EU har plötsligt vaknat till liv och noterat något som vi internetanvändare har vetat i femton år: En sökmotor beter sig som en sökmotor!
Det måste ju stoppas!
Låter det dumt? Det är det också. Ändå är bakgrunden egentligen rätt enkel: EU tycker att Google missbrukar sin dominanta ställning genom att ofta länka till sina egna tjänster och produkter, som till exempel YouTube. Detta ”bevisas” genom att motsvarande sökningar hos Bing och Yahoo inte ger samma resultat.
Hela poängen med Googles sökmotor är att den försöker mäta relevans. Ett centralt sätt att göra det är att på olika sätt mäta popularitet. Eftersom YouTube är en av världens mest populära sajter är det alltså tekniskt självklart att Googles sökmotor också ofta visar vägen dit.
Google behöver inte smågangstra med sina rankningar för att YouTube ska komma högt upp i listorna. Det sker, om sökmotorn jobbar rätt, alldeles av sig självt. Så varför är det inte samma hos alla sökmotorer? Därför att de inte är identiska. Därför att Googles sökresultat nischas mot dig som inloggad enskild användare, där dina tidigare sökningar och klick blir viktiga faktorer i den relevansberäkning som görs för just dig.
Google kommer att visa vägen till Googletjänster så länge vi användare fortsätter att med våra klick visa att sökresultatet var rätt och relevant.
Det kan man inte lagstifta bort.
Vidare finns funderingar hos EU om inte Google också borde inkludera andra sökmotorer i sina sökresultat. Det vill säga: sök på morötter, och du bör inte bara hitta sidor om morötter, utan också sidor som kan hjälpa dig att hitta andra sidor om morötter.
Sådana mörka tider trodde jag att vi hade lagt bakom oss för länge sedan. Det kan aldrig vara fel av en sökmotor att visa rakaste vägen till det eftersökta. Motsvarigheten i den analoga världen skulle väl vara om vi på Sydsvenskan slutade våra artiklar med att säga ”en artikel om samma ämne finns förmodligen även i Göteborgs-Posten i dag, kolla gärna där också”.
Det är naturligt – det konstaterar också Googlehöjdarna Susan Wojcicki och Udi Manber i ett blogginlägg – att ett företag som Google genom sitt agerande och sin dominans drar på sig uppmärksamhet från konkurrenter och politiker. Och det är inte fel att relevanta organ hos EU noga undersöker om Google håller sig inom de konkurrenslagar som finns.
Men att säga åt en sökmotor att sluta bete sig som en sökmotor, det är inte riktigt rimligt. På det här viset drar EU på sig hån och löje som organisationen som sådan sannolikt inte behöver mer av.
Samtidigt minskar möjligheterna att den riktigt relevanta analysen om Googles maktposition faktiskt blir gjord. Det finns många frågor att ställa, och jag ska lämna er med en sådan: Kan man alls tänka sig att lagstifta om hur nätsökning ska gå till? Hur ska det i så fall göras? Tänk på saken och inse snart att det är mycket svårt och dessutom kanske omoraliskt.
Men vad ska man i så fall göra med insikten om att ungefär 95 procent av alla sökningar på webben i Sverige görs hos en enda sökmotor, och att minst 95 procent av dem som söker hos Google nöjer sig med något av de tio första sökresultaten? Där kan man prata om en i det närmaste total dominans när vår världsbild formas. Där finns den verkliga frågan för den som oroar sig över Googles unikt starka ställning. Och den handlar om mycket svårare saker än juridik.
Det är vår egen fria vilja som nätanvändare som har byggt Googles position. Vid vilken tidpunkt är denna fria vilja inte längre fri? Vid vilket läge har den befintliga positionen blivit så självklar för nytillkomna användare att någon kritiskt reflekterande utvärdering av alternativen inte sker?
Där har EU ett riktigt problem att hugga tag i, i stället för den här låtsasfrågan om hur Google visar sina sökresultat just nu.
Andreas Ekström
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund. Han är en av få etablerade skribenter som under flera år har försvarat den moraliska idén med upphovsrätten. Han är kolumnist i facktidningen Journalisten, och bloggar på andreasekstrom.se. Andreas Ekström har utkommit med fyra egna böcker, den mest kända är föräldraskildringen ”Hemliga pappan” från 2006. Under våren 2010 kom han ut med nya boken ”Google-koden” där han granskar verkligheten bakom fasaden på världens största internetföretag.
