Torsdagskrönikan: Att sila mygg och svälja kameler – yttrandefriheten och grundlagen

All juridik står på politisk grund. Utformandet av juridiska regelverk sker i den politiska sfären och bakom besluten ligger politiska ambitioner. Så måste det vara, men när ambitionerna är höljda i dunkel blir det svårt att diskutera dem.

De sju senaste åren har betydande utredningsresurser lagts ned på att ”förnya” eller ”bli av med” – stryk det som ej önskas – grundlagar avsedda att skydda yttrandefriheten: den historiskt unika tryckfrihetsförordningen (TF) med rötter i 1700-talet och dess komplement yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). S-regeringen tillsatte 2003 en utredning med uppgift att formulera alternativ till TF/YGL. Sådana levererades (SOU 2006:96) och avfärdades av en förkrossande majoritet av remissinstanserna. När det stod klart att inget av förslagen kunde vinna stöd tillsatte den nytillträdda borgerliga regeringen genast en utredning med samma uppdrag: Ta fram alternativ till TF/YGL. Den publicerade i oktober 2010 resultatet av sina ansträngningar i ett delbetänkande (SOU 2010:68).

Här återfinns alltså tre nya alternativ till gällande grundlagar. Flera seminarier med inbjudna experter har organiserats med anledning av förslagen. Man har begärt utlåtanden från 112 remissinstanser. Debattartiklar i ämnet börjar publiceras i tidningar och på nätet.

Det anmärkningsvärda, för den som engagerar sig i yttrandefrihetsfrågor, är att alltihop presenteras som en rent lagteknisk reform. Regeringen skriver i sina direktiv, vilket upprepas i betänkandet, att TF och YGL på det hela taget har fungerat väl. Skyddet för yttrandefriheten ska med de skisserade reformerna bli varken starkare eller svagare. Man räknar till sex grundbultar i yttrandefrihetsskyddet som alla ska bevaras: förbud mot förhandscensur, etableringsfrihet för massmedier, ensamansvar för utgivare, meddelarskydd, strikt begränsning av brott som kan begås genom yttranden (brottskatalog) och en särskild rättegångsordning.

Att vi lever i en tid av snabbt informationsteknologisk utveckling känner alla till. Att den har aktualiserat en rad nya frågor kring yttrande- och informationsfriheterna vet åtminstone de flesta. Dock inte, tydligen, de regeringar landet har haft sedan 2003. De satsar nu energin och resurserna på en lagteknisk problematik som ingen anser vara akut.

Internet utgör en offentlig arena i vilken trycket hela tiden ökar. Dels i kvantitativ mening – antalet användare ökar, de tjänster som erbjuds blir allt fler och alltmer sofistikerade, informationsvolymerna växer – men också i politisk. När nätets samhälleliga och ekonomiska betydelse blir allt större blir dess spelregler allt viktigare. De starkaste aktörerna argumenterar och manövrerar för att få till stånd regler som gynnar dem.

Inte konstigt alltså, att kontroverserna i ”informationssamhället” blir fler och hårdare. Det har handlat om FRA-lag, IPRED, ACTA, teledatalagring, personuppgiftslag och dataintrång. Till listan bör också läggas filtrering, en företeelse som tycks bli allt populärare i såväl demokratier som diktaturer. Filtrering innebär att man med tekniska åtgärder hos Internetoperatörerna blockerar information/dataströmmar för medborgare i en stat eller ett geografiskt område.

De stora Internet-operatörerna i Sverige valde 2005 att frivilligt filtrera barnpornografi enligt polisens önskemål, men frivilligheten uppstod inte förrän dåvarande justitieministern Bodström hotat dem med tvingande lagstiftning. Innan s-regeringen avgick 2006 hann Bodström också med att föreslå filtrering för att bekämpa människohandel. Den borgerliga regering som efterträdde socialdemokraternas har föreslagit det som medel mot terroristpropaganda och en statlig utredning (SOU 2008:124) har föreslagit filtrering av utländska spelsajter. Inget av dessa förslag har ännu realiserats, men inget av dem har heller avförts från den politiska dagordningen.

Också inom EU:s medlemsländer har filtrering lanserats – och i några fall accepterats – som medel mot ”det onda” på nätet. Det har förekommit att lagstiftare eller domstolar genomdrivit filtrering av spelsajter, auktionssajter, nazistvänligt stoff och fildelningstjänster som Pirate Bay. I denna fråga är tystnaden påtaglig bland svenska politiker och högre ämbetsmän. Principiella eller på annat sätt klargörande åsikter om när filtrering på operatörsnivå ska anses acceptabel – eller utesluten – uttalas aldrig.

Den politiska oförmågan att ta tag i vår tids viktiga demokratiproblem börjar bli besvärande i Sverige. Med början 2005 fick vi en debatt om ”Bodströmsamhället”, d v s om de framväxande övervakningssystemen. En statlig utredning som vid denna tid skulle se över integritetsskyddet för medborgarna lade 2008 fram ett betänkande (SOU 2008:3) där man lyckades undvika samtliga kontroversiella frågor. Dess enda förslag med någon praktisk betydelse handlade om att förbjuda medborgarna att fotografera varandra på vissa platser.

När nu IT-utvecklingen aktualiserar den ena yttrandefrihetsfrågan efter den andra fördjupar sig politiker och utredare i grundlagstekniska specialproblem som ingen samhällelig aktör har krävt lösningar på.

Så här kan vi inte ha det.

Anders R Olsson
Anders R Olsson är journalist, författare och en av Sveriges främsta debattörer inom integritetsfrågor. Han har bland annat tilldelats Sveriges Advokatsamfunds journalistpris, 2000, och Söderbergska stiftelsernas journalistpris i juridik, 2004.

8

Kommentarer

  1. Tack för en sund analys som tydligt visar på problemet – våra politiker vill inte, eller kan inte, förstå vilket samhälle de är på väg att skapa genom införandet av den ena integritetskränkande lagstiftningen efter den andra.

    Tyvärr verkar även upphovsrättsindustrin som står bakom Netopia förstå, eller vilja förstå, vad innebörden av den censur de förespråkar skulle innebära.

  2. Är det inte dags att införa verklig yttrandefrihet i Sverige, dvs. samma yttrandefrihet för alla medborgare, inte bara de som verkar inom ett visst skrå. Varför ska tidningar och etermedier ha ett speciellt skydd? Varför ska inte jag åtnjuta samma skydd när jag skriver på min blogg, på Facebook eller vad det nu må vara?

    Yttrandefrihet innebär rätten för var och en att yttra vad som helst, speciellt det stötande och obekväma utan att riskera att censureras eller råka ut för repressalier. Detta existerar inte i Sverige idag, som medborgare åtnjuter jag inte denna rätt om jag inte råkar vara journalist. Således har vi ingen verklig yttrandefrihet i Sverige och om det är något som borde åtgärdas så är det detta!

  3. För övrigt en av de absolut bästa och vettigaste krönikorna jag läst på Netopia.

    • Scary Devil Monastery

      Då och då dyker sådant upp här, vilket är en av anledningarna att jag gör mig mödan att hänga kvar här – visst kan man se netopia som viktat åt en viss åsikt , men det finns ofta förekommande krönikor av det här slaget som också tas upp.

      Det gör att debatten höjer sig ett par steg.

  4. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka krönikan. Att det skulle vara fel att tvinga fram internetleverantörerna att blockera barnpornografi, jag ser inte riktigt problemet med det. Att en operatör inte tar ansvar för den tjänst som de levererar fullt ut känns ganska föråldrat.

    • Det är skillnad på att ta ansvar för tjänsten och att ta ansvar för vad tjänsten används till.
      Är det föråldrat att Telia inte behöver ta ansvar för olaga hot som uttalas över telefon?

    • Scary Devil Monastery

      Att blockera överförd barnpornografi? Ja visst, men för att kunna avgöra att dataström A eller dataström B innehåller barnpornografi alls måste du först avlyssna allas trafik.

      Att filtrera webbsidor? Tja, vi har ett barnporrfilter här i Sverige. Senaste läckta version av filtret visade att det till 97% rörde sig övrig porr (homosexuell, alternativ), politiska sidor…samt udda nog, en bonsaiträdhandlare i nordkorea. Däremot ingen barnporr.

      Den filterlistan används som bekvämt slagträ för varje person som finner något som talas om på nätet gudi obehagligt. Frikyrkliga, politiska extremister – med tusentals villiga att anmäla fastnar alltid förr eller senare det man vill åt.
      Och ett par försök har naturligtvis gjorts att få TPB på listan.

      Samtidigt vet man att sådana metoder enbart hindrar vanlig Svensson. Den som letar efter barnporr söker denna i darknets där dessa klumpiga metoder inte når.

      Ingen nytta alltså. Men en hel del skada i det att vanlig Svensson faktiskt hindras ta del av det som inte är olagligt men har förefallit för smaklöst för vissa för att få lov att finnas.

      Och det här är ett problem. Det spelar ingen roll vad du själv anser om dina hobbies eller hur ofarliga de synes vara gentemot allmänheten – det kommer att finnas folk som anser dessa vara lika vederstyggliga som övergrepp mot barn och är villiga att göra nära nog vad som helst för att du inte skall kunna ägna dig åt dem.

      Godtar vi censur av barnporr i Sverige…tja, i varje katolskt land är homosexualitet eller abortrådgivning(barnamord) lika vederstyggligt. Går de med på att hjälpa oss censurera bort barnporr så får vi gå med på att censurera bort homosexualitet (i Litauen) eller all form av abortrådgivning/sexualundervisning(Italien/Irland/Portugal).

      Man kan lätt se varför censur är en korkad idé. Det slutar aldrig vid rim och reson. Aldrig. Den saken vet vi med tusentals år av historia i bagaget.

  5. […] fem år, tillsammans med bl a Ciscos Patrik Fältström och författaren Anders R Olsson (som även skrivit för Netopia). Ser fram emot debatten, bra utgångspunkt. Några förhandstips: webben är död, kabel-tv […]

Kommentera artikeln