Dagens Industri rapporterar att svenska hushåll lägger i genomsnitt 13000 kr per år på ”medier”. I begreppet ligger såväl abonnemang på internet och mobiltelefoner som själva innehållet, tidningsprenumerationer, bokköp, tv-licens etc. Det ser alltså ut som att konsumenterna inte gör någon skillnad mellan infrastrukturen och själva innehållet, vilket borde vara en fördel för div digitala innehållstjänster och en ledtråd till hur betalningsviljan kan fångas upp.
Utredaren Magnus Anshelm (IRM, Institutet för reklam- och mediestatistik) noterar också att utläggen för dagstidningar och böcker inte minskat i någon stor utsträckning, men att många nya medier tillkommit. Det stärker den gamla tesen att nya medier inte konkurrerar med gamla, utan kompletterar dem. Se t ex Netopias intervju med Facebook-spelgurun Kristian Segerstråhle från i våras.

Borde kanske tipsat om detta tidigare, idag är sista chansen att köpa veckans nummer av tidskriften Fokus om bland annat Scenen, Flashback-självmordet och kampen om TV-tittarna. Som tur är lägger Fokus ut alla sina artiklar på hemsidan, läs reportaget om hur Google, Netflix och Apple med flera brottas med de traditionella TV-kanalerna om tittarnas uppmärksamhet. Reportern Claes Lönegård skriver att de nya tjänsterna försöker erbjuda det tittarna ”verkligen vill ha – möjligheten att se precis vad de vill när de vill på ett enkelt och billigt sätt”. Stämmer det verkligen att det är vad vi tittare vill ha? Själv har jag noterat att när jag letar efter något att se i digital-TV-tjänstens olika programbibliotek så är jag mycket mer kräsen än när jag bara väljer en kanal och slötittar. Samma film som jag ratade i SF Anytime-butiken ser jag från början till slut när den går i repris för femtioelfte gången på Femman. Smartburk contra dumburk, kanske. Vad beror det på? Jag ställde den frågan till Jens Häger som är analytiker på Mediavision (någon kanske minns honom från en intervju i våras) och han menar att det är två helt olika sätt att titta, linjärt kontra interaktivt. Men det är inte säkert att det vi tror är det ena eller andra verkligen är det! Jens tog exemplet med Spotify, för att inte behöva lägga tid på att välja själva lånar vi andras spellistor och snart är vi inne i något som mer liknar vanlig musikradio – att andra väljer musiken åt oss. Det som vi trodde var interaktivt visade sig bli linjärt. Nya filter växer fram och nya mellanhänder uppstår.

Justitieminister Beatrice Ask deltog i Sverker rakt på i SVT igår. Kloka kommentarer om brott på nätet, Flashback-självmordet, verklighet och overklighet. Titta själv: http://svtplay.se/t/139920/sverker_rakt_paSverker Olofsson själv verkar mer upprörd än Ask, kallar nätet för ”moraliskt moras” och frågar om det behövs förbud mot information om hur man skär sig. Beatrice Ask resonerar klokt om svårigheterna med att reglera nätet och operatörernas ansvar.

Näringsdepartementet har bett om remissvar på en promemoria med titeln ”Bättre regler för elektroniska kommunikationer”, det handlar om den svenska implementeringen av EU:s omtalade telekompaket. Totalt 72 organisationer finns på sändlistan, förutom myndigheter och några frivilligorganisationer finns i princip alla infrastrukturaktörer och dominerande tjänsteleverantörer med: teleoperatörer, Google, Intel, Ericsson, Skype osv (Jaron Lanier kallar dem ”The Lords of the Cloud”). Och Julia-gruppen. Men trots att telekompaketet även berör innehållet i ledningarna, är public servicebolagen (SVT, SR, UR) de enda remissinstanser som kan beskrivas som innehållsleverantörer och de verkar ju inte direkt på marknadens villkor. Det är anmärkningsvärt hur Näringsdepartementet gång på gång visar att man ser internetpolitik som ren infrastrukturpolitik. Netopia hoppas att nya IT-ministern Anna-Karin Hatt lyfter blicken och ser det bredare samhällsperspektivet. Internet är inte bara infrastruktur och det blir tydligare för varje dag.