WIPO föreslår globalt musikregister – kan det funka?

Befinner mig på MidemNet, den digitala delen av musikbranschens årliga marknadsplats och konferens Midem i Cannes. Mer utförligt reportage kommer, mitt första intryck är att musikbranschen har kastat av sig krisstämningen och börjar hitta självförtroendet igen. Idag höll Francis Gurry, generalsekterare för WIPO (världsorganisationen för immateriella rättigheter) ett anförande om behovet av ett globalt musikregister över rättigheter och ägare. Det är lätt att se fördelarna med ett sånt register, rättighetsproblemen när det gäller digitala musiktjänster handlar ofta om att det är svårt att veta vem som äger vad. Flera har varit inne på liknande tankar, bland annat EU-kommissionen som utreder saken och i Sverige skrev Henrik von Sydow (M) om förslaget i en debattartikel i DN för drygt ett år sen.
Jag har hittills tyckt att det är ett omöjligt förslag. Fördelarna är uppenbara, men arbetet att reda ut alla ägarförhållanden skulle bli överväldigande. Många verk är ju föremål för tvister och de kan vara väldigt många. Det fina med det nuvarande systemet är att det räcker att lösa de tvister som blir aktuella, det stora flertalet behöver aldrig redas ut helt enkelt för att det rör verk som inte har något kommersiellt intresse. Ett rättighetsregister skulle däremot kräva att man reder ut ALLA potentiella tvister. Det är stor skillnad, jag har rentav använt det här som exempel på kulturkrocken mellan den digitala miljön som kräver absolut, binär, tydlighet och den analoga världen där gråskalor är legio och bedömningar och förhandlingar är norm. Men idag har jag fått tänka om. WIPO-chefen Gurry beskrev att de redan driver två såna här register, ett för patent och ett för varumärken. De är globala, flerspråkiga, kompatibla med nationella register etc. Dessutom, och det här är intressant, har de inbyggda system för tvistlösning. Varumärkesregistret hanterar konflikter kring webbdomäner snabbt och effektivt, men med full möjlighet för parterna att gå till domstol i stället. Mycket få fall behöver dock avgöras i domstol, enligt Gurry och tillade att hans egen organisation vore bäst lämpad för uppdraget. Dåså, vad väntar vi på? Ett globalt musikregister skulle ta bort en barriär för ett verkligt digitalt språng, med respekt för upphovsmännens rättigheter. What’s not to like?

27

Kommentarer

  1. Per, det här är en perfekt fråga för Ludvig Werner IFPI att reagera på.
    Hänger den kanske ihop med den pågående process i EU-kommissionen, som syftar till att konkurrensutsätta upphovsrättssällskapen i europa, kan du reda ut Ludvig? 🙂

  2. Egentligen krävs det ett sådant register, uppdaterat och tillgängligt i realtid, om man vill beivra otillåten fildelning. Hur ska den som fildelar annars kunna veta om en viss fil är tillåten att dela med sig eller inte? Hur ska den enskilde kunna veta om ett verk är fritt, cc-licensierat, skyddat, osv?

    • @Martin – instämmer. Idag krävs i princip att rättighetsägaren intygar sin äganderätt, ett sånt register skulle underlätta hanteringen.
      @Kjell – Ja, eller STIM. Upphovsrättssällskapen arbetar med den frågan och det är helt klart en snårskog. Men den som tycker att STIM och deras motsvarigheter står i vägen för utvecklingen borde läsa intervjun med Spotifys Daniel Ek i januarinumret av amerikanska Wired, där han beskriver att det var just upphovsrättssällskapen som gjorde Spotify möjligt och just avsaknaden av såna i USA som gör det nästan omöjligt att lansera tjänsten där. http://www.wired.com/magazine/2010/12/mf_spotify/

      • Jo, på ett sätt har du rätt. Men det betyder inte att STIM mfl ska ha beröm. Så här står det ju faktiskt: ”Ek didn’t have an easy time of it, but he finally managed to gain rights to stream pretty much any song in Sweden”

        Men jag tror nog inte att STIM mfl ångrar sitt beslut. Kanske undrar de snarare varför de inte tillåtit något liknande för 15 år sedan?

      • Lägg också märke till att Ek är en gammal pirat, liksom i stort sett alla utvecklare inom spel- och mjukvaruindustrin. 🙂

        • Scary Devil Monastery

          Jo, det är minst sagt sorgligt att det är ”piraterna” som verkar stå för all hållbar utveckling när det gäller nya affärsmodeller. Man får helt enkelt ta att upphovsrättsindustrin har samma inställning till förnyelse som katolska kyrkan. Sånt straffar sig helt av sig själv…

        • ..wotan, där har jag fått lära mig ngt, att många internetinnovatörer är f.d. (och kanske ännu i hjärtat ) ”pirater”.
          Finns det ngn därute, som skulle kunna göra en lista över liknande exempel?

        • Scary Devil Monastery

          Tja…det hör så att säga till rollen som inbiten pirat att man använder sig av internet på kreativa sätt. Inte få pirater blir då entreprenörer. Särskilt då pirater per definition är entusiaster inom media, spel, eller mjukvara…och inte sällan av den mer klåfingriga typen som instinktivt försöker förbättra saker och ting. Det finns en mycket tät koppling mellan just pirater och kreatörer på det viset.

          Sak samma är grundaren av Electronic Frontier Foundation en föredetta medlem av ”Grateful Dead” exempelvis.

      • ”Idag krävs i princip att rättighetsägaren intygar sin äganderätt, ett sånt register skulle underlätta hanteringen.”

        Fast det stora problemet är just hur den enskilde användaren ska kunna veta om en viss fil är skyddad eller inte. Speciellt intressant frågeställning för den som vill stänga av användare vid blotta misstanken om upphovsrättsintrång. När det är i princip omöjligt att reda ut rättighetsfrågor för den som har stora advokatfirmor och mängder av pengar i ryggen, hur ska man då förvänta sig att vanliga fildelare ska kunna göra det?

        Hur löser man detta Per? Piratebay är ju exempelvis den i särklass främsta kanalen för många artister, författare, filmskapare och så vidare vars affärsmodell är att släppa sina verk fritt eller under cc-licens. Hur ska den som använder Piratebay kunna veta exakt vilka filer som man har rätt att kopiera och vilka man inte har rätt att kopiera? (Fast det är klart, just det problemet vill du ju lösa genom att censurera hela Piratebay och därmed eliminera denna otroligt viktiga kanal för mängder av kreatörer.)

        Men likväl, frågan är seriöst ställd: Hur ska den enskilde fildelaren ha en chans att veta om en viss fil är tillåten eller inte att kopiera?

        • @Martin – jag håller med om att det är ett intressant bekymmer. I de flesta fall när det gäller TV-serier, film, musik, ljudböcker, dataspel etc är det inte svårt i praktiken – om ett verk kostar flera hundra kronor på en tjänst och inget på nästa så är den senare antagligen olaglig. Men visst är det en viktig principiell fråga och visst kan det ha relevans i en del fall. Jag letar efter bra idéer, inom kort kommmer Netopia att skriva om Hadopi som föreslår en sorts KRAV-märkning av lagliga tjänster, men jag tror inte att det är någon slutlig lösning, snarare ett steg på vägen. Till dess får man konstatera att den som utvecklar tjänster som utgör upphovsrättsintrång kan drabbas av juridiska åtgärder. Att man är okunnig duger sällan som försvar i domstolen.

        • ”Netopia att skriva om Hadopi som föreslår en sorts KRAV-märkning av lagliga tjänster, men jag tror inte att det är någon slutlig lösning, snarare ett steg på vägen.”

          Så vad är då Google för tjänst. Man kan hitta filer som får spridas fritt och filer som inte får spridas fritt via Google, gör det tjänsten laglig eller olaglig enligt din definition? Samma sak med The Pirate Bay. Via den söktänsten kan man precis som via Google hitta filer som får spridas fritt och filer som inte får spridas fritt.

          Jag gissar dock att du anser att Google är en ”laglig” tjänst, medan The Pirate Bay är en ”olaglig tjänst”, trots att de båda har samma funktion.

          ”I de flesta fall när det gäller TV-serier, film, musik, ljudböcker, dataspel etc är det inte svårt i praktiken – om ett verk kostar flera hundra kronor på en tjänst och inget på nästa så är den senare antagligen olaglig.”

          Det är relativt lätt idag, åtminstone för mainstreamkulturen, eftersom den fortfarande kontrolleras av bolag som håller fast vid maximalistiska upphovsrättslicenser. Men i takt med att allt fler använder sig av andra affärsmodeller, baserade på fria eller cc-baserade licenser så kommer det att bli allt svårare, förr eller senare mer eller mindre omöjligt. Centraliserade söktjänster som PirateBay kommer sannolikt att bli mindre och mindre relevanta när sökningen av det som människor delar ut via P2P sker decentraliserat och distribuerat. Då kommer det snart att vara praktiskt omöjligt att avgöra vilka licenser som gäller för vissa filer.

          Problemet finns redan idag när man besöker webbplatser, exempelvis. Det är helt omöjligt för mig att veta vilka filer som jag egentligen har rätt att ladda hem, eller vilka som publicerats utan upphovsmannens tillstånd. I detta fall har dock lagstiftaren valt att se mellan fingrarna och tillåta nedladdning av ”olagliga” (för att använda din terminologi) bilder om nedladdningen sker via en webbläsare. Sker nedladdningen av bilderna istället via en torrentklient så är det dock plötsligt olagligt. Fullständigt ologiskt egentligen, men som sagt samma dilemma kommer snart att bli väldigt uppenbart vad gäller alla typer av mediafiler (filmer, musik, böcker, etc.)

        • @Per: ”I de flesta fall när det gäller TV-serier, film, musik, ljudböcker, dataspel etc är det inte svårt i praktiken – om ett verk kostar flera hundra kronor på en tjänst och inget på nästa så är den senare antagligen olaglig.”

          Med den logiken är Spotify och Youtube olagliga.

  3. Scary Devil Monastery

    Det här är en sådan där god idé som brukar fallera på ”Vem betalar?”. Ett globalt register av vem som äger vilken musik kommer att kosta skjortan, rent ut sagt – särskilt om tanken är att det skall vara kontinuerligt uppdaterat.

    Jag hoppas och ber att vi inte hör orden ”samhällets ansvar” här – att skattepengar skall gå till ett register som inte på minsta sätt kan sägas vara för allmänningens bästa på ett sätt likvärdigt med exempelvis poliskår och sjukvård.

    • Patentregistret finansieras med avgifter om jag inte är helt fel ute. Man borde kunna ha ett liknande system här. Precis som med patent bör man inte få copyright på exempelvis ett musikstycke med mindre än att man ansöker om det (detta anknyter till diskussionen om ”orphan works”, registreringen borde per default räcka i, säg, fem år). Ansökningsavgifterna skulle kunna finansiera registret.

    • Hehe, nu låter du som en libertarian Scary! Vänsterpartiets paroll i valrörelsen var ”kulturen är en del av välfärden”, man behöver inte vara vänstersympatisör för att tycka att det ligger något i det där. Ska man inte ha någon statlig kulturpolitik alls, tycker du? Men det är en viktig poäng, de andra registren bekostas genom avgifter men till skillnad från patent och varumärkesskydd där man måste ansöka om skydd och registrering så uppstår upphovsrätten automatiskt i samband med att man skapar ett verk. Det är nog den svåraste nöten att knäcka.

      • Och så hade jag inte läst Martins kommentar innan jag svarade, Scary…
        Argumentet mot att ändra på upphovsrättens automatiska princip är att det skulle missgynna mindre aktörer och göra upphovsmännen mer beroende av företag.

        • Scary Devil Monastery

          Det är just där man har problemet. Jag har som du kan ha förstått viss vana av register och databaser. Ett register som upprätthålls genom att berörd part ansöker innebär att varje part i sig har tagit sig tiden att registrera sig själv.

          Ett register som per ”automatik” skall skapa nya entries i samma takt som de uppstår förlitar sig fortfarande på att någon matar in dessa. Vi talar då om en organisation på kanske ett par hundra personer bara i sverige som letar reda på, registrerar, för in, uppdaterar, undersöker, sköter IT&support. Kostnad överstigande 100-200 miljoner i löner bara där, utan att räkna in kostnaden för hårdvara, mjukvara med mera.

          Jo, en viss statlig kulturpolitik bör man ha – men frågan är hur mycket skattemedel staten Sverige har råd med att lägga ut och svaret är redan ”Inte så mycket som vi redan spenderar”.

          Skall detta register sedan verka globalt blir det långt ifrån mindre utgifter per land som medverkar bara för att man lagt ihop allting – tillkommer gör då tolkar, diverse experter för att utreda skillnaderna i varje lands upphovsrättslag, med mera. I Spanien exempelvis ser man fildelning som fullt lagligt – hur går den lagen ihop med exempelvis den franska upphovsrättslagen? Och så vidare.

  4. Oavsett om man ändrar det automatiska eller ej borde det bli någon rimlighet i upphovsrätten. Varför ska upphovsrätten vara kvar 70 år efter att skaparen har dött?

    • ”Varför ska upphovsrätten vara kvar 70 år efter att skaparen har dött? ”

      Extra bisarrt blir det om man ställer det mot skyddstiden för patent som är 20 år. Om jag uppfinner ett läkemedel som botar Alzheimers sjukdom kan jag få skydd för det i 20 år. Om jag däremot skriver en poplåt så är skyddet 70 år efter att jag är död.

      Fem år vore mer rimligt skulle jag vilja säga, om kopieringsmonopolet nu prompt ska finnas.

      • Scary Devil Monastery

        Kopieringsmonopolet är i högsta grad en papperskonstruktion som inte ens de mest fanatiska förespråkarna själva lyckas efterleva, om man skall hårddra det (vilket jag tror man i det här fallet bör).

        Däremot kan jag gå med på att kommersiell upphovsrätt bör ha samma skyddstid som vanliga patent (om de i sin tur är för långa kan diskuteras – jag hävdar att den som inte lyckats med att både driva en uppfinning på marknaden och etablera sig som stark aktör efter tio år borde skylla sig själv).
        Efter att skyddstiden löpt ut skulle jag föreslå att verket då automatiskt övergår till Creative Commons.

        Poängen med upphovsrätten är att författaren bör vara den enda som under skyddstiden kan sälja sitt verk, och där kan man lugnt konstatera att en viss skyddstid är av vikt – kopieringsrätten, särskilt nyttjad icke kommersiellt är en separat debatt.

        • ”Poängen med upphovsrätten är att författaren bör vara den enda som under skyddstiden kan sälja sitt verk, och där kan man lugnt konstatera att en viss skyddstid är av vikt – kopieringsrätten, särskilt nyttjad icke kommersiellt är en separat debatt. ”

          Vill bara lyfta fram detta extra, eftersom det är en så oerhört viktig poäng! Kopieringsmonopolet för privatpersoner måste avskaffas om vi ska kunna få nån ordning på allt det här. Okej att vi, som Scary säger, begränsar rätten att sälja verket under en viss tid. Men att kopiera det privat och utan vinstintresse, det bör alltid vara tillåtet! Annars hamnar vi ofrånkomligen i censur, övervakning och repression.

  5. ..här försöker nu netopias gäster komma med olika förslag och vinklingar på de svårigheter och konsekvenser nuv. URL medför på nätet.
    Jag frågar igen; var är STIM, IFPI, FST , SAMI, SKAP, COPYSWEDE och
    exempelvis ”musiksverige”, jo flera av dem intervjuar sig själva och ”reder ut eventuella frågetecken” , herregud vad tror dom? eller är det PR buråerna som är så gammalmodiga?

    • Scary Devil Monastery

      var är STIM, IFPI, FST , SAMI, SKAP, COPYSWEDE och
      exempelvis ”musiksverige”

      Upptagna med att försöka driva igenom nya kopieringsavgifter och licenser för mobiltelefoner, USB-minnen och bredband skulle jag tro.

      Samtliga dessa organisationer hemfaller teoretiskt under konceptet ”least of evils”. Med tanke på hur löjligt det har blivit att ens försöka reda ut vem som kopierat eller lyssnat på vad idag så lutar det nästan åt att det vore en rimlig kompromiss att helt enkelt lägga en avgift på 50 kronor i månaden på bredbandsavgiften viktad åt exempelvis STIM. Förutsatt att man då inför fri exemplarframställning i icke kommersiellt syfte i staten Sverige och vi därmed avskaffar idiotier som IPRED med mera.

      Efter det får upphovsrättsbrigaden slåss med STIM och Copyswede om pengarna i stället för att lobbya för införandet av rena vansinneslagar som nu. Oturligt nog blir det svårt att räkna nedladdningar från exempelvis TPB nu då det inte längre existerar en tracker och man därigenom inte ens kan höfta om vad som är mest populärt.

      • …scary det verkar faktiskt vara en salomonisk lösning du föreslår. Ett av de stora problemen för bl.a. IFPI blir då de s.k. ”närstående rättigheterna” om dem har Rasmus Fleischer skrivit insiktsfullt på sin blogg ”Copyriot”.

  6. Scary Devil Monastery

    En lösning som har uppkommit tidigare. 50 SEK per internetanvändare och månad skulle i Sverige med sina 80% internetanvändare ge 400 miljoner per månad för STIM att leka med. Även om man räknar in kopieringen av spel med mera så blir det en rätt beaktansvärd kakbit att dela ut.

    Problemet är som sagt att det numera blir nästintill omöjligt att kartlägga hur den kakbiten bör fördelas. Men det blir i så fall STIM’s problem.

    Jag är i grunden mot kollektiva pålägg av sådana slag, men verkligheten är sådan att många saker får man helt enkelt kompromissa om. Kostar det mig 50 SEK/månad för att få upphovsrättsmaximalisterna att sluta svamla goja hela tiden så må det vara värt det.

    Så kan jag ägna min tid åt att såga idiotiska övergrepp utförda av stat mot medborgare (FRA, ACTA, Datalagringsdirektivet med mera) i stället vilket är bättre använda resurser.

    • ..ideén är inte ny, men alexanderhugget skulle leda till ex. copyswede´s död.
      Man kan inte förbjuda piratkopiering och samtidigt avgiftsbelägga privatkopieringen, som sagt de får ”slåss om ”STIMpengarna”, herregud vilken huggsexa, en positiv konsekvens kunde också bli att låtskrivarna tog tillbaka makten över sina kataloger, det gjorde Bob Dylan 🙂 🙂

  7. Scary Devil Monastery

    Nja. Copyswede tar ut avgifter på lagringsmedia mestadels i syfte att kompensera för privatkopior som görs till släkt och vänner exempelvis. Det kommer inte att försvinna om man tillåter obegränsad exemplarframställning. Men du har helt rätt i att vi kommer se en holmgång utan like mellan STIM och Copyswede angående vem som skulle förvalta pengarna och distriutionen.

Kommentera artikeln