Daniel Westman granskar Axhamn-rapporten

Johan Axhamn har på Netopias uppdrag skrivit rapporten ”Mellanhandsansvar på internet. En rapport kring internetleverantörers roll och ansvar”. Skriften behandlar på ett initierat sätt en av de centrala frågorna i dagens policydebatt om nätet.

Axhamns ingång i frågan får sägas vara att företag som levererar internetaccess har ett moraliskt ansvar för ”vad som förmedlas i deras nät” och att lagstiftaren har en korresponderande skyldighet att ge dessa internetleverantörer ”en tydlig roll i förhållande till vad de förmedlar”. Detta grundläggande synsätt präglar i viss mån rapportens uppläggning och synen på de frågor som undersökningen aktualiserar.

En av rapportens slutsatser är därför föga förvånande att internetleverantörer i ökad utsträckning bör kunna föreläggas att stoppa ett pågående brott eller intrång. I viss utsträckning finner Axhamn stöd för en sådan hållning i det befintliga EU-rättsliga regelverket, men dessa bestämmelser är allmänt hållna och innebär inga tydliga skyldigheter för medlemsstaterna.

Till skillnad från många andra som kräver utökade skyldigheter för internetleverantörer är Axhamn tydlig med att det i praktiken handlar om filtrering och blockering av information. Någon genomgång av de faktiska förutsättningarna för filtrering och blockering görs emellertid inte i rapporten. Inte heller görs någon systematisk genomgång av hur rättsliga krav på filtrering och blockering förhåller sig till användarnas grundläggande fri- och rättigheter, t.ex. yttrande- och informationsfriheten, skyddet för den personliga integriteten och skyddet för en rättssäker process (t.ex. att de som verkligen berörs av åtgärderna får komma till tals). Att det finns motstående intressen nämns i rapporten, bl.a. genom hänvisning till ett pågående mål i EU-domstolen, men någon egentlig prövning av hur dessa intressen förhåller sig till grundläggande utgångspunkten att internetleverantörer har ”ett ansvar för vad som förmedlas i deras nät” görs inte.

Detta är en svaghet i den i övrigt välskrivna rapporten. Djävulen finns som bekant i detaljerna. Det är lätt att på en övergripande nivå tala om ansvar eller t.o.m. om krav på filtrering eller blockering. Men först med närmare kännedom om de tekniska förutsättningarna och om möjligheterna att säkerställa grundläggande rättigheter är det möjligt att ta ställning till om filtrering och blockering utgör realistiska policyalternativ.

För min egen del är jag skeptisk till att rättsliga krav på filtrering och blockering kommer att kunna genomföras i stor skala, på ett sätt som både är effektivt för att förhindra brott på nätet och samtidigt förenligt med användarnas grundläggande fri- och rättigheter. En viktig faktor i sammanhanget är att filter och blockeringslistor alltid kommer att ha en annan utformning än lagen och därmed i de flesta fall resultera i att även laglig information stoppas. På ett principiellt plan utmanar användningen av dessa tekniker den grundläggande uppdelningen inom tryck- och yttrandefrihetsregleringen mellan censurförbud och ansvarsutkrävande i efterhand. Därtill kan läggas att blockering och filtrering i många fall inte hindrar själva brotten utan endast att effekterna av brotten blir tydliga. Detta förhållande kan på sikt påverka såväl medborgarnas inställning till rättsordningen som incitamenten att förhindra de underliggande brotten.

Därmed inte sagt att blockering och filtrering inte kan fylla en funktion i speciella fall, t.ex. när det handlar om att motverka allvarlig brottslighet, andra vägar att stoppa brottet (t.ex. kontakt med serverägare) är uttömda och det finns rättssäkerhetsgarantier inbyggda i processen som leder fram till beslutet om filtrering eller blockering.

Sammantaget gör emellertid de principiella och praktiska problemen förknippade med rättsliga krav på filtrering och blockering att fokuseringen på internetleverantörernas ”roll och ansvar” är olycklig – framför allt för internetanvändarna. Internetleverantörerna själva kan säkerligen se affärsmöjligheter i att spela en mer aktiv roll när det gäller vad som kommuniceras och på vilka villkor.

Internet innebär utan tvekan nya utmaningar för rättsordningen. Det kan både handla om att det behövs nya sanktioner och utredningsmöjligheter för att upprätthålla gällande regler och om att de materiella reglerna ibland kan behöva anpassas till nya förutsättningar.

Axhamn efterlyser i sin rapport en statlig utredning av hur de rättsliga möjligheterna att förelägga internetleverantörer att filtrera och blockera kan utvecklas. Enligt min mening är det mer korrekt att inta en förutsättningslös hållning. En eventuell utredning bör vara fri att själv göra en fördjupade analys av rättsordningens förhållande till nätet och att föreslå ändamålsenliga rättsliga lösningar för de problem som den identifierar. Mycket talar enligt min mening för att identifiering och lagföring av den som begår brott bör vara den huvudsakliga strategin även mot brott på nätet.

Daniel Westman
Doktorand i rättsinformatik vid Stockholms universitet

9

Kommentarer

  1. Åhå! En nyanserad och realistisk syn på Axhamns rapport, tack för den! Där måste jag vara ärlig och säga att jag inte väntade mig att något sådant skulle publiceras här.

  2. Ja, detta var oväntat, men det kanske beror på att Axhamns rapport vid det här läget är gammal skåpmat som redan sågats av de flesta men ändå fått en hel del mediauppmärksamhet – dvs detta tillför egentligen inte så mycket till debatten, även om det var bra att det blev sagt.

  3. [...] This post was mentioned on Twitter by Mårten Schultz and Daniel Westman, Netopia.se. Netopia.se said: Netopia.se: Daniel Westman granskar Axhamn-rapporten http://bit.ly/ic08Bo [...]

  4. Mycket talar enligt min mening för att identifiering och lagföring av den som begår brott bör vara den huvudsakliga strategin även mot brott på nätet.

    Verkligen huvet på spiken! Endast de som är misstänkta för grova brott ska kunna utsättas för tvångsåtgärder. Att rutinmässigt behandla alla som brottslingar är inte acceptabelt.

    Helt underbar totalsågning av Axhamns rapport för övrigt. Måste erkänna att jag också är mäkta förvånad stt se den på Netopia.

  5. Scary Devil Monastery

    Instämmer i kören…men det är litet därför jag håller till här. Per publicerar ibland några riktigt förvånande inslag.

    Men först med närmare kännedom om de tekniska förutsättningarna och om möjligheterna att säkerställa grundläggande rättigheter är det möjligt att ta ställning till om filtrering och blockering utgör realistiska policyalternativ.

    Och det är det vi hela tiden har pockat på när det gällde Axhamn’s rapport – den vilar inte bara på lagligen högst vacklande grunder i det teoretiska utförandet – de praktiska förutsättningarna är att man påtvingar ytterst orättssäkra metoder och tvingar bredbandsleverantörerna agera som övervakningsstat. I vilket fall deras budbärarimmunitet avskaffas per automatik.

    Axhamn har satt sig och svamlat rent nonsens om saker han inte förstår hur de fungerar. Det i sig ger honom åtskilliga svarta streck i den akademiska meritlistan.

  6. Upphovsrättslobbyn har bestämt sig för att detta ska bli operatörsansvarets år. Vilken uppförsbacke de har…

    • Scary Devil Monastery

      Tja, tyvärr har de medhåll av en del fundamentalistiska grupper och skrupelfria politiska figurer som anser att det är rent ut sagt för jävligt att organisationer som Wikileaks eller för den delen den satiriske bloggaren som vågar tala om sarkoscy som en pompös dvärg har möjlighet att kommunicera sina alster.

      Varpå man hamnar direkt i den gamla diskussionen om huruvida yttrandefrihet är något som ett samhälle har råd med. Förr i tiden när vi kunde blicka mot DDR och Sovjet hade vi lysande exempel inpå husknuten vad en brist på yttrandefrihet skapar för slags samhälle. Den biten har vi glömt nu, precis som vi har glömt att hela vår svenska demokrati vilar på just yttrandefriheten och ingenting annat.

      I dag är vi i en politisk lågkonjunktur av ett slag vi inte har sett sedan andra världskriget. Förtroendet för politiker är rekordlågt. Och i dag när man tänker tillbaka på den tiden när man hade ett förtroende för polis och rättsväsende så slås man av häpnad när man inser att det inte ens var femton år sedan man fortfarande trodde på svensk lag.

Kommentera artikeln