men pinsam sexuell läggning, har material som är klassat som sekretessbelagt alt. förtroligt…eller för den delen, sitter med material han fått inom undersökjande journalistik om brottslighet som skulle avslöja hans källor.

    2) Mannen är skyldig till barnporrbrott och vägrar därför lämna ut nyckeln.

    I fall 1 åker en oskyldig man i fängelse för att han vårdar förtroende eller tar källskyddet allvarligt.
    I Fall 2 har inte polisen lyckats ta fast honom för brottet ändå, och utredningen kan mer eller mindre betraktas som att den runnit ut i sanden.

    England kan inte längre betraktas som en rättsstat – kravet på fängelsestraff om man inte bevisar sig själv oskyldig har helt enkelt vänt på kravet om var bevisbördan ligger. Fram kommer ”Skyldig tills motsatsen bevisats”.

  2. Det händer en massa hemska saker utanför nätet. Det är min bestämda uppfattning att det händer betydligt hemskare saker och att de händer frekventare utanför nätet. Detta betyder inte att vi ska förvägra människor att vara anonyma utanför nätet. Det vore befängt.

    Ta en sväng till Iran och prata lite med aktivister där om värdet att vara anonym, på nätet och utanför nätet.

    Din svartmålning av nätet är baserad på en uppfattning om nätet som en avskrädesplats med allsköns hemskheter som jag personligen inte delar. Men du har rätt att uppfatta nätet precis hur du vill.

    Din bristande förståelse i det fundamentala för ett fritt och öppet samhälle av rätten att vara anonym… den är riktigt, riktigt skrämmande.

    Visst i ett samälle där man avskaffat rätten för människor att vara anonyma och där man infört total övervakning, där sker inga brott. Men ett sådant samhälle lovar jag dig att du inte vill bo i.

    Och att sedan tänka att allt detta i grunden handlar om att förhindra människor att dela med sig av kultur till varandra… Jösses.

  3. [...] Då och då skriver jag en gästkrönika hos webbtidskriften Netopia. En publicerades i går. [...]

  4. Rättstaten ”utesluts” inte från ett genomkrypterat internet, lika lite som den utesluts från ett postväsende med brevhemlighet eller ett samhälle där folk kan prata enskilt.

  5. [...] att samhället ska fungera, och bygga politisk sammanhållning. I ett läge där de principerna angrips, såväl på nätet som utanför, behöver vi försvara dem. Naturligtvis betyder rätten till [...]

  6. [...] Andreas Ekström gör en slags kommentar till manifestet hos Netopia. Jag ser fram emot att Ekström gör en djupare analys av vad han kallar för “ansvar”, [...]

  7. Det verkar ändå som din argumentation utmynnar i att kryptering inte kan godkännas, då det leder till att myndigheter inte kan övervaka vad som händer på internet, och att internet då skulle vara en laglös zon. Eller en frizon, beroende på vilken typ av stat vi pratar om. Eller har jag tolkat dig fel?

  8. [...] Netopiaskribent (yes, guilt by association, skriver man tar man ansvar), Andreas Ekström, gillar också ansvar. Cecilia Malmström tycker vi ska ta ansvar för cyberbrotten som kostar over 9000 miljarder. Eller [...]

Kommentera artikeln