Hej Patrik Larsson, Creative Manager på Headlock Management. Vad gör du på Midem?

Samma som jag gjort de senaste 18 åren, knyter kontakter, gör business. Säga vad man vill men Midem är trots allt fortfarande störst i världen och den enda av sitt slag när det gäller att samla så mycket viktig bransch från hela världen på ett och samma ställe. Så klart har den krympt i antalet besökare radikalt de senast 5 åren men å andra sidan är det mest skojarna och drömmarna med antingen rent usla affärsidéer och/eller artister som försvunnit. De som verkligen gör business fortsätter att komma ner år efter år och jag träffar minst lika viktigt folk och fyller lätt upp min mötesagenda med riktigt bra möten som aldrig förr. Det som dock är viktigt och som nya bolag verkligen bör tänka på innan man åker ner är att det är arbetet (research!) man gör innan som är det viktiga. Åk inte ner och tro att ni lätt kan få möten på plats. Det lär bli ganska svårt… de tunga beslutsfattarna är inte lätta att bara ”trilla på” utan man får leta upp dem eller ha bokat möte med dem långt innan.

Vad för business?
Mitt fokus som oberoende manager och konsult är ju att sprida våra klienters musik och varumärke världen runt och helst vill man ju få till möten med tungviktare som på olika sätt vill licensiera musiken. Allt från traditionella skivbolag och musikföretag till diverse varumärken och synch människor…

Midem är i stor utsträckning en marknadsplats för licenser att ge ut skivor i olika länder (”territorier”) – hur förändras den businessen med musikmarknadens digitalisering?
Den stora förändringen nu från förr är ju att dem man träffar gått från att bara vara rena skivbolag som licensierar in mastern till att bli kompletta musik företag som gärna vill, om möjligt, ha en del av både mastern för att kunna jobba fysiskt och digitalt men även förlaget, live och merchandise… de såkallade 360 bolagen blir bara fler och fler och det blir svårare att ta beslut kring hur man ska gå vidare då det är alltid är klientens bästa man har i åtanke så klart. Det tar tid att bygga karriärer och det blir svårare och svårare att ta dessa beslut och navigera rätt i djungeln som är musikbranschen internationellt.

Många talar om att musikbranschen har förlorat intäkter, samtidigt är musik mer tillgängligt än någonsin. Stämmer det att intäkterna minskat eller är det bara nya aktörer som får pengarna? Vilka?
Ja, det där är väldigt svårt att svara enkelt på. Det är nog mycket som jag beskrivit ovan. Företagen är dem samma som varit igång under flera, flera år nu men det är mer deras övergripande affärsmodeller som ändrats och nu vill ju alla så klart ha en större bit av den totala kakan. Det är fortfarande inkomster från det skrivna verket, inspelningen och sedan uppträdanden, produkter runtomkring och vidare samarbeten kring varumärket i stort som är inkomstkällorna. Det är kanske bara mindre inkomster överlag på allt då konkurrensen också är mycket hårdare och som bolag vill man gärna gardera sig. Jag kan också förstå varför alla dessa bolag tänker om och vill ha så mycket kontroll som möjligt. Det blir ju också lättare att bygga en framgångsrik artist ifall alla bitarna kan jobbas med parallellt. Men som sagt, det finns inte en sanning och en väg eller lösning. Det är här erfarenhet kombinerat med god smak och magkänsla kommer in i bilden. Man försöker ju hela tiden göra rätt beslut och att jobba för klientens bästa och med tanke på hur branschen ser ut måste man ibland våga chansa och tänka, håll i er, ”utanför lådan”….

Hur har möjligheterna för nya artister förändrats. Är det lättare eller svårare att slå igen om idag?
Så klart är det svårare av flera anledningar men då blir det också viktigare än någonsin med en ruggigt bra produkt där allt från låt till image till paketering och hur man jobbar ut allt stämmer till 100%. Det finns helt enkelt för mycket skit där ute och om man inte har en väl genomarbetad strategi och plan där alla i teamet är till 100% med kan det bli svårt att nå framgång och resultat.

Det är också helt slut med artister som endast vill leva på myten kring sex, drugs and rock & roll. Är man inte beredd att slita arslet av sig för att lyckas de första 10,000 timmarna och verkligen omfamnar och förstår verktygen på nätet som finns till för att underlätta kommunikationen med fans och tänkta konsumenter, så är det dömt att misslyckas.

Kan man ta betalt för inspelad musik? Eller måste man hitta nya metoder? Vilka?
Jag brukar rekommendera artister som precis kommit igång att verkligen sprida sin musik så stort och brett som möjligt och inte vara så snabba på att kräva betalt alla gånger. I början är det ju viktigt med spridning och att försöka nå ut så stort som möjligt och bygga varumärket och efterfrågan. Men så klart går det att ta betalt för något som berör. Inget snack om saken. Dock vill jag komma bort från att vi säljer ”produkter” som vi känt till dem sedan innan. Jag är mer inne på att vi säljer in en känsla och den eller dem som lyckas beröra en konsument på ett lite djupare plan och förstår hur man ska få betalt på detta i olika skeden, plan och plattformar är dem som kommer att lyckas. Det gäller att ha kontroll över sin skapelse, sin musik och sitt artisteri och involvera fansen i alla skeden och hitta sätt att ta betalt för denna kommunikation. Inte en lätt uppgift men å andra sidan ska det inte vara lätt att lyckas med musik och ha möjligheten att kunna leva på det. Lite slit och jävar anamma kryddat med entreprenörskap och inte minst att vara konsekvent och ha en hög kvalitet på allt är det som gäller.

Hur kommer digital musikdistribution att utvecklas under 2011?
Så klart ser det ju ut som att nerladdning får ge vika för streaming vilket i sin tur inte gjort många indie artister miljoner hittills och då blir det ju ännu viktigare att ”beröra” så att man istället kan räkna hem inkomsterna från olika sorters fysiska produkter, synch, brand partnerskap och genom att bli erkänd som en fantastisk live artist. Digitalt, fysiskt och live måste fortsätta att leva sida vid sida och ge näring åt varandra.

Något annat viktigt som du vill meddela Netopias läsare?
Inget jag kan komma på just nu. Hoppas bara att alla får ett fantastiskt och framgångsrikt år 2011… vi ses i vimlet!

Per Strömbäck
Redaktör Netopia

(CANNES) De senaste fyra decennierna har musikbranschen samlats i Cannes i januari för Midem-mässan. Det började som en handelsplats för musikförlag som sålde och köpte rättigheter att ge ut låtar i olika länder, till exempel kunde man köpa en låt som varit list-etta i Tyskland och låta en svensk artist spela in den. Så gick det nog till när Lill Lindfors spelade in Sången han sjöng var min egen (i original Killing me softly som fick nytt liv med Fugees på nittiontalet) och många andra svensktoppshits på sextio- och sjuttiotalen.

Sen dess har Midem utvecklats till branschens viktigaste forum musikförlag, teknikleverantörer, upphovsrättssällskap och många andra. Sedan 2001 arrangeras också konferensen MidemNet där digitala musik är temat. Netopia var förstås på plats!

Årets konferens präglades av buzz-words som känns igen från andra digitala sammanhang, såsom crowd-funding, social media dashboard, bottom-up marketing och så vidare. Men det samlade intrycket är att även om man fortfarande trevar efter fungerande strategier och instrument för internet, mobiltelefoner och sociala medier så finns både självförtroende och framtidstro i musikbranschen.

Gerd Leonhard från schweiziska The Futures Agency slog ett slag för augmented reality  för den mobilburna musiken. Augmented reality kanske kan översättas med ”förhöjd verklighet” och är en utveckling av nittiotalets virtual reality. Det ersätter inte den verklighet vi är vana vid, utan kompletterar den. I dataspelsvärlden har forskare experimenterat med augmented reality i något tiotal år och några kommersiella exempel finns, som Colors (till Gizmondo om någon minns den) som gick ut på att ”ta över” olika stadsdelar genom att fysiskt åka till den platsen och paxa den i spelvärlden. Nikes Facebook-applikation där man kan vinna stadsdelar genom löprundor fungerar på ett liknande sätt. Jag har också sett ett forskningsprojekt där man skulle fånga fjärilar med mobilkameran, man riktar alltså kameran mot omgivningen och ser fjärilar på skärmen som man ska fånga. Upplevelsen blir en blandning mellan den vanliga verkligheten och spelvärlden, augmented reality. Leonhard ser möjligheter med att till exempel gå på en konsert och genom att titta på bandet genom mobilkameran på liknande sätt få upp t ex artisternas facebook-profiler. Här sätter enbart fantasin gränser, menar han. Leonhard pekade också på nya intäktskällor som t ex Facebook-pengar (vilket det har ryktats om länge, men ännu har vi inte sett något konkret) och marknadsföringsmöjligheter som ”pay with a tweet”, dvs man betalar inte med pengar utan med att sprida ett budskap. Det finns till exempel kaféer som bjuder på kaffet om man twittrar något snällt.

Hur artister effektivt ska utnyttja sociala medier var en stor fråga, en panel konstaterade att det finns inget tydligt samband mellan intäkter och hur populär en är på t ex Facebook. Damian Kulash från amerikanska indie-bandet OK Go menade att man inte kan skilja på artisten och uttrycket, det går inte att tänka sig Elvis utan hans höfter eller Jimi Hendrix utan tändarvätskan. Image och musik hänger ihop och det bör vara en ledstjärna även när det gäller sociala medier. Bitvis fastnade diskussionen i saker som känns som att det svenska samtalet kommit förbi, som t-shirt-försäljning som lösning på artistens intäkter. Och hur många artister är egentligen bekväma med att sälja en middag med bandet till fansen för 5000 dollar (var går gränsen till att vara sällskapsdam?)? Min reflektion är att många av de affärsidéer som presenterades hade ganska lite att göra med vad publiken önskar, det handlar mer om att försöka hitta knep att få betalt. Och tanken på att ta betalt för inspelad musik verkar många i stort sett gett upp.

Den bästa föreläsningen gav Mark Mulligan, analytiker på Forrester Research. Han har studerat publikens musikvanor i olika åldersgrupper och identifierat tre distinkt olika kategorier:

Den analoga generationen som gillar att köpa inspelad musik, vill äga sina skivor eller mp3:or och tycker om att samla. Dem kallar Mark Mulligan för ”musikbranschens heroin”, eftersom de fortfarande ger intäkter till skivbolagen så fördröjer utvecklingen av nya tjänster och branschen klarar inte att göra sig fri från det beroendet. Den analoga generationen vill köpa och lyssna och de efterfrågar, förutom bra musik, främst effektiv distribution.

Sen har vi ”övergångsgenerationen” som är yngre och mer van vid digital musik. De gillar att rippa och bränna, de bryr sig inte om samlandet utan vill ha bra tillgång till musik. Nedladdning av mp3:or fungerar som en sorts digitalt surrogat för fysisk distribution och det har den här gruppen omfamnat, som Itunes.

Men den generation som Mulligan intresserar sig för är de unga, de digitala infödingarna. De bryr sig inte om skivor, samlande eller nedladdning, de har aldrig levt i en värld utan digitala medier. För dem är upplevelsen i centrum, de gillar att se och dela med andra, musiken som ett soundtrack till en interaktiv gemenskap. De lyssnar på musik via mobiltjänster och upptäcker nya artister på Youtube.

Mot bakgrund av de här insikterna föreslår Mulligan en checklista för digitala musiktjänster, kallad SPARC.

Social – ”put the crowd in the cloud”, Spotifys Facebook-koppling är ett bra exempel men bara början

Participative – det finns ingen brist på innehåll, gratis nedladdning vinner alltid. Bjud in publiken att delta i musiken, t ex genom remixverktyg.

Accessible – det är tillgången till musik som är värt något, inte att äga den eller samla

Relevant – skapa holistiska, rika, sammankopplade upplevelser

Connected – koppla ihop olika apparater och koppla ihop människor med varandra

Mulligan avslutar med att uppmana branschen att inte underskatta omfattningen av den här förändringen. ”Det här är ett nytt Napster-ögonblick”

Värt att nämna är också investeraren Saul Klein som har varit inblandad i många framgångsrika projekt som Skype, Last.fm och Lovefilm. Han gav sin syn på investeringar och jämförde ett nystartat bolag med ett band. Det gäller att få några bra låtar och bygga upp en trogen publik. Klein underströk också att hans syn på investeringar snarare är maraton än sprinterlopp. Intressant nog är alla investeringar som nämns under dagen (inte bara Kleins – alla!) olika former av distributionstjänster. Finansvärldens intresse för att investera i själva innehållet tycks obefintligt. Musikbranschen har hittat nytt hopp, men för att pengarna ska komma i närheten av att motsvara musikintresset krävs mycket mer. Möjlighet att ta betalt för innehåll, ett globalt rättighetsregister och investeringar i själva musiken snarare än infrastrukturen skulle göra mycket.

Per Strömbäck
Redaktör Netopia