Ju mer självklart och vardagligt Internet blir, desto mer behöver det också omformuleras och diskuteras. I diskussioner kring exempelvis internetmobbning, fragmentering, moral eller kunskapsförfall ser jag inte enbart svårigheterna i mobbningen i sig eller påstått slarv med språket, utan också vad det är för debatt som förs. Själva internetdiskursen förblir ofta odefinierad.
För att förtydliga kan vi dra en parallell till en annan inflytelserik, teknisk innovation: kamerans och fotografiets framväxt under 18- och 1900-talen. Mary Warner Marien skriver i Photography: A Cultural History (2002): ”By 1850, photography was deeply at odds with itself. It was conjectured to be variously an art, a danger to art, a science, a revolutionary means of education, a mindless machine, and a threat to social order. For some, photography augured a modern, bloodless class revolution achievable through the democratic dissemination of knowledge hitherto available only to the well-to-do. Others envisioned a monstrous social degeneration in which the middle class, sated with visual fantasies of reality would repudiate accepted values and become a breed of narcissistic, self-justifying voyeurs” (2002: xiv).
Glappet mellan teknisk innovation och social dialog leder oss också vidare till att debatten ofta outtalat fastnar i att den stora skillnaden ligger mellan offline och online. Att särskilja Internet och det som sker på Internet från ”den riktiga världen” är ofta den centrala och mest betydelsefulla uppdelningen, och detta skapar vissa svårigheter. Istället för att basera det vi gör online i grundläggande sociala aspekter, reduceras dessa istället ofta till sidoeffekter av mediets framfart. Att vi är online blir viktigare än hur vi är online. Potentialen viktigare än praktiken. I verkligheten har de flesta människor ett större behov av att verka sammanhängande och överbryggande än fragmenterade och obestämda (kanske kan jämföras med att Facebook blev så mycket större än Second Life någonsin var – i det förra är vi oss själva, i det senare uppträder vi med påhittad identitet).
Ett annat måhända övertydligt exempel är ett seminarium om bloggar som medieteoretikern och nätkritikern Geert Lovink höll 2007, kallat ”Blogging and Critical Internet Culture”. För att beskriva bloggar och sociala medier visar Lovink en visualisering av dem i form av en karta. Myspace är fastlandet i norr, gränsande till andra liknande sociala nätverk som Linkedin och Facebook. Det finns delar av kartan ämnade för online-spel, Wikipedia finns med i periferin, och bloggosfären är en slags skärgård. Stundom påminner Lovink mer om en socialantropolog när han pekar på de olika delarna av kartan och entusiastiskt talar om ”the Internet users” som befolkar dess olika platser. Det är svårt att inte se en slags digital neo-kolonialism i resonemanget. Det som är okänt blir gärna hotande, och allt som sker online är därför än mer riskabelt att ta del av. Massmedias reaktion blir att skydda sig, att erövra, att reducera, att kontrollera.
Det bör påpekas att jag inte vill blunda för den problematik som faktiskt uppkommit i och med Internets uppkomst. Tidigare nämnda mobbning, diskussioner kring fildelning, autenticitet eller upphovsrätt är alla viktiga debatter. Vad jag däremot är kritisk mot är den mer grundläggande diskursen kring Internet i den offentliga debatten, en diskurs som grundas i att det digitala glappet, skillnaden som är mellan online och offline, inte bara skulle vara den mest centrala gränsdragningen, utan också skapar ett ”vi och dem” tänk. De ofta implicita uppfattningarna om att problematiken är ny, för att mediet är nytt.
Detta glapp gör också att debatten ofta (och fortfarande) drar iväg, antingen in i dystopin eller utopin. Internet innebär antingen oändliga möjligheter, eller det totala postmoderna förfallet och fragmenteringen. Det är demokratiskt eller narcissistiskt och nihilistiskt. Det är full öppenhet eller fullt av lögner och stöld. Framför allt, om man ska hårdra det, har det förändrat vårt beteende. Men är vårt beteende verkligen så nytt då?
Nej. Inte ens begreppet ”ny” är i sammanhanget helt okomplicerat. Wendy Hui Kyong Chun och Thomas Keenan skriver i inledningen till boken New Media, Old Media: A History and Theory Reader (2006): ”To call X ’new’ is to categorize it, to describe and prescribe it, while at the same time to insist that X is wonderful, singular, without opposite or precedent. This insistence more often than not erases X’s previous existence (case in point, the ’discovery’ of the ’new world’)” (2006: 3). De hävdar alltså att det som är nytt per definition inte kan ha någon motsvarighet i historien. Notera då parallellen till Lovinks karta av den ”nya” internetvärlden.
Så, eftersom vi redan konstruerat Internet som något helt nytt, utan motsvarighet av något slag historiskt, blir också de mindre trevliga aspekterna av det som sker plötsligt skrämmande då vi plötsligt tror oss veta så lite om det. I det nyupptäckta och outforskade landet Internet måste plötsligt grundläggande värderingar och normer omvärderas och omdefinieras. Är exempelvis mobbning och internetmobbning två olika saker?
Mycket ligger, precis som Chun och Keenan skriver, i att media, reklam och populärkultur så effektivt skapat idén om att våra liv förändrats mer radikalt än vad det kanske faktiskt har. Internet är inget avlägset sagoland, ej heller ett hotfullt ingenmansland. I mångt och mycket drivs och upprätthålls det av och för oss. Därför finner vi också svaren i våra egna vardagliga beteenden, online såväl som offline. Media och etik grundas båda i kommunikation, och det är av största vikt att den sociala dialogen hinner ifatt både de tekniska innovationerna och den offentliga debatten.
Lisa Ehlin
Modevetare och frilansskribent
