Torsdagskrönikan: Google gillar att dela information, bara inte sin egen

Många teknobloggar har på sistone gjort en stor sak av att den amerikanska skivbolagsorganisationen RIAA har spenderat $100 miljoner på lobbying de senaste tio åren. Som svensk låter det som en otrolig summa pengar, särskilt som det svenska politiska systemet inte har samma lobbyingtraditioner som USA. Men vad dessa blogginlägg inte nämner är att det är en spottstyver jämfört med vad teleleverantörer och Google spenderar på att lobbying, ofta i syfte att försvaga upphovsrätten.

Internetgiganten spenderade $100 miljoner bara på Viacom/Google rättegången. För att sätta dessa summor i perspektiv: Under det tredje kvartalet 2010 drog Google in $7.92 miljarder ($86.1 miljoner om dagen). Enligt IFPI var hela den amerikanska skivindustrin värd $4.62 miljarder år 2009 – hela världens skivbolag drog in $17 miljarder, sammanlagt. Förra årets siffror, som publiceras nästa vecka, kommer att visa på ännu en nedgång i inkomst för branschen. Däremot kan vi vänta oss att Googles ekonomiska framgång fortsätter, vilket betyder att företaget drar in dubbelt så mycket som hela världens skivindustri.

Samtidigt är det förstås viktigt för Google att regeringar runt om i världen inte inskränker deras dominans, makt och möjligheter att tjäna stora reklampengar. Här i Storbritannien ser det ut som dom lyckats fantastiskt väl. De har blivit så bundis med vår regering att finansministern, George Osborne, nyligen skrev en artikel tillsammans med Eric Schmidt, Googles ordförande och VD i The Telegraph . Samma vecka gick premiärministern, David Cameron, ut i pressen för att berätta att Google hade sagt till honom att Storbritanniens copyright system inte var like gynnsamt som USA:s för företag som Google. “Därför ska vi nu granska våra IP-lagar,” kungjorde han. Till skillnad från Cameron tycker jag det är bekymmersamt att låta ett multinationellt bolag – som dessutom bara har betalt i snitt 2.4% i skatt på inkomst utanför USA dom senaste tre åren, enligt Bloomberg – diktera Storbritanniens lagar. Cyniker noterade dessutom att Camerons strategichef, Steve Hilton, är gift med Googles “Vice President of Public Policy and Communications” (enligt Wikipedia var paret gudföräldrar till Camerons äldsta, nu avlidna, son).

Google är inte lika kramgoa när de har att göra med mindre företag, organisationer och privatpersoner. De jag träffat som haft att göra med företaget är ofta rädda för att säga något om upplevelsen, eftersom Google har sådan makt och har krävt att de som går in på deras kontor signerar ett Non Disclosure Agreement (NDA, dvs sekretessavtal). En person som diskuterade licensiering av musik till YouTube berättade att mötet började med att Googles representant klargjorde att dom hade satt åt sidan 10 miljoner pund för rättstvist, “så det är ingen idé att ni försöker sätta hårt mot hårt“.

När PRS for Music (Storbritanniens version av STIM) förhandlade med Google om royalty för YouTube bestämde sig Google för att sätta press på intresseorganisationen genom att ta ner alla videor som hade med PRS medlemmar att göra. De skickade ut pressmeddelanden som sa att de “var tvungna” att ta till sådana grepp i o m att PRS ställde orimliga krav (eftersom de krävt att PRS skrev på ett NDA så var det förstås omöjligt att avgöra vilka krav de ställt). PRS blev inte informerade av Google om denna aktion förrän tre timmar innan pressembargot skulle lyftas, vilket betydde att dom inte hade tid att förbereda något försvar. Googles ”media blitz” var en succé.

Ett halvt år senare kom de båda parterna fram till en förhandlingsuppgörelse. Tyvärr, på grund av Googles NDA så vet inte PRS medlemmarna vad detta avtal innebär att dom ska få betalt för video streaming på YouTube (slutsatsen som kan dras av royaltyavräkningarna är: extremt lite). Enligt källor som stod nära förhandlingarna ville Google att deras NDA skulle var såpass starkt att inte ens PRSs styrelse skulle få veta vad som stod i avtalet.

Även jag har fått känna på Googles påtryckningar, efter jag skrivit en artikel om YouTube/PRS-förhandlingarna i vilken jag påpekade ironin i att ett företag som är så pigga på att dela information är så motvilliga att dela sin egen. Morgonen efter artikeln publicerats fick jag ett mejl från Googles ‘head of communications’ skickat till min privata mejl adress, vilket i sig kändes rätt obehagligt, som sa att han skulle uppskatta om jag kontaktade dom varje gång jag skriver om företaget i framtiden, före publicering. Beskriver inte dom sej själva officiellt som förkämpar för yttrandefrihet?

Helienne Lindvall
Låtskrivare, journalist och krönikör för The Guardian

20

Kommentarer

  1. ”Internetgiganten spenderade $100 miljoner bara på Viacom/Google rättegången.”

    Google lägger $100 miljoner på att försvara sig mot en stämning, vad har detta med lobbying att göra? Viacom förlorade dessutom stämningen. Så med andra ord: Google lägger $100 miljoner på att försvara sig mot en felaktig, orgundad stämning. Och du använder detta som enda exempel på de att stödja din tes att Google lägger enorma pengar på att ”försvaga upphovsrätten”?

    Det är väl dock ingen hemlighet att Google ser ett behov av att upphovsrätten reformeras för att passa de förutsättningar som uppstått genom tekniska förändringar.

    Upphovsrätten existerar för att stimulera skapande och kreativitet. Idag har den istället kommit att bli ett direkt hinder för dessa saker. Den har trängt in i vanliga människors vardagsrum och gjort det kriminellt att dela med sig av kultur till varandra.

    Som tur är inser allt fler politiker (precis som du påpekar i artikeln) behovet av att upphovsrätten reformeras.

  2. Haha, så länge google sparkar på upphovsrättsindustrin har jag inget emot dem, eftersom det innebär att de gör en god gärning. Upphovsrättsindustrin är så genomrutten att jag inte har det minsta emot att ni får ta lite skit.

  3. ”Morgonen efter artikeln publicerats fick jag ett mejl från Googles ‘head of communications’ skickat till min privata mejl adress, vilket i sig kändes rätt obehagligt, som sa att han skulle uppskatta om jag kontaktade dom varje gång jag skriver om företaget i framtiden, före publicering. Beskriver inte dom sej själva officiellt som förkämpar för yttrandefrihet?”

    Så vad är din slutsats? Är det inte bättre att stärka medborgarrätten och minska betydelsen av kommersiell upphovsrätt och NDAer i den privata sfären eller trivs du med att bli kringsparkad av en korporation med advokater som skjuter skarpt?

  4. @Kristofer Pettersson

    Upphovsrätt – moralisk och kommersiell – är också en medborgarrätt (jag äger själv mina kompositioner och är inte en korporation). Upphovsrätten är t o m en mänsklig rättighet, enligt the Universal Declaration of Human Rights: “Everyone has the right to the protection of the moral and material interests resulting from any scientific, literary or artistic production of which he is the author.”

    I artikel 17 av the Universal Declaration of Human Rights fastslår man följande:
    The “material interests” protected by the Covenant are protected under the right to an adequate standard of living.These moral rights include the right of authors to be recognized as creators of their works and to object to any modification of their works that would be “prejudicial to their honor and reputation.” The protected interests of artists include the right to just remuneration for their labour as well as the moral right to the “intrinsically personal and durable link” between creators and their creations that survives even after the passing of the work into the public domain.“

    • Helienne, först och främst måste jag säga att det verkligen hedrar dig att du svarar på kommentarer här! Allt för få krönikörer deltar i debatten.

      Sen tänkte jag fråga dig två frågor som jag verkligen skulle tycka det vore intressant med ett svar på:

      1) Om jag uppfinner en cancermedicin och väljer att skydda (patentera den) så få jag ett skydd som räcker i 20 år. Om jag däremot skriver en poplåt så får jag automatiskt (utan att göra något) ett skydd som räcker i 70 år efter min död. Tycker du detta är en rimlig skyddstid, eller skulle man kunna tänka sig kortare?

      2) Människor vill dela med sig av kultur. Tidigare har vi lånat ut en bok till en kompis, gör ett ”blandband” till kärestan eller bett någon spela in favoritprogrammet från teven. Fildelning har gett oss ett nytt sätt att dela med oss av kulturen vi älskar. Vore det inte rimligt att tillåta all kopiering mellan privatpersoner som sker utan vinstintresse?

  5. Helienne, du får gärna kommentera min text;

    appendix;

    Över en miljon människor i sverige är chockade och frustrerade över nuv. upph.rättslagar, vilka har tillkommit med hjälp av sektliknande lobbygrupper, utan offentlig politisk debatt eller insyn, det vet alla idag (däremot ej odemokratiskt) dessutom skrivna i skuggan av konventioner som har syftet att förbjuda folkmord,våldtäkt, tortyr och pedofili.( FN stadgan)

    Miljontals människor över hela jordklotet bryter nu timligen mot lagen och konventionen,som delvis kom att likställas med FN stadgan ”för de mänskligsa rättighetrna”.
    Herregud, vi pratar om ”per gessles musik”.
    Verkar detta rimligt?
    Teknikskiftet
    Distrubitionen är gratis (miljövänligt)
    kopieringsmonopolet är upplöst
    Exemplarframställningens tid är över (miljövänligt)
    ”Teknik slår politik” (Jan Stenbäck 1942-2002)
    Det är ingen som ifrågasätter den idella upph.rätten, detta kan vi slå fast en gång för alla.
    Frågan blir, hur skall den ekonomiska upph.rätten kan se ut och fungera på internet, om vi kan godkänna de tre punkterna ovan under ”Teknikskiftet”, förstår vi att vi får problem med den ekonomiska upph.rätten här på internet.Vi kan inte fortsätta att stifta lagar som har till uppgift att skydda en trivial nöjesindustri, där udden riktas mot dess kunder. Privat och icke kommersiell fildelning måste tillåtas om vi inte skall masskriminalisera människor, det förstår nog branschen idag.
    Svagheten i resonemanget är att de bygger på en gammal uppdelning mellan en upphovsrättslig elit och en passiv betalande massa, så ser det inte ut idag. Vill man nu tjäna pengar i den nya miljön bör man också respektera användarna och inte behandla dem som presumtiva brottslingar, genom respekt kan det skapas nya värden, inte genom att resa upph.rättsliga krav, bjud in kunderna att deltaga i utvecklingen i stället för att polisanmäla dem.
    Kokar man ner argumenten till en minsta gemensamma nämnare, kvarstår dock kravet på branschen att skapa de tjänster som accepteras, är kundvänliga, då kommer per automatik upph.rätten att gå från en STATISK till en VARIABEL produkt, där nanobetalningar kommer att bli en framkomlig väg (se ex spotify). Alternativt släpp fildelningen fri och avgiftsbelägg lagringsmedia, man kan inte både avgiftsbelägga och samtidigt förbjuda icke kommersiell fildelning (det kommer copyswede bli varse)
    Konklusion; ett försök, och det här är inte enkelt;
    På nätet går det inte att betrakta äganderätt eller upph.rätt som en männsklig rättighet, det leder oss helt fel(rena personkränkningar går alltid att anmäla).
    Den bästa jämförelsen blir den MUNTLIGA TRADITIONEN, dvs en tusenårig tråd, där vi just nu befinner oss.
    ”per gessle” är inte kränkt, han har inte lidit ngn skada ingentin är stulet allt finns kvar, han ingår därmed i en lång lång tråd och borde vara stolt, andra människor berättar vidare, det yttersta exemplet just nu har Twitter kommit att bli.
    Vi skall kunna ta ”männskliga rättigheter” i vår mun utan att behöva skämmas även i framtiden, ty på nätet är vi alla producenter
    ”Varje människa är en konstnär” (Joseph Beuys 1921-1986)
    Just i dessa dagar står yttrandefriheten på spel, starka krafter önskar byta ut den mot upphovsrättslagar, vilka konsekvenser det skulle få är svåra att överblicka.

  6. Martin, jag uppskattar alltid när vi kan diskutera frågor på ett civiliserat sätt – och ha olika åsikter utan att sänka oss till hatiska angrepp. Så jag uppskattar din kommentar.

    1) Jag skulle kunna tänka mej en skyddstid som räcker livet ut för upphovsmannen (eller kvinnan) – och att copyrighten återgår till upphovsmannen efter en viss tid, om dom skrivit på ett kontrakt som ger skivbolaget eller förlaget äganderätt över deras verk. Här i England har låtskrivare den skyddstid du beskriver, men artisten som spelat in låten förlorar rätten till inspelningen efter 50 år. Det betyder att många artister nu befinner sej i en sits där deras inspelningar kan användas i reklam, politiska kampanjer m.m. utan deras medgivande. Vera Lynn, som var stor under andra världskriget, blev rätt uppförd när hon insåg att det höger extremistiska British National Party använde hennes musik i sina kampanjer, samt sålde skivor med hennes musik från sin sajt.

    2) Självklart kan människor fortfarande dela med sej av kultur till sina vänner. Man kan t o m göra playlists av musik man inte betalat för åt sina vänner på Spotify, helt lagligt. Det blir däremot ekonomiskt problematiskt om ingen betalar för sin musik. Tyvärr är det inte sant, som vissa påstår, att live spelningar kan kompensera för den inkomst som då går förlorad. Dom riktigt stora artisterna tjänar bra på turnerandet, men för dom flesta andra artisterna kostar det pengar att turnera (det är därför dom traditionellt fått ’tour support’ från sina skivbolag). En vän till mej som spelar i ett band som spelar i arenor berättade att deras senaste turne nätt och jämnt gick runt p g a turne kostnaderna.

    • Följdfråga på nr 2 då: tycker du det är någon moralisk skillnad att dela med sig av en playlist på Spotify (laglig tjänst), en playlist grooveshark (tveksam tjänst) eller valfri mixtape-site där man laddar upp sina nedladda mp3or (antagligen olaglig)? Alla gratis. Är det upp till slutanvändaren att ta reda på vilka alternativ som är sanktionerade av skivbranschen?

      • Shit vad slarvigt skrivet. Jag skyller på tidpunkten.
        Hursomhelst, min poäng är att gemene man knappast ser någon moralisk skillnad på hur man delar med sig av musik.

    • ”Det blir däremot ekonomiskt problematiskt om ingen betalar för sin musik.”

      Precis så lät det när den dubbeldäckade bandspelaren skulle förbjudas för att ”hometaping is killing music”. Verkligheten är dock den att människor spenderar allt mer pengar på kultur år efter år. De vetenkapliga undersökningar som gjorts visar entydigt detta. Även musikindustrin växer år efter år. Två tydliga trender är dock att de allra största artisterna tjänar mindre pengar till förmår för mer okända och inte så stora artister, samt att skivbolagen ständigt minskar sin omsättning.

      Det vore väldigt intressant om du kunde hänvisa till någon studie som visar på minskade intäkter i musikbranschen, eller att stora artister klarar sig relativt sett bättre än små. Alla studier jag känner till visar motsatsen.

      Hursomhelst är det lovande att se att du faktiskt erkänner människors rätt att kopiera privat. Min poäng (liksom Wotans) är förstås att det är ingen skillnad på att kopiera ett usb-minne från en kompis, kolla på en musikvideo på Youtube eller att fildela. Alla olika former av privatkopiering som sker utan vinstintresse borde vara tillåten. Tio år av ständigt ökande fildelning har ju faktiskt dessutom gett oss empriri som visar att detta inte inverkar negativt på hur mycket pengar människor faktiskt spenderar på kultur.

      Tänk vad underbart om vi kunde lösa den enorma gordiska knut som uppstått, alla stämningar, alla konflikter, alla märkliga övervakninslagar. Det enda som krävs är att alla kommer till samma insikt som du, Helienne, att människor fortfarande måste få dela med sig av kultur. Legalisera alla privat kopiering som sker utan vinstintresse och problemet är löst.

      ”Jag skulle kunna tänka mej en skyddstid som räcker livet ut för upphovsmannen (eller kvinnan)”

      För mig illustrerar exemplet med en skyddstid på 20 år för en livsavgörande cancermedicin, men kanske 8 gånger så lång skyddstid för en popsång problemet väl. Även om man kortade det till vad du föreslår, livstid för upphovsmannen, så är det fortfarande bisarrt länge i mina ögon. Grunden till dessa orimliga skyddstider är till stor del glidningen från den ursprungliga tanken med upphovsrätt, att maximera skapande för samhällets väl, till idén om ”intellektuell egendom”. Men det intressanta är att du är öppen för kortade skyddstider.

      Människor måste tillåtas att dela kultur med varandra och skyddstiderna bör kortas. Där har du grunden för en reformering av upphovsrätten, en grund som du uppenbarligen själv står bakom.

      Kanske står vi inte så långt ifrån varandra som du tror 🙂

  7. För mej känns det deprimerande när du säjer att gemene man inte ser någon moralisk skillnad. Även om artister tjänar väldigt lite på Spotify, för tillfället, så är många villiga att stötta tjänsten eftersom dom åtminstone försöker kompensera artister och inte använder musik utan tillåtelse för att bygga sitt företag.

    Personligen använder jag bara lagliga tjänster eftersom jag vill stötta dom artister jag tycker om. Jag kan köpa dom flesta skivor jag gillar genom Amazon, här i England, för mellan fem och åtta pund, vilket jag tycker är helt överkomligt (om man räknar med inflation så är det mindre än hälften av vad skivor kostade för 10 år sen). Eller så köper jag dom direkt från artistens sajt.

    • Med IPRED-lagen och annat otrevligt som sprungit upp från upphovsrättsindustrins lobbyavdelning är det mer moraliskt rätt att fildela och inte lägga ett öre på musik/film än tvärtom.

      Spotify använder jag inte för att det ger pengar till skivbolagen, det är snarare så att skivbolagens stora ägande i Spotify är något som får mig att undvika att betala för mig. Jag är så sanslöst trött på mediamaffian att jag inte vill sponsra med ett öre så länge dessa idiotier pågår.

      Ni har till exempel fått igenom IPRED, men trots det står Copyswede och hetsar för att få igenom kassetavgifter på hårddiskar! Det är ju helt sanslöst.

      Vill ni vinna sympatier är det rätt att ordna schyssta lagliga alternativ, som spotify, men se framförallt till att inte strida mot era potentiella kunder och göra dem till era fiender.

    • Det jag undrade mest över var ifall det var upp till kunden att ta reda på vilka tjänster som är sanktionerade av upphovsrättsbranschen. Jag menar, varken Spotify eller Grooveshark marknadsför sig med nån slogan typ ”approved by RIAA”. Men där är tydligen, trots att de funkar på ungefär samma sätt, den ena jättebra och moralisk medan den andra är likvärdig med stöld att använda. Eller skillnaden mellan att se en Metallica-musikvideo på deras officiella site, upplagd av en privatperson på youtube eller ett tanka ner den. Det ena är ok, det andra i nån slags gråzon (eftersom youtube samarbetar med skivbranschen), och det tredje är STÖLD och man borde SKÄMMAS. Håller du inte med om att de här tvära gränsdragningarna är lite tveksamma?

    • ”För mej känns det deprimerande när du säjer att gemene man inte ser någon moralisk skillnad.”

      De flesta har aldrig sett något problem med privat kopiering. Det var sant på blandbandens tid och det är sant nu. Musikbolagen ondgjorde sig över människors dåliga moral på den tiden också.

      Poängen är att du hamnar snett om du anklagar människor för att vara omoraliska, bara för att de inte delar din syn på det immateriella som egendom.

      För mig är etik och moral otroligt viktigt. Men jag ser ingen skillnad på att låna en lady Gaga CD från biblioteket, lyssna på den via Youtube eller fildela den. I dina ögon gör detta mig till en omoralisk person, men det är ingen vidare bra utgångspunkt för en konstruktiv debatt.

      ”Personligen använder jag bara lagliga tjänster eftersom jag vill stötta dom artister jag tycker om.”

      Och du har förstås aldrig tittat på en musikvideo av någon artist du gillar på Youtube? 🙂

      Hursomhelst. Själv föredrar jag att donera pengar direkt till de artister jag uppskattar. Precis som Hank så bär det mig verkligen emot att bidra med ett enda öre till skivbolag. De börjar bli rent samhällsfarliga med alla övervaknings- och censurlagar de lobbar igenom. Dessutom ljuger de rutinmässigt och använder utpressningsmetoder som inte står den regelrätta maffian långt efter. Så jag söker som sagt andra sätt att ge pengar till de artister jag uppskattar. Oftast brukar det lösa sig med ett mail där man frågar om de har ett Paypal-konto, en Flattr-möjlighet eller liknande. Vissa gånger har jag till och med satt in pengar direkt på någons bankkonto.

  8. Martin, det är viktigt att man studerar ’vetenskapliga undersökningar’ på nära håll. Vad dom är baserade på, hur många som deltog (om det rör sej om en enkät), vilka frågor som ställdes, vem som beordrade undersökningen etc. Här är två exempel:
    http://www.guardian.co.uk/music/musicblog/2009/nov/12/measure-impact-downloading
    http://www.guardian.co.uk/music/musicblog/2010/aug/06/truth-behind-music-industry-figures

    • Jo, jag är utbildad civilingenjör och dessutom halvvägs genom psykologprogrammet, båda utbildningar med stor tonvikt på vetenskaplig metodologi. Jag är väl medveten om vikten av att vara medveten om hur undersökningar genomförs och av vem.

      Symptomatiskt är dock att de undersökningar som upphovsrättsindustrin lutar sig mot alltid (!) är genomförda av PR-firmor och liknande. De är i själva verket inga undersökningar, utan förklädd marknadsföring.

      De studier som är intressanta är de som genomförts av akademiska institutioner och som följer en strikt design och vetenskaplig metod. Jag uppmanar dig att visa mig någon sådan studie som stödjer tesen att fildelningen utgör ett hot mot musikindustrin (eller någon annan kreativ industri), eller att fildelning leder till minskade intäkter för kreatörer. Det kan du inte, för några sådana studier finns inte. Det finns helt enkelt inte empiriskt täckning för några sådana påståenden.

      Men även om det skulle vara så som artiklarna du länkade till säger, att vissa studier visar att det är bra med fildelning, andra att det är dåligt och vissa att det är neutralt, även om de skulle vara så, vore det då rimligt med de åtgärder som föreslås och drivs igenom? Är det rimligt att övervaka alla människors kommunikation, att införa förhandscensur och att stänga av människor från Internet, om det inte ens går att säga bu eller bä i frågan om huruvida det behövs eller inte?

  9. Johan Andersson

    NDA låter som det är med är/var med ACTA förhandlngarna! Uttrycket lika bra kolsupare passar bra i sammanhanget!
    Google pysslar mycket med FLOSS vilket verkar märkligt i sammanhanget. Hur som FSF och SFLC har också kritik mot Google och ibland så kommer svar från Google. IFPI i Sverige är ju en av de sympatisörer som Netopia har så ni har liten trovärdighet när ni tillexempel du Per propagerar för öppenhet i ACTA förhanlingarna. Men kritisera er sympatisörs (IFPI i Sverige) moder organtion (IFPI) kanske är för magstarkt. Det är ni som som för fel för sig och spelar fult (finns säkert fler ev. Antipiratbyrån och Scenen som lika bra kolsupare). Ska NI då säga åt oss att ”göra rätt för sig” under förstått betala för sig?
    Hur som skulle ni ta in lika hård kritik mot IFPI och RIAA i kränika alt artikel?

  10. @Martin

    Ditt argument för att du inte ’vill ge ett enda öre till skivbolag’ är intressant. Så du har inget emot övervakning så länge du kan få vad du vill ha gratis? Google har en lång historia av övervakning. Med du kanske håller med deras – till nyligen – CEO, Eric Schmidt, när han försvarar Google Streetview med att säja ’if you’re worried about people seeing what you do, maybe you shouldn’t be doing it in the first place’?

    Du säjer, om skivbolagen: ’Dessutom ljuger de rutinmässigt och använder utpressningsmetoder som inte står den regelrätta maffian långt efter’. Jag säjer att den beskrivningen stämmer bättre på Google. Vilka utpressningsmetoder syftar du på angående skivbolag? Att dom vill kunna få betalt för den investering dom gjort i sina artister? Jag har mina ’issues’ med dom stora skivbolagen, men faktum är att ingen håller en pistol mot tinningen på artister att skriva kontrakt med dom. Vissa artister väljer att göra det för att få den investering som dom bidrar med. Andra startar sina egna skivbolag. Google, däremot, tar vad dom vill ha, ofta utan att fråga (deras bok projekt är ett exempel). Men, eftersom dom ger bort andras arbete gratis – även om dom tjänar pengar på det genom reklamintäkter – så är det för många, uppenbarligen, helt okej.

    @Johan Andersson

    Jag förstår inte vad du säjer. Vad betyder kränika och alt? Jag kanske har bott utomlands för länge…

    • ”Så du har inget emot övervakning så länge du kan få vad du vill ha gratis?”

      Öh, hur läste du nu? Seriöst.

    • Scary Devil Monastery

      ”Vilka utpressningsmetoder syftar du på angående skivbolag? Att dom vill kunna få betalt för den investering dom gjort i sina artister?”

      Det är inte det som det rör sig om. Vi kan börja med att kolla upp de kontrakt som deltagarna i ”Idol” exempelvis har fått skriva på (de där med kraftig sekretess som läckte ut för några år sedan). Vad som klart och tydligt framgick är varför det för en artist är helt klart bättre att inte vinna den tävlingen, då en runner-up faktiskt får skriva egen musik och skapa en egen image en månad efter tävlingens slut.

      Vinnaren däremot kan som regel se fram emot att han efter att uppståndelsen lagt sig får ge tusan i att driva en karriär då Sony exempelvis inte har något intresse att lansera honom efter de första sex veckorna men fortfarande äger den uttryckliga rätten till alla hans alster under fyra år.

      Nej, ingen håller en pistol mot tinningen på artisterna som skriver under – och jag ger dig rätt i att de till stor del får skylla sig själva där.

      Men vad man kan och bör säga är att de stora bolagen driver sin vinstmaximering på ett sätt som ger dem ett mycket väl förtjänat dåligt rykte.
      Vi kan också konstatera att i Kanada exempelvis åkte skivbolagen nyligen dit på att under tjugo års tid ha stulit artisters verk för kommersiell masspublicering utan att vare sig ha bett om lov eller fått artisternas tillstånd. Det rör sig om runt 300000 verk som skivbolagen har behandlat på samma sätt som de anklagar pirater för att göra – men i kommersiellt syfte och massiv skala. Frågan är om det bör betraktas som mer rimligt att ett bolag i omfattande skala plundrar ett par tusen artister än vad det är att person A skickar en kopia av ett verk till person B?

      Om Google kan man sedan säga vad man vill. Men ett par saker bör korrigeras direkt.

      Pro Primo: Google ger inte bort andras arbete. Det gör i så fall deras enskilda kunder som laddar upp saker på youtube exempelvis.

      Pro Sekundo: Google Books har satts upp så att det idag fungerar precis som vilket annat bibliotek som helst vill du kalla Google för tjuvar och hälare på den basen så ligger även Kungliga Biblioteket mycket risigt till.

      Skall man vara riktigt petig, vilket jag tror man bör här så lär författarna få ut långt mer från Google än de hade om böckerna hade varit tillgängliga i biliotek. Så vitt jag kan se kommer en enskild författare att få 63% av inkomsten som genereras av samtliga inkomstkällor förenade med boken (advertising, etc) vilket för en populär författare kan uppgå till rätt stora summor när man tänker på den potentiella publiken.

      Pro Tertio: Nu vet jag inte hur din korrespondens med Google har gått till, men om du uttalar dig offentligt i dina övriga artiklar på samma sätt som du gör här så finner jag mig snarare litet undrande över att du inte dragit på dig en stämning för rent förtal. Problemet med att hävda att någon – vare sig det rör sig om en individ eller ett företag – ägnar sig åt tjuvnad är att man då bör ha någon form av fog för påståendet.

      Som slutplädering får jag även be att få påpeka att de användaravtal varje person sluter med Google när det gäller den personliga informationen är offentliga. Ingen håller en pistol till din tinning och tvingar dig att Googla, eller hur? För många av deras tjänster har de nu en opt-out clause och de har hittills misskött sig långt mindre än många av våra egna myndigheter och företag på den punkten.

      Man kan – med rätta – rikta kritik mot mycket av det de sysslar med. Trots allt rör det sig om ett enormt företag som är vinstdrivande. Att jämföra dem med maffian, särskilt då när taskspelare som Sony står som kontrast (om du kanske minns när de smög in en bit malware på sina skivor som hade en tendens att förstöra de datorer som skivan spelades upp i?) är bara att lägga debatten på en mycket låg och rätt unken nivå.

Kommentera artikeln