Bara timmar kvar av 2010 och Netopia vill önska gott nytt år. Om du redan hunnit kyla champagne, klyva hummern och åla dig ner i den lilla svarta, så passa på att läsa en årets bästa bokrecensioner innan gästerna ringer på (oklart dock om den är ett vinnande samtalsämne till Grevinnan och betjänten…). Det är evolutionsforskaren Jerry A Coyne som recenserar Kevin Kellys What Technology Wants i New York Times. Kevin Kelly är nog bekant för de flesta Netopia-läsare, han var tidskriften Wireds första redaktör och är en verklig ”thought leader” i Silicon Valley. Hans post Eight Things Better than Free är en bloggklassiker som tål att läsas om och om igen som fond och guide till diskussionen om innehåll på nätet. Kelly använder begreppet ”The Technium” som ett slags teknikens väsen, närmast en andlig dimension och nu utvecklar han alltså detta i en bok. New York Times snilledrag är att man låter en biolog recensera en bok om teknik. Coyne kritiserar Kellys idé om teknikutvecklingen som närmast driven av ett högre väsen och texten ekar av Jaron Laniers kritik mot de religiösa aspekterna av kiseldalens teknikdeterminism, kristendomsbesläktade tankar om att världen styrs av en högre vilja, frälsning och rentav uppståndelse. Min tanke far till ett par dataspel, dels klassikern Civilization som betytt mer för mig än något annat spel (Championship Manager 4 möjligen undantaget…) men som trots att det trollbundit mig otaliga nätter alltid gett mig en känsla av besvikelse. Civilizations idé är att man leder ett folk genom historiens utveckling, från primitivt stamsamhälle till rymdålder där tekniska framsteg är nyckeln till utveckling (från plogen till kompassen till kompositmaterial…). Men utvecklingen är alltid given! Det enda som kan skilja är ordningen på upptäckterna, det finns inga alternativa tekniker, inga hemligheter. Det är förstås en medveten bildningstanke hos upphovsmannen Sid Meier, men jag har aldrig slutat fantisera om vad mysticism, steampunk eller biologiska maskiner hade kunnat göra med Civilization-sagan. Kelly och Meier tycks dela den deterministiska tekniksynen.
Coyne skäller Kelly för kreationist, vilket för mig till den andra spelreferensen: Spore. Det blev aldrig riktigt den succé som skaparen Will Wright (själv en ikon i dataspelsvärlden med spel som SimCity och The Sims) hade hoppats. Anslaget är om möjligt ännu mer episkt än Civ: styr en livsform från bakteriestadiet till herravälde över universum (ja, man kan förinta planeter). Wright har alltid uppträtt som fanbärare för liberala värderingar (Sims tillåter exempelvis homoadoptioner), men i en ovanlig artikel om spel på Aftonbladet Kultur avslöjar spelkritikern Kristofer Ahlström honom som evolutionsförnekare: spelaren är i Spore den högre makt som håller sin allsmäktiga hand över evolutionen, intelligent design är den term som ska förena evolutionslära med gudstro. Även på den punkten finns alltså en oväntad länk till Kelly.
Silicon Valleys viktigaste profet sätter ord på det vi redan hade på känn: tekniken är överordnad människan. Men låt för all del inte den tanken grumla festskålen, offra istället en hummerklo åt The Technium och låt oss tvivla vidare 2011.
Gott slut. Och gott nytt år!

Netopia-favoriten Jaron Lanier analyserar Wikileaks i decembernumret av The Atlantic och trycker på skillnaden mellan ”random leaking” och ”focused digging”. Netopia applåderar och önskar alla läsare god jul!

Isobel Hadley-Kamptz skriver i senaste numret av Neo om tryckfrihetsutredningen. Artikeln kommer in på Johan Axhamns rapport om ansvar för mellanhänder! Hadley-Kamptz ställer frågan om internetleverantörers ansvar till Nils Funcke, sekreterare i yttrandefrihetskommittén. Funcke säger att det ingår i uppdraget och är ”jätteviktigt”, däremot räknar han inte med att kommittén kommer med några förslag kring det förrän i slutbetänkandet 2011. Netopia bugar för det och noterar att yttrandefrihetsfrågan hör intimt samman med frågan om ansvar för mellanhänder. Det ämnet får även Netopia anledning att återkomma till under 2011.

Senast skrev jag om att vi nätanvändare är en sorts naturresurser som de stora molntjänsterna kan exploatera. Låt mig nyansera det lite. Jag återvänder ofta till Eric Schmidts citat från Techonomy-konferensen i somras: vi skapar lika mycket data på två dagar som under hela mänsklighetens historia fram till 2003 (jo, jag skrev om det häromveckan). Det är det användarskapade innehållet som är naturresursen som aldrig sinar! Vi slutar aldrig producera nytt material (dessutom är delar av det skapat av maskiner!), det kommer hela tiden mera och produktionstakten ökar. Jag tycker det är ett intressant perspektiv i diskussionen om kvalitet och att ta betalt för material. Varför ska man bry sig om produktionsvärden, konstnärliga uttryck, kvalitetssträvan och sånt när nätet oupphörligen sprutar fram en oändlig ström av material? Verkar onödigt.

Bruce Schneier är auktoritet på datasäkerhet och skriver ur nätverksadministratörens synpunkt. På sin blogg har han publicerat ett läsvärt förord till boken Security 2020 (som såklart handlar om datasäkerheten om tio år). Han identifierar några intressanta trender, bland annat det han kallar ”deconsumerization” – dvs att när vi betalar molntjänsterna med information om oss själva snarare än med pengar så är vi inte längre kunder, utan en produkt som säljs till de verkliga kunderna: annonsköparna. Det liknar faktiskt reklam-TV:ns affärslogik, bra program gratis lockar många tittare som kan säljas till annonsörer. Värt att ha i bakhuvudet för den som talar om konsumentmakt i molnets era. Men jag undrar om det inte är en ännu bättre liknelse att vi användare är ett slags naturresurs som kan exploateras på olika sätt. Andreas Ekström beskriver i sin bok Google-koden hur Googles största hot inte är från konkurrerande sökmotorer, utan att användarnas beteende ändras (därav Facebook som största antagonist). Det vill säga att naturresursen sinar, oljekällan torkar ut. Att vara naturresurs är väldigt olikt att vara kund. När det gäller tjänster som man betalar för, säg telefonabonnemang eller försäkringar, kan man rösta med fötterna och omedelbart påverka leverantörens intäkter, därför är de måna om att marknadsföra erbjudanden och ha kundtjänst (ibland med telefonköer under en timme!) etc. Men när du är en naturresurs möter du ingen marknadsföring och eventuell kundtjänst sker via chatt. Naturresursens makt är svag, nästan obefintlig. Jag kan inte låta bli att tänka på scenen i Matrix när Moebius förklarar för Neo hur världen är ordnad: ”you’re this” säger han och håller upp ett batteri. Du och jag kanske inte alstrar någon ström. Men inte så långt därifrån.