Det har gått tre år sedan jag började skriva inlägg om musik och media på the Guardians sajt, och under den tiden har jag utvecklat ganska tjock hud. Jag har några läsare som alltid kritiserar mina åsikter (en av dem ville t o m bli min vän på Facebook), ofta i ganska brutala kommentarer, men det stör mig inte. Varje gång jag skrivit om Storbritanniens Digital Economy Act (vår version av IPRED), har jag ådragit mig ännu mer vrede, vilket jag har vant mig vid. Men inget av detta förberedde mig för det hat som mötte mig när jag publicerade hur mycket mediaguruer som predikar att gratis är framtidens affärsmodell tar betalt för att medverka på konferenser och uttryckte varför jag tyckte att de hade fel.
Mycket av den information jag hade kom från en vän som arrangerar konferenser, och arvodena varierade mellan £2,000 för att få med Peter Sunde (okej, han är ingen mediaguru, men predikar för “gratis”) i en panel och $150,000 för Seth Godin. En av dom som nämndes i artikeln var Cory Doctorow, som skriver på Guardians tekniksida. Han anklagade sedan mig för att ljuga både i sina inlägg i kommentarsfältet och de mejl han sände till mig personligen – mejl som blev mer och mer argsinta och hotfulla när jag vägrade ändra artikeln eftersom jag hade bevis för den information jag publicerat (Guardians juridiska avdelning hade gått igenom inlägget före publiceringen). Men det var bara början.
Doctorow skrev ett inlägg på the Guardians tekniksajt där han angrep min journalistiska integritet och sa att han hade kunnat stämma mig om det inte vore för att han är “libertarian”. Mycket upprörande och osant eftersom det inte fanns någon grund för en stämning. Han sa också att han inte predikade för “gratis”, samtidigt som han förklarade varför kreatörer ska ge bort sitt arbete – gratis. Dom flesta av de hundratals kommentarerna var hatiska mot mig, men en del försvarade min ståndpunkt. Sen började attackerna mot mig sprida sig på tekniksajter som TechDirt. Folk skickade tweets till mig som sa att jag var korkad och att dom hoppades att nån kunde komma på ett sätt att döda folk som mig på nätet. Det började kännas riktigt obehagligt.
Jag ville skriva ett svar som förklarade i detalj varför jag tyckte Doctorow hade fel, men efter att ett litet skivbolag fick sin sajt hackad och blockerad efter att ägaren försvarat mig (han har inte vågat skriva fler kommentarer sen dess) kändes det som jag brottades mot något som var alltför stort för en enskild person att värna sig emot. Jag var så stressad att jag bad min redaktör att inte publicera mitt svar.
En av Guardians skribenter vädjade nyligen till sina kollegor att vi skulle kräva att de som kommenterar våra artiklar på Guardian sajten ska kunna identifieras. Han tyckte att det skulle vara mer rättvist eftersom vi skribenter inte kunde välja att vara anonyma – och kanske skulle det få de som kommenterade att vara mer civiliserade – men hans kampanj misslyckades.
De som försvarar The Pirate Bay och andra sajter som bryter mot upphovsrättslagen använder sig ofta av argumentet att dom står för yttrandefriheten och att all reglering av nätet är ett hot mot den. Samtidigt terroriserar många av dem, ofta anonymt, alla som inte tycker som dem. För ett drygt år sedan träffade jag Lily Allen efter att hon skrivit ett inlägg på sin sajt där hon kritiserade illegal nedladdning. Inlägget resulterade i tusentals anonyma attacker, många liknade de jag fått uthärda, men flera var mer personliga – allt från hur ful hon var till att hon var korkad, privilegierad, talanglös etc. När vi sågs var hon helt nedbruten och kunde inte sluta gråta. Hon hade beslutat sig för att lägga ner sin sajt.
De senaste månaderna har dessa attacker blivit mer systematiska. “Anonymous”, en grupp som organiseras via 4Chan-sajten, har attackerat och blockerat sajter som drivs av RIAA, MPAA och The Intellectual Property Office. De har också attackerat individers sajter, efter att de uttalat sig mot illegal nedladdning, och publicerat personliga uppgifter om chefen för MPAA, Robert Pisano, och hans fru, inkluderat deras hemadress, samt “Google-bombat” frasen: ”ROBERT PISANO MPAA CEO ARRESTED FOR CHILD MOLESTATION!” – allt under anonymitetens kamouflage.
Är det här verkligen gärningar av hjältar och frihetskämpar, som de kallats i en artikel i Guardians syster-tidning The Observer, i vilken styrkan av deras anonymitet prisas för att folk vågar säja och göra sånt som de aldrig skulle våga om de kunde bli identifierade? För de som har varit deras måltavlor är de en anonym mobb som skrämmer och terroriserar alla som inte tycker som dem. Vad man än vill tycka om de som tog the Pirate Bay till domstol, så var det åtminstone den juridiska vägen.
För att ha ett demokratiskt samhälle måste folket ha friheten att kunna uttrycka sina åsikter utan att vara rädda för att straffas (utan att ha en chans att försvara sig rättsligt), förlora sitt levebröd eller hotas till livet. De som inte respekterar detta är inte frihetskämpar, utan förespråkare för totalitarism.
Helienne Lindvall
Låtskrivare, journalist och krönikör för The Guardian
(Efter att ha funderat länge bestämde jag mig för att inte låta dessa attacker och dödshot hindra mig från att uttrycka min åsikt om “gratis som affärsmodell” och skrev en respons)
