Torsdagskrönikan: Internet som dystopi eller utopi

Ju mer självklart och vardagligt Internet blir, desto mer behöver det också omformuleras och diskuteras. I diskussioner kring exempelvis internetmobbning, fragmentering, moral eller kunskapsförfall ser jag inte enbart svårigheterna i mobbningen i sig eller påstått slarv med språket, utan också vad det är för debatt som förs. Själva internetdiskursen förblir ofta odefinierad.

För att förtydliga kan vi dra en parallell till en annan inflytelserik, teknisk innovation: kamerans och fotografiets framväxt under 18- och 1900-talen. Mary Warner Marien skriver i Photography: A Cultural History (2002): ”By 1850, photography was deeply at odds with itself. It was conjectured to be variously an art, a danger to art, a science, a revolutionary means of education, a mindless machine, and a threat to social order. For some, photography augured a modern, bloodless class revolution achievable through the democratic dissemination of knowledge hitherto available only to the well-to-do. Others envisioned a monstrous social degeneration in which the middle class, sated with visual fantasies of reality would repudiate accepted values and become a breed of narcissistic, self-justifying voyeurs” (2002: xiv).

Glappet mellan teknisk innovation och social dialog leder oss också vidare till att debatten ofta outtalat fastnar i att den stora skillnaden ligger mellan offline och online. Att särskilja Internet och det som sker på Internet från ”den riktiga världen” är ofta den centrala och mest betydelsefulla uppdelningen, och detta skapar vissa svårigheter. Istället för att basera det vi gör online i grundläggande sociala aspekter, reduceras dessa istället ofta till sidoeffekter av mediets framfart. Att vi är online blir viktigare än hur vi är online. Potentialen viktigare än praktiken. I verkligheten har de flesta människor ett större behov av att verka sammanhängande och överbryggande än fragmenterade och obestämda (kanske kan jämföras med att Facebook blev så mycket större än Second Life någonsin var – i det förra är vi oss själva, i det senare uppträder vi med påhittad identitet).

Ett annat måhända övertydligt exempel är ett seminarium om bloggar som medieteoretikern och nätkritikern Geert Lovink höll 2007, kallat ”Blogging and Critical Internet Culture”. För att beskriva bloggar och sociala medier visar Lovink en visualisering av dem i form av en karta. Myspace är fastlandet i norr, gränsande till andra liknande sociala nätverk som Linkedin och Facebook. Det finns delar av kartan ämnade för online-spel, Wikipedia finns med i periferin, och bloggosfären är en slags skärgård. Stundom påminner Lovink mer om en socialantropolog när han pekar på de olika delarna av kartan och entusiastiskt talar om ”the Internet users” som befolkar dess olika platser. Det är svårt att inte se en slags digital neo-kolonialism i resonemanget. Det som är okänt blir gärna hotande, och allt som sker online är därför än mer riskabelt att ta del av. Massmedias reaktion blir att skydda sig, att erövra, att reducera, att kontrollera.

Det bör påpekas att jag inte vill blunda för den problematik som faktiskt uppkommit i och med Internets uppkomst. Tidigare nämnda mobbning, diskussioner kring fildelning, autenticitet eller upphovsrätt är alla viktiga debatter. Vad jag däremot är kritisk mot är den mer grundläggande diskursen kring Internet i den offentliga debatten, en diskurs som grundas i att det digitala glappet, skillnaden som är mellan online och offline, inte bara skulle vara den mest centrala gränsdragningen, utan också skapar ett ”vi och dem” tänk. De ofta implicita uppfattningarna om att problematiken är ny, för att mediet är nytt.

Detta glapp gör också att debatten ofta (och fortfarande) drar iväg, antingen in i dystopin eller utopin. Internet innebär antingen oändliga möjligheter, eller det totala postmoderna förfallet och fragmenteringen. Det är demokratiskt eller narcissistiskt och nihilistiskt. Det är full öppenhet eller fullt av lögner och stöld. Framför allt, om man ska hårdra det, har det förändrat vårt beteende. Men är vårt beteende verkligen så nytt då?

Nej. Inte ens begreppet ”ny” är i sammanhanget helt okomplicerat. Wendy Hui Kyong Chun och Thomas Keenan skriver i inledningen till boken New Media, Old Media: A History and Theory Reader (2006): ”To call X ’new’ is to categorize it, to describe and prescribe it, while at the same time to insist that X is wonderful, singular, without opposite or precedent. This insistence more often than not erases X’s previous existence (case in point, the ’discovery’ of the ’new world’)” (2006: 3). De hävdar alltså att det som är nytt per definition inte kan ha någon motsvarighet i historien. Notera då parallellen till Lovinks karta av den ”nya” internetvärlden.

Så, eftersom vi redan konstruerat Internet som något helt nytt, utan motsvarighet av något slag historiskt, blir också de mindre trevliga aspekterna av det som sker plötsligt skrämmande då vi plötsligt tror oss veta så lite om det. I det nyupptäckta och outforskade landet Internet måste plötsligt grundläggande värderingar och normer omvärderas och omdefinieras. Är exempelvis mobbning och internetmobbning två olika saker?

Mycket ligger, precis som Chun och Keenan skriver, i att media, reklam och populärkultur så effektivt skapat idén om att våra liv förändrats mer radikalt än vad det kanske faktiskt har. Internet är inget avlägset sagoland, ej heller ett hotfullt ingenmansland. I mångt och mycket drivs och upprätthålls det av och för oss. Därför finner vi också svaren i våra egna vardagliga beteenden, online såväl som offline. Media och etik grundas båda i kommunikation, och det är av största vikt att den sociala dialogen hinner ifatt både de tekniska innovationerna och den offentliga debatten.

Lisa Ehlin
Modevetare och frilansskribent

8

Kommentarer

  1. Både tankeväckande och bra skrivet, jag fäster mig vid sammanfattningen;
    ”Mycket ligger, precis som Chun och Keenan skriver, i att media, reklam och populärkultur så effektivt skapat idén om att våra liv förändrats mer radikalt än vad det kanske faktiskt har. Internet är inget avlägset sagoland, ej heller ett hotfullt ingenmansland. I mångt och mycket drivs och upprätthålls det av och för oss.”
    Det har sagts tidigare, men det tål att upprepas;
    ”en trivial populärkultur kan komma att rasera internet” .

  2. Efter att ha levt och andats Internet i femton år så kan jag bara säga en sak: jag har alltid sett långt, långt mer nätkärlek än näthat.

    • Scary Devil Monastery

      Med ungefär tjugo år av internet i ryggen måste jag säga samma sak. Om något har jag sett internet mogna. Förr fanns bara två typer av internetanvändare: BOFH’ar och Lusers. Litet som att beskriva modern biltrafik som bestående av Mekaniker med körkort och dyslektiska passagerare.

      Numera finns en allt mer växande skara användare som inte nödvändigtvis vet allt som finns under huven, inte vill befatta sig med mekandet, men som kollar oljan, lufttrycket i däcken, och byter lamporna själv, och inte är rädda för datorn som redskap.

      I och med det har även toleransen ökat. Ett forum där man innan diskuterade tekniska lösningar brukade vara fyllt med arroganta systemadministratörer med nolltolerans gentemot inkompetens. Numer kan man med en okunnig fråga på många forum få uppsjöar av vänliga svar, rekommendationer, och förslag.

      Nätkärleken genomsyrar hela internet, manifesterar sig i allt från öppen källkod och i att folk som aldrig träffats på en främlings förfrågan villigt delar med sig av sin kunskap och vad de har. Ett bibliotek utan like har skapats på internet helt enkelt genom att folk som kan saker delar med sig av detta till andra, ofta utan annat än ren altruistisk hjälpsamhet i grunden.

      Näthatarna är en liten minoritet – en som vi känner igen från vanliga samhället. Missunnsamma personer, eller personer som inte kan eller vill tolerera någon annan åsikt eller synvinkel än sin egen. Och inte sällan för att göra sig hörda vrålar ut sin vanmakt i form av etter och galla överallt de kommer till.

  3. Internet är egentligen inget nytt, det har tidigare gjorts lika stora omvälvningar.
    Det som gör folk så rädda för internet är att det visar hur folk är egentligen, de okunniga säger att man vågar säga saker man inte gör offentligt men jag har jobbat på många ställen och vet att det finns många dårar.
    mobbning är verkligen inget nytt och går att bekämpa utan att införa Pär Strömbäcks våta dröm om ett totalitärt internet

    Linda skriver om kameror och där finns det ett nära exempel på hur digitalkameran totalt förändrade vårt förhållningssätt. Där finns också gapp men det är ingen som oroar sig om det.
    Jag minns hur framkallningsföretagen oroade sig över sin inkomst, hade de gjort som musik- och filmbranschen så hade de krävt att digitalkameran skulle förbjudas eller beläggas med skatt. Tur nog gjorde de inte det och de finns fortfarande kvar.

  4. Så mycket ordbajseri och så litet sagt! – Vilka skriver Lisa Ehlin för? – Av antalet kommentarer att döma så har läsarna redan flytt hennes inlägg efter andra stycket

    Var är det med dessa skribenter som med orden försöker imponera på läsarna men i slutändan har så litet att säga? – Alla dessa quasi-intellektuella artiklar som ingen vanlig människa med en normal gymnasial utbildning begriper är värdelösa. – De når inte fram – utom kanske för en liten klick av personer som ändå inte ids att bry sig

    Vilka försöker Lisa Ehlin imponera på?

  5. Donsan: Jag försöker inte imponera på någon. Diskussionen fokuserar främst på massmedias bild av Internet och vad vi gör på webben, men också avsaknaden av faktiska djupgående undersökningar kring vårt påstått förändrade beteende (som inte är kvantitativa). Det finns tex oräkneliga exempel på kvällstidningsframsidor där något Internetrelaterat hotar oss, som jag tror bidrar starkt till en skev debatt (se tex Mathias Klangs föreläsningar: http://www.slideshare.net/klang/srbara-it-samhllet-intro-frelsning).

    Daniel: Vem är Linda?

    Martin och Scary Devil: Poängen med min text är att den sociala dialogen ju rör sig bortom de som ”andats Internet i 15 år”. Hur används Internet, vad är attityderna och uppfattningarna bortom de som jobbar med det? Jag är själv ett utmärkt exempel på att det är lätt att bli hemmablind.
    Jag pratar väl heller inte så mycket om näthat/are? Om något är jag en stor förespråkare, men vill också försöka påpeka att det som händer kulturellt, samhälleligt och beteendemässigt i förhållande till Internet måste separeras från tekniska framsteg för att komma någonstans i debatten. Som det är nu upplever jag att vi faktiskt delvis står och stampar.
    Snarare är det ju det ni säger som är hela poängen. Trots all den vilja till att dela, kommunicera, skapa och hjälpa som pågår online, är det problemen som lyfts fram.

    • Scary Devil Monastery

      Här har vi en skiljelinje som jag måste betona – den ”teknik” som ligger bakom internet och i grunden för hur det möjliggörs är det som skapar förutsättningarna. Givet dessa förutsättningar nyttjas nätet på det sätt som exempelvis verbal kommunikation har grundlagt våra kommunikationsmönster i vanliga samtal.

      Våra beteenden utkristalliseras runt den stomme som möjliggör våra beteenden. Så enkelt är det.

      Kultur, samhälle och beteenden skiftar i ett vanligt samhälle kontinuerligt – det tillståndet är i allmän flux. 1970 ansågs nakenhet naturligt, idag är vi mer pryda. Rökning har gått från ett allmänt fenomen till ett socialt oacceptabelt stigma. Moden och trender avlöser varandra på löpande band. Den ena virala mémen byts mot nästa.

      Internets bidrag till den debatten är inget annat än att samhällets demografi har getts verktyg som tillåter realtidskommunikation i ljud och bild över kontinenter till varje människa. När avståndet mellan europa, indien, usa krymper till ett chattfönsters avstånd så blir ”samhället” digitalt en smältdegel.

      Att separera de tekniska framstegen från de kulturella framstegen är svårt, av samma anledning som det är svårt att separera språket vi använder att tala med, eller våra ansiktsuttryck, från en diskussion.

Kommentera artikeln