Ingen har väl missat Johan Axhamns rapport om ansvar för mellanhänder? Axhamn skrev på SvD Opinion i tisdags i samband med att rapporten lanserades och på onsdagen framförde Piratpartiets partiledare och vice de förväntade invändningarna om att Axhamn vill avskaffa budbärarimmuniteten, censurera enskilda, förstöra internet och – kanske inte lika väntat– hänga ut homosexuella i diktaturer. Hade de fått mer (digitalt) spaltutrymme är frågan om inte Axhamn fått klä skott för finanskrisen, växthuseffekten och 11 september-attackerna också. Idag svarar Johan Axhamn själv:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/falkvinge-och-troberg-undviker-sakfragorna_5700589.svd
Själv tycker jag det är lite märkligt att det är just Piratpartiet som kritiserar rapporten offentligt, den innehåller nämligen inget om pirater. Däremot föreslås ändrade regler för internetleverantör och utvidgat uppdrag för Post- och telestyrelsen (PTS). Men piratrörelsen har förvisso en lång tradition av att agera ideologisk stödtrupp åt telekomindustrins intressen. Piraternas naivitetet i maktanalysen kan bara mäta sig med deras blindhet för samhällsperspektivet på internetfrågorna.

Johan Axhamns rapport om mellanhandsansvar som presenterades igår har väckt många reaktioner. Bortsett från de obligatoriska personangreppen på självaste Axhamn, vill jag sammanfatta och bemöta de viktigaste invändningarna från mitt perspektiv.

Först av allt – och det borde vara självklart – analysen och förslagen i rapporten är Johan Axhamns, inte Netopias eller Per Strömbäcks. Netopia ger ut den för att föra diskussionen framåt och kasta ljus över det här omdebatterade området.

Förslaget innebär övervakning, censur, polisstat, brevhemlighetens avskaffande och slutet för internet
Nej. Det Axhamn föreslår är egentligen att internetleverantörer ska följa domstolsbeslut. Eftersom det kan röra sig om ett stort antal ärenden föreslår han ett ”alternativt tvistlösningsorgan” som ska hantera oklarheter. Ingen förhandsgranskning, ingen övervakning, ingen censur. Däremot ett s k ”uppsiktsansvar” som innebär att mellanhänder ska agera mot olagligt material om de får kännedom om dessa. Samt att anmälningsfunktioner inrättas. Det är smart, man kommer åt problemet utan övervakning!

Internetleverantörer blir domare och polis, jury och bödel
Nej, de ska agera på instruktion av myndighet, domstol, polis eller ”alternativt tvistlösningsorgan” (i praktiken en domstol). Ingen begär att internetleverantören ska göra dessa bedömningar efter eget skön. Det är rättssäkert och bra.

Enskilda abonnenter kommer att censureras och/eller stängas av från internet
Nej, det fina i Axhamns förslag är att det fokuserar på själva systemet och inte på enskilda abonnenter.

Det går inte att definiera ”oönskat material”
Det är lätt, OM är sånt som är olagligt enligt lagstiftare, domstol eller myndighet – dvs det demokratiska samhällets institutioner. Visst vore det praktiskt om det inte fanns något skräp på nätet? Men det gör det. Och att blunda för det är att säga att andra lagar gäller på nätet än i samhället i övrigt.
Oönskat material kan vara yttranden (förtal, hets mot folkgrupp), olagliga tjänster (cyberterrorism, olagligt spel, knarkförsäljning) och filer (kränkande material, upphovsrätts- och varumärkesintrång).

Det blir kabel-TV av hela sk*ten
Nej, den risken är större utan någon reglering eftersom internetstrukturen tycks uppmuntra framväxten av kabel-TV-liknande nischmonopol. Det här är att svepande argument som tydligen kan användas till lite vad som helst.

Det Axhamn föreslår är tekniskt omöjligt
Nej, det bygger på exakt samma tekniker som alla internetleverantörer använder idag för att prioritera olika slags trafik, blockera sajter, filtrera skadlig kod osv. I själva verket bör den verksamheten också regleras, men det är delvis en annan diskussion.

Sluttande planet, oliktänkande i diktaturer kan råka illa ut om Axhamn får som han vill
Om vi börjar blockera något annat än barnporr kommer frihetskämpar i mindre demokratiska länder att drabbas av ytterligare övervakning, då? De där frihetskämparna är inverterad barnporr, på samma sätt som vi regleringskramare använder barnporren som slagträ, använder infrastrukturaktörernas fotsoldater dissidenter (undrar vad dissidenterna tycker, men de har väl fullt upp att kämpa med verklig censur).
Nej, det är förstås bättre att demokratiska institutioner inför reglering som är rättssäker och bra än att diktatorer fortsätter övervaka bakom nätneutralitetens rökridåer. Med samma resonemang skulle man kunna säga att vi inte ska domstolar eftersom oliktänkande döms av domstolar i diktaturer. Vi ska inte ha censur, inte på nätet, inte någon annanstans heller.

Lustigt nog är detta just de invändningar som alltid framförs så fort någon form av reglering av den digitala miljön förs på tal. Jag undrar om kritikerna ens bemödat sig att läsa rapporten eller bara dragit lite beprövade formuleringar ur nån dammig hatt.

Läs gärna Johanna Nylander om balansgången mellan nätreglering och nätneutralitet.

Och Piratpartiets svar på Axhamns debattartikel i SvD.

Det finns några centrala teman som diskussionen om samhället på nätet oftast landar i. Ett är publicistik och pressetik, som ju Netopia ofta har berört. Ett annat är lagstiftarens och myndigheternas geografiska mandat som står i motsats till det globala internet. Och ett är internetleverantörers ansvar som mellanhänder.
Att internetleverantörerna modererar trafiken i sina nät av olika skäl – drift, skydd mot skadlig kod, filtrering av spam, prioritering av vissa trafikslag framför andra osv – är välkänt (inte minst efter sommarens debatt när det visade sig att Telia diskriminerade Skype till förmån för sin telefonitrafik). Samtidigt står det klart att det finns omfattande samhällsfrågor som inte får sin lösning på något annat sätt än genom internetleverantörers medverkan. Det kan gälla polisutredningar, blockering av barnporr (detta eviga exempel), men även kränkningar, upphovsrättsintrång eller insatser mot olagliga droger. Det är inte rimligt att saker som är olagliga i meatspace i praktiken är lagliga om de utförs via internet. Hur svårt samhällets ordinarie institutioner har att beivra brott som sker via nätet har visats gång på gång, tydligast är förstås exemplet med The Pirate Bay som trots domstolsbeslut fortsätter att verka precis som vanligt. Det viktiga är inte att någon döms som skyldig, utan att den olagliga spridningen begränsas.
Med det sagt kan inget vara viktigare än att det sker på ett rättssäkert sätt. Internetleverantörer ska inte agera domare eller polis. Nätanvändarnas integritet måste tryggas. Reglerna måste vara transparenta och besluten kunna granskas av oberoende.
Mot den bakgrunden föreslår juridikforskaren Johan Axhamn i Netopias färska rapport att ett oberoende organ inrättas för att bestämma vilka slags material som ska begränsas och att internetleverantörer ska ha ansvar för att följa dessa bestämmelser. De tekniska lösningarna och mer specifikt hur bestämmelserna ska formuleras, föreslår Axhamn ödmjukt ska klargöras i en statlig utredning.
Rapporten Mellanhandsansvar på internet presenterades på ett välbesökt frukostseminarium i Stockholm imorse, där representanter för Post- och telestyrelsen, teleoperatören 3, Svenska spel och TV4 diskuterade Axhamns förslag – läs mer om det i artikeln här intill.
I rapporten konstaterar Johan Axhamn att ansvar för mellanhänder är normalt för den svenska rättsordningen och jämför med Marknadsföringslagen och Penningtvättlagen, men också den s k BBS-lagen (om ”elektroniska anslagstavlor”) som kanske är särskilt intressant eftersom den reglerar en digital miljö och tar upp många av de frågor om yttrande- och informationsfrihet som präglar dagens debatt.
Johan Axhamn presenterar rapporten i en debattartikel på SvD Opinion idag.
Jag hoppas att den här rapporten ska bidra till en mer konstruktiv diskussion om vilka lösningar som är möjliga, konstruktiva, rättssäkra och önskvärda. För mycket av debatten har handlat om hur enskilda användare ska förändra sitt beteende. Och alldeles för mycket av debatten har handlat om vad som INTE går att göra. Johan Axhamn ger ett förslag som inte faller i någon av de fällorna och är ödmjuk nog att inte göra anspråk på att ha alla svar. En ordentlig utredning av det förslaget är det minsta man kan kräva i en av vår tids viktigaste och svåraste frågor!