Midemnet: Nya musiktjänster sätter publiken i molnet

(CANNES) De senaste fyra decennierna har musikbranschen samlats i Cannes i januari för Midem-mässan. Det började som en handelsplats för musikförlag som sålde och köpte rättigheter att ge ut låtar i olika länder, till exempel kunde man köpa en låt som varit list-etta i Tyskland och låta en svensk artist spela in den. Så gick det nog till när Lill Lindfors spelade in Sången han sjöng var min egen (i original Killing me softly som fick nytt liv med Fugees på nittiontalet) och många andra svensktoppshits på sextio- och sjuttiotalen.

Sen dess har Midem utvecklats till branschens viktigaste forum musikförlag, teknikleverantörer, upphovsrättssällskap och många andra. Sedan 2001 arrangeras också konferensen MidemNet där digitala musik är temat. Netopia var förstås på plats!

Årets konferens präglades av buzz-words som känns igen från andra digitala sammanhang, såsom crowd-funding, social media dashboard, bottom-up marketing och så vidare. Men det samlade intrycket är att även om man fortfarande trevar efter fungerande strategier och instrument för internet, mobiltelefoner och sociala medier så finns både självförtroende och framtidstro i musikbranschen.

Gerd Leonhard från schweiziska The Futures Agency slog ett slag för augmented reality  för den mobilburna musiken. Augmented reality kanske kan översättas med ”förhöjd verklighet” och är en utveckling av nittiotalets virtual reality. Det ersätter inte den verklighet vi är vana vid, utan kompletterar den. I dataspelsvärlden har forskare experimenterat med augmented reality i något tiotal år och några kommersiella exempel finns, som Colors (till Gizmondo om någon minns den) som gick ut på att ”ta över” olika stadsdelar genom att fysiskt åka till den platsen och paxa den i spelvärlden. Nikes Facebook-applikation där man kan vinna stadsdelar genom löprundor fungerar på ett liknande sätt. Jag har också sett ett forskningsprojekt där man skulle fånga fjärilar med mobilkameran, man riktar alltså kameran mot omgivningen och ser fjärilar på skärmen som man ska fånga. Upplevelsen blir en blandning mellan den vanliga verkligheten och spelvärlden, augmented reality. Leonhard ser möjligheter med att till exempel gå på en konsert och genom att titta på bandet genom mobilkameran på liknande sätt få upp t ex artisternas facebook-profiler. Här sätter enbart fantasin gränser, menar han. Leonhard pekade också på nya intäktskällor som t ex Facebook-pengar (vilket det har ryktats om länge, men ännu har vi inte sett något konkret) och marknadsföringsmöjligheter som ”pay with a tweet”, dvs man betalar inte med pengar utan med att sprida ett budskap. Det finns till exempel kaféer som bjuder på kaffet om man twittrar något snällt.

Hur artister effektivt ska utnyttja sociala medier var en stor fråga, en panel konstaterade att det finns inget tydligt samband mellan intäkter och hur populär en är på t ex Facebook. Damian Kulash från amerikanska indie-bandet OK Go menade att man inte kan skilja på artisten och uttrycket, det går inte att tänka sig Elvis utan hans höfter eller Jimi Hendrix utan tändarvätskan. Image och musik hänger ihop och det bör vara en ledstjärna även när det gäller sociala medier. Bitvis fastnade diskussionen i saker som känns som att det svenska samtalet kommit förbi, som t-shirt-försäljning som lösning på artistens intäkter. Och hur många artister är egentligen bekväma med att sälja en middag med bandet till fansen för 5000 dollar (var går gränsen till att vara sällskapsdam?)? Min reflektion är att många av de affärsidéer som presenterades hade ganska lite att göra med vad publiken önskar, det handlar mer om att försöka hitta knep att få betalt. Och tanken på att ta betalt för inspelad musik verkar många i stort sett gett upp.

Den bästa föreläsningen gav Mark Mulligan, analytiker på Forrester Research. Han har studerat publikens musikvanor i olika åldersgrupper och identifierat tre distinkt olika kategorier:

Den analoga generationen som gillar att köpa inspelad musik, vill äga sina skivor eller mp3:or och tycker om att samla. Dem kallar Mark Mulligan för ”musikbranschens heroin”, eftersom de fortfarande ger intäkter till skivbolagen så fördröjer utvecklingen av nya tjänster och branschen klarar inte att göra sig fri från det beroendet. Den analoga generationen vill köpa och lyssna och de efterfrågar, förutom bra musik, främst effektiv distribution.

Sen har vi ”övergångsgenerationen” som är yngre och mer van vid digital musik. De gillar att rippa och bränna, de bryr sig inte om samlandet utan vill ha bra tillgång till musik. Nedladdning av mp3:or fungerar som en sorts digitalt surrogat för fysisk distribution och det har den här gruppen omfamnat, som Itunes.

Men den generation som Mulligan intresserar sig för är de unga, de digitala infödingarna. De bryr sig inte om skivor, samlande eller nedladdning, de har aldrig levt i en värld utan digitala medier. För dem är upplevelsen i centrum, de gillar att se och dela med andra, musiken som ett soundtrack till en interaktiv gemenskap. De lyssnar på musik via mobiltjänster och upptäcker nya artister på Youtube.

Mot bakgrund av de här insikterna föreslår Mulligan en checklista för digitala musiktjänster, kallad SPARC.

Social – ”put the crowd in the cloud”, Spotifys Facebook-koppling är ett bra exempel men bara början

Participative – det finns ingen brist på innehåll, gratis nedladdning vinner alltid. Bjud in publiken att delta i musiken, t ex genom remixverktyg.

Accessible – det är tillgången till musik som är värt något, inte att äga den eller samla

Relevant – skapa holistiska, rika, sammankopplade upplevelser

Connected – koppla ihop olika apparater och koppla ihop människor med varandra

Mulligan avslutar med att uppmana branschen att inte underskatta omfattningen av den här förändringen. ”Det här är ett nytt Napster-ögonblick”

Värt att nämna är också investeraren Saul Klein som har varit inblandad i många framgångsrika projekt som Skype, Last.fm och Lovefilm. Han gav sin syn på investeringar och jämförde ett nystartat bolag med ett band. Det gäller att få några bra låtar och bygga upp en trogen publik. Klein underströk också att hans syn på investeringar snarare är maraton än sprinterlopp. Intressant nog är alla investeringar som nämns under dagen (inte bara Kleins – alla!) olika former av distributionstjänster. Finansvärldens intresse för att investera i själva innehållet tycks obefintligt. Musikbranschen har hittat nytt hopp, men för att pengarna ska komma i närheten av att motsvara musikintresset krävs mycket mer. Möjlighet att ta betalt för innehåll, ett globalt rättighetsregister och investeringar i själva musiken snarare än infrastrukturen skulle göra mycket.

Per Strömbäck
Redaktör Netopia

15

Kommentarer

  1. Intressant! Datorspelen är väl på god väg i SPA, men på RC-fronten känns det som att det har varit svårt att komma vidare från idéstadiet? Iofs, det beror lite på hur man tänker, Relevant kanske kan kopplas till hur spelvärldar också blir serier, böcker osv.

    • Ja, ”transmedia storytelling” är en besläkta diskussion som kom upp även här. Även där handlar det om infallsvinkel: är det nya sätt att ta betalt man söker eller ett bättre kulturuttryck/publikupplevelse. Jag är orolig att det ofta är det förra på bekostnad av det senare, men jag haft fel förr. Transmedia kanske verkligen är det nya svarta.

  2. Oj. Branschen börjar efter 15 års dvala vakna eller vad är det frågan om? Har man plötsligt insett att vad alla ”pirater” efterfrågat i alla år faktiskt är framtidens melodi?

    Kommer detta leda till att hetsjakten på fildelare lägger sig? Troligen inte, mediabranschen vänder lika långsamt som ett godståg verkar det som.

    • Mitt intryck är: både och. Nya tjänster och fortsatt piratjakt. Men tonvikten på konferensen var tveklöst på det förra. Jag tycker som bekant att det är två sidor av samma mynt.

      • Kan du inte se på t ex Spotify att nya tjänster inte på något sätt är beroende på piratjakt?

        • Här kommer vi till olika slutsatser, Wotan. Det skulle vara lättare att hitta kapital till investeringar i nya tjänster och innehåll om skyddet för immateriella rättigheter funkade i praktiken på nätet.

        • @Per: Är det pengarna till nya tjänster som saknas? Du har ju sagt att innehållsbranscherna lägger ner hundratals (eller var det tusenfalt?) gånger mer pengar på tjänsteutveckling än på lobbying. Då undrar jag igen, var hamnar de pengarna? Lobbyingen är extremt mycket synligare.

      • ”Nya tjänster och fortsatt piratjakt.”

        Det ironiska är att i din tankevärld är ”kunder” och ”pirater” skilda kategorier, medan det i verkligheten allt som oftast handlar om samma individer (undersökningar brukar ju ganska entydigt visa att pirater spenderar långt mer pengar på kultur än genomsnittet).

        Slägg censur-, övervaknings- och repressionstänket. Framtiden ligger inte där. Hur skulle den kunna göra det?

      • ”Nya tjänster och fortsatt piratjakt. Men tonvikten på konferensen var tveklöst på det förra.”

        Ja, piratjakt har ju mediamaffian ägnat 15 år på utan framgång så de kanske har insett att det är bättre att ge kunderna lösningar de vill ha istället för att skrämma dem till gamla affärsmodeller.

        Vem vet, om ytterligare 15 år kanske vi faktiskt har ett system där vi inte behöver betala pengar till Carola när vi köper en hårddisk och inte behöver utsättas för godtyckliga utpressningar av skivbolag för att vi skickat en fil till en kompis… Fast nej, om skivbolagen och upphovsrättsindustrin får som de vill kommer först alla fildelare skjutas och sedan skickas räkningarna med fantasimatte på allt de fildelat till deras familjer. Först därefter kommer det möjligen utvecklas någon dålig tjänst som ingen vill ha men som ingen vågar säga nej till eftersom Henrik Pontén med vänner står med pistolen mot tinningen på dem.

        Jag kanske var fräck nu, men att påstå att upphovsrättsindustrin mest fokuserar på fungerande och efterfrågade tjänster vet jag faktiskt inte om jag ska tro på. Bortsett från Spotify (som skapats på initiativ av en pirat och där skivbolagen har köpt in sig i ett senare skede, alltså inget initiativ från upphovsrättsindustrin) finns det ju inte mycket att hänga i julgranen.

  3. ”Finansvärldens intresse för att investera i själva innehållet tycks obefintligt.”
    Njaaa, ..det riskvilliga kapitalet har varit i filmindustrin många år nu, det senaste exemplet gäller musikindustrin ”lustans Lakejer” fick backning vid CD släpp.
    Även inom bildkonsten har kapitalet hittat objekt, Bukowskis arbetar nu med ”nutida objekt” vilket var helt omöjligt bara för ett par år sedan.
    Den ”gordiska knuten” är nog de s.k. ”närstående rättigheterna”, flera spelare börjar nu inse detta.

  4. ”Och tanken på att ta betalt för inspelad musik verkar många i stort sett gett upp.”

    Jo, exemplarframställning som affärsmodell är tämligen stendöd.

    ”Finansvärldens intresse för att investera i själva innehållet tycks obefintligt. ”

    Jo, exemplarframställning som affärsmodell är tämligen stendöd.

    ”Möjlighet att ta betalt för innehåll, ett globalt rättighetsregister och investeringar i själva musiken snarare än infrastrukturen skulle göra mycket.”

    Per, om du blundar hårt och slår händerna över öronen (”lalalallalallaal, jag ser inget och hör inget”) och verkligen, verkligen önskar att klockan ska vridas tillbaka till en svunnen tid så kanske det blir så!

    • För övrigt så känns det faktiskt tämligen hoppingivande att läsa din rapport från Midem! Det verkar som att branschen kanske trots allt håller på att vakna upp och visa ett intresse för att utvecklas i en ny tid. Spännande!

Kommentera artikeln